I en krönika (Länstidningen 2016-04-17) beskriver Torun Carrfors en verklighet som drabbar många i detta land. Det handlar om en systematisk individualisering av strukturella problem. Många med tuffa arbetsförhållanden skuldbeläggs när deras arbetsgivare för ordet. Det handlar i grunden om klass- och könsmakt.
Carrfors tecknar bilden i tydliga färger. Hon talar av egen erfarenhet. Texten glöder av rättmätig vrede:
“Jag hade inte ens fyllt 25 år. Jag hade haft en eller ett par dagars sjukfrånvaro under hela min då inte jättelånga, men ändå fleråriga yrkeskarriär. Jag hade känt ryggen protestera vid ett par omöjliga lyft av kroppar förlamade av sjukdom och ålderdom. Jag hade haft svårt att sova ett par gånger för att adrenalinet fortfarande pumpade, när jag kom hem efter avslutat kvällspass och ställde klockan på 05.30 för att jobba morgon dagen efter. Men jag hade nog aldrig tänkt att jobbet skulle kunna göra mig sjuk.
Min nya chef berättade på medarbetarsamtalet att hon trodde att en åttioprocentig tjänst var vad jag skulle klara av, utan att gå sönder. Det fysiska tempot och den psykiska utmaningen sliter, sa hon.
Jag såg mitt lönekuvert framför mig. Jag såg pensionen. Jag tänkte att min chef var galen och att jag minsann skulle klara av att jobba heltid. Jag var en stark person.”
Vad det handlar om är att hon förväntas betala priset för en dålig arbetsmiljö och en orimlig arbetssituation, genom att gå ner från heltid till deltid. Ett tydligt exempel på hur lågavlönade skuldbeläggs, medan arbetsgivaren går fri från arbetsmiljöansvar.
Många av LO-förbundens medlemmar i olika sektorer och branscher, inte minst på de kvinnodominerade arbetsplatserna, ställs ofta inför liknande “val”. Det gäller även för många medlemmar i TCO- och SACO-förbunden, inte minst inom skolan, socialtjänsten och vården.
För den som besöker exempelvis ett äldreboende blir det så tydligt att ohälsa och makt hänger ihop. Många av dem jag talat med i LO-förbunden har “valt” (i praktiken tvingats) att gå ner från heltid till deltid för att orka med de tuffa arbetsförhållandena. Ja, jag ser allt för många exempel på detta bland familjemedlemmar, släktingar, vänner och bekanta. En del av mina närmaste kommer därför sannolikt, på grund av sakernas tillstånd, att i framtiden befolka den växande gruppen “fattigpensionärer”.
En stor grupp lågavlönade, oftast kvinnor i arbetaryrken, tvingas alltså i praktiken själva betala sin sjukfrånvaro. Sjukdomsrisken privatiseras, både genom orimligt hårda sjukregler och genom att många av hälsoskäl tvingas ner på deltid. Allt medan arbetsgivare friskrivs från ansvar för dålig arbetsmiljö och ohälsogenererande arbetsförhållanden.
Allt detta hänger ihop. Sjukfrånvaron, hälsan, rätten till heltid, rätten till en trygg ålderdom och rätten till en god arbetsmiljö hänger ihop. Ska man förstå samspelet och mekanismerna bakom detta blir det mycket svårt om man inte tar hjälp av begreppen klass, kön och makt.
*********************
