Människans kapacitet till förändring är fantastisk. Vi kan inte bara förändra oss själva, vi förändrar även andra människor och världen omkring oss. Inte sällan lyfts gener och dess förbestämda natur upp för att förklara människan. Modern forskning avvisar dock den förenklade tanken på att våra livsöden är förutbestämda. Generna ger ramar, men inga svar på vilka vägar livet kan ta.
Känslan av att vi genom aktivitet kan skapa våra liv, vårt jag och världen omkring oss är ingen illusion. Utrymmet för förändring är nästan alltid större än vi tror. Vår kapacitet till förändring, både individuellt och kollektivt, fascinerar.
Författaren Zadie Smith skriver i en artikel om drivkrafter och orsaker efter den brittiska folkomröstningen – Brexit. Ingenting är så entydigt som man kan tro. Analysen tar spjärn mot det uppenbara. Internationaliseringens centrifugala krafter och åtstramningspolitiken har gjort de rika rikare och de fattiga fattigare. Inte bara ekonomiskt. Även det kulturella och sociala kapitalet fördelas allt mer ojämlikt. Brexit handlar i Smiths analys om klass och växande klasskillnader.
Smith lyfter också fram det ihåliga i bilden av det multikulturella London (som lika gärna kunde varit Stockholm). Den romantiserade bilden av att vi lever i ett kulturellt blandat samhälle. Smith skriver att i London består de multikulturella och klassöverskridande aktiviteterna huvudsakligen av att man häller upp kaffe, kör taxi och städar åt varandra. Till skillnad mot i förorterna och på landsbygden finns i London inte migrationen i samma skolor, sociala umgängen eller samma trappuppgångar. Utanför centrum finns konkurrensen om arbeten och löner. I periferin konkurrerar man om samma begränsade resurser. Det gör det enkelt att koppla samman migrationen med en förändring till det sämre.
Men Zadie Smiths mycket läsvärda artikel får mig att skriva av en annan orsak. Hon skriver att nyliberalismens mest framträdande drag är känslan av att du inget kan göra för att förändra något. Mitt i prick. Känslan av att politiskt engagemang är poänglöst. I Smiths analys är det kanske just detta som är roten till varför britterna röstade för att lämna EU. Möjligheten att få till stånd en förändring. Känslan av att göra något, vad som helst, för att förändra tillståndet. Brexit kan förstås som populism. Handlar den framväxande populismen om en generation som gör revolt mot nyliberalismen?
Nyliberalism en motreaktion till förändring
Människan tycks tillbringa det mesta av sin tid i tankar om saker som kunde eller borde ha hänt. Om Cameron inte utlyst en folkomröstning så… Om industriavtalet inte fanns så… och så vidare. Det är förbluffande hur lite tid våra tankar tycks upptas av det som faktiskt är. Vår föreställningsförmåga hör nära samman med vår kapacitet till förändring. Möjligheten att föreställa sig andra världar och sammanhang är det mänskligaste vi gör. Det är genom föreställningar om hur världen borde vara som vi också förändrar världen.
Det samhälle vi lever i, från byggnader, dagis, butiker till arbetsförhållanden har sin grund i vår förmåga att föreställa oss en annan värld. För den som i mitten av 1800-talet satt isolerad i en mörk skogskoja måste vår tid framstå som en låtsasvärld. Som science fiction. Elektriciteten, ljuset, värmen, tryggheten och den ständiga uppkopplingen. Det går förmodligen knappt att föreställa sig vidden av förändring i hur vi lever våra liv idag jämfört med förr, ändå verkar förtiden ofta så bekant, som ett eko av krafter vi känner inom oss.
Ett sätt att förstå nyliberalismens framväxt är att ta spjärn mot historien. När demokratin introducerades på bred front i Europa efter första världskriget var optimismen stor. Demokratin skulle visa en väg mellan fascism och kommunism. Det var en förändringens väg. Genom folkstyret skulle kompromisser växa fram. Mellankrigstidens demokratiska experiment slutade dock i ett sammanbrott i Europa. Knappt en handfull demokratier återstod 1940.
Den europeiska demokratin återupprättades efter kriget, men med en underliggande misstro till folkviljan. Förändringens kraft som finns inneboende i demokratin måste kapslas in och begränsas, eller i vart fall kanaliseras. De konstitutionella och institutionella ordningar, i synnerhet EU-samarbetet och Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, som växte fram i Europa byggdes upp så att folkviljan endast med fördröjning och inom avgränsade områden skulle få genomslag.
Historikern Eric Hobsbawm drar demokratifrågan inom EU till sin spets. Han hävdar att kritiken mot det demokratiskt underskott inom EU är vilseledande eftersom EU uttryckligen grundades på premissen att samarbetet inte skulle vara demokratiskt. Om EU ska bli demokratiskt måste samarbetet förändras i grunden enligt Hobsbawm.
Återvinn makten över föreställningarna om framtiden
När nyliberalismen på allvar i slutet av 1970-talet får genomslag är det som en motreaktion till ”eftergifterna” inom den ekonomiska liberalismen. Demokrati, välfärd, marknadsreglering, men även kollektiv självreglering på arbetsmarknaden betraktas som eftergifter för att hindra kommunismen. Förändringens krafter måste baxas tillbaka. Och här är vi idag. I Sverige lever vi fortfarande i skuggan av 1990-talskrisen. Efter närmare fyrtio år av misstänkliggörande av kollektivt handlande tycks pendeln börja att slå tillbaka. Är konsekvenserna av nyliberalismens kvävande människosyn populismen?
Nyliberalismens föreställning om förändring är marknaden. Genom konsumtion ska människan påverka världen. Förändringen kanaliseras genom marknaden. Förhoppningarna som följer med demokrati och politisk frihet måste släckas. Normpolitiken kan översättas till just detta. Försök till förändring genom politik är poänglöst.
Den avpolitiserade normpolitiken har haft ett fantastiskt genomslag. Den dominerar EU-samarbetet och genomsyrar finans- och penningpolitiken. Det tycks bli allt glesare mellan dem som tror på politiken som förändrande kraft. Sannolikheten att den som vill ha till en förändring av omvärlden gör det genom medlemskap och motionsskrivande i ett politiskt parti tycks ha minskat. Kanalerna för förändring tycks ha blivit individuella. Kanske är detta ett sätt förstå Brexit? Är det ett trubbigt rop på förändring?
Som sagt, människans förmåga att föreställa sig förändring, både bakåt och framåt, är fantastisk. Man kan förmoda att David Cameron i sommar, vid upprepade tillfällen, har gått tillbaka och föreställt sig vad som hänt om han inte utlyst en folkomröstning om Storbritanniens medlemskap i EU.
En fråga som David Cameron kanske inte reflekterat över lika mycket är vad som händer när människor berövas upplevelsen av att kunna förändra och påverka. Vad händer med människan när den berövas framtiden? När förändring genom politiken inte längre upplevs som möjlig eller ens tänkbar? Kan människan ens existera utan föreställningar om framtiden? Jag föreställer mig att ett liv utan framtid är omöjligt. Tankarna kan inte hejdas. Föreställningarna tar nya uttryck och former. Livet hittar nya vägar. Populistiska vägar?
Kanske är det en av de viktigaste läxorna som politiker kan lära sig från Brexit och i kampen mot populismen? Hur vinner man åter makt över föreställningarna om framtiden? Hur kan politiken återigen bli en kraft för förändring? Sannolikt är detta politikens främsta utmaning – hur formulera ett löfte om framtiden? Ett trovärdigt löfte även för en generation som fått lära sig att allt och inget är möjligt. Det är i Sverige hög tid att göra upp med 1990-talskrisen. Bryta de mentala bojorna.
