Efter Weimarrepublikens fall och nazisternas maktövertagande flyr Rudolf Meidner till Sverige. Året är 1933. Utanför rikskansliet i ett vintrigt Berlin ser han Hitler ta emot folkmassornas jubel. Några månader senare blir uppbrottet plötsligt. Först när han stiger i land i Malmö känner han sig trygg. Efter kriget anställs Meidner som chef på LOs utredningsenhet. Tillsammans med Gösta Rehn är han med och mejslar ut grunderna till den svenska arbetsmarknadsmodellen. Till LO-kongressen 1951 är Meidner med och skriver rapporten om den fulla sysselsättningen och fackföreningsrörelsen.
Efterkrigstiden är en dynamisk och formativ period. Det formligen flödade av både högtidliga deklarationer och åtgärder i kampen för att förverkliga den fulla sysselsättningen. I hela västvärlden överordnades målet om full sysselsättning alla andra ekonomisk-politiska mål. Aldrig mer arbetslöshet. Aldrig mer krig.
Erfarenheterna från mellankrigstiden talade ett klarspråk – massarbetslöshet, och den hopplöshet som följer, är grogrund för populism. Arbetslösheten är allt för viktig för att lämna till marknadskrafterna. Staten och politikerna kan inte ställa sig vid sidan. I Sverige växer en egen form av samverkan mellan staten och arbetsmarknadens parter fram. Ett delat ansvar för förhållandena på arbetsmarknaden med full sysselsättning som yttersta mål.
När LO-kongressen till helgen sammanträder för att behandla rapporten ”Full sysselsättning och rättvisare löner” känns frågorna lika aktuella som om det vore 1930-talet. I land efter land sprider sig högerpopulismen. Mörka krafter är i rörelse. Le Pen, Åkesson, Orbán, Kaczynski och Wilders är några av de namn som binds samman med Europas nya auktoritära och populistiska höger. Häromveckan var Norbert Hofer en hårsmån från att bli österrikisk president. I USA är Donald Trump en liknande företeelse. Kanske är full sysselsättning, med kraven på en aktiv politik som medföljer, ett av de viktigaste värnen mot högerpopulismen? Den fulla sysselsättningen utgör den röda tråden i svensk arbetarrörelses idéutveckling.
Arbete ger inte bara en försörjning, det ger också delaktighet och gemenskap. Genom arbete blir människor en del av samhället. Det är i utanförskap som extremism och terrorism frodas. Arbetet inkluderar och ger samhörighet och identitet. Den fulla sysselsättningen hindrar inte terror och vansinnesdåd. Men med arbete kommer en optimism om framtiden. I gemenskapen blir trösklarna högre. Tillhörighet blir ett värn. Kanske var det en av de erfarenheter Meidners tog med sig från Tyskland?
Det är idag lätt att föreställa sig den mörka dalen, 1930-talet, som konsekvens av en mans tankar och handlingar. Men Hitlers makt var en konsekvens av mellankrigstidens ekonomisk-politiska ordning snarare än en orsak till densamma. De mekanismer som bar fram högerpopulismen till makten växte fram ur stora inkomstskillnader, arbetslöshet och åtstramningspolitik.
Full sysselsättning är också det viktigaste värnet mot ojämlikhet i samhället. Inte bara i Sverige, utan i hela västvärlden går ojämlikhetens viktigaste skiljelinje mellan de som har jobb och de som är arbetslösa. Men även de som har jobb påverkas av arbetslösheten. Med full sysselsättning ökar löntagarnas valfrihet och krav. Den skapar tryck på bättre arbetsplatser och arbetsgivare. Full sysselsättning är förmodligen den viktigaste jämställdhetsreformen.
Den fulla sysselsättningen mobiliserar alla som arbetar. I kampen om bättre löner och arbetsvillkor förstår de flesta att fler jobb är det viktigaste vapnet. Full sysselsättning är en fundamental idé som stärker arbetarklassen. Den binder ihop löntagare solidariskt. Den ger kraft till fackligt arbete. Den lägger grunden till den svenska arbetsmarknadsmodellen.
I Europa fortsätter arbetslösheten att öka. Europas kris och stagnation är inte över. Återhämtningen går långsammare än efter 1930-talets stora depression. Krispolitiken fortsätter att präglas av en motsägelsefull tankemodell om expansiv åtstramning. Om staten stramar åt och lönerna hålls nere så växer ekonomin. Men tillväxten har uteblivit. Allt fler ifrågasätter nu åtstramningspolitiken. Kraven på en plan för full sysselsättning i Europa växer. Bara de populistiska och enkla svaren tycks växa snabbare.
Men vilka är hindren för att skapa full sysselsättning och minska ojämlikheten? Då som nu är det de viktigaste hindren inbäddade i vår tankar. Våra föreställningar om vad som är möjligt begränsas av ideologier. Och ingen föreställningsvärld tycks vara viktigare än den om den självreglerande marknaden. Tanken på den självreglerande marknaden som både målsättning och idé har förändrat de sociala, ekonomiska och politiska förhållandena för människor i grund och botten. De som vill försvara marknadssystemet ser arbetslösheten som oundviklig. De som vill vända utvecklingen tror däremot att människorna äger makt över sitt eget öde. Det är hög tid att bryta de mentala bojor som binder till passivitet och rädsla.
Förmodligen var det Rudolf Meidners egna erfarenheter från Tyskland som gjorde hans engagemang för den fulla sysselsättningen så starkt. Med egna ögon i den febriga Weimardemokratin hade han sett vad arbetslösheten kan göra med ett samhälle. Kanske utvecklade Meidner en intuitiv känsla för den fulla sysselsättningen? En känsla vad ojämlikhet kan göra med ett samhälle.
De mörka molnen fortsätter att växa över Europa. Förhoppningen är att LOs kongressrapport kan tända ett hopp om förändring. Det är hög tid att gripa in i det ekonomiska system som fortsätter att generera arbetslöshet och en växande ojämlikhet. Andra vägar är möjliga. LOs kongressrapport visar en väg till full sysselsättning och minskad ojämlikhet. Arbetarrörelsen i Sverige och Europa måste sätta människor i arbete. Det är en tid för dådkraft och mod. Bara genom handling kan arbetarrörelsen göra full sysselsättning till mål för politiken. Högtidstalens tid är förbi.
