På dagens DN-debatt skriver moderaten Johan Forssell att vi behöver ett reformpaket på sjukförsäkringens område. Detta har han rätt i. Men den färdriktning han stakar ut går åt helt fel håll. Forssells recept är gammalt och beprövat och har tidigare visat sig skapa fler problem än det löser. Trots de hårda regler alliansen införde 2008 blev resultatet efter två år, när politiken borde ge effekt, raka motsatsen till vad som var syftet. Istället för att minska så ökade sjukfrånvaron. Detta gäller särskilt den sjukfrånvaro som nu står i fokus i Forsells debattartikel, dvs den som orsakas av psykisk ohälsa.
I dagens debattartikel ordinerar Forssell mer av samma sort: hårdare regler, lägre ersättningsnivåer, nya karensdagar, bestraffningar av läkare som inte följer de uppställda riktlinjerna om att pressa ner sjuktalen. Moderaterna vill dessutom återinföra den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen (stupstocken). Det parti som i nästan var och varannan mening använder ordet ”förnyelse” är fast i en gammal politik och ett gammalt synsätt. De utfärdar förlegade politiska recept. Självkritiken är obefintlig och arrogansen mot den forskning och beprövade kunskap som motsäger deras slutsatser är skrämmande.
När det gäller problemets kärna, dvs att det finns en tydlig koppling mellan förhållandena i arbetslivet och sjukfrånvaron, blir Forssells formuleringar betydligt luddigare och mer allmänt hållna. Visserligen nämner Forsell att det finns en ”tydlig koppling mellan dålig psykosocial arbetsmiljö och sjukfall med psykisk diagnos”. Forsell föreslår därför lite pliktskyldigt att Arbetsmiljöverket ska få i uppdrag att utföra ökad tillsyn på arbetsplatserna. Detta är i och för sig bra. Men några regelskärpningar och något utökat ansvar för arbetsgivarna är det annars inte frågan om. Sådana krav riktar moderaterna endast mot de enskilda försäkrade och de läkare som möter den som drabbats av ohälsa.
Istället föreslår moderaterna att arbetsgivarna ytterligare avlövas på ansvar, genom att de anställda som drabbas av ohälsa snabbare än idag ska sättas på ett ”snabbspår” till Arbetsförmedlingen. Så hjälper man arbetsgivare, som inte tar sitt arbetsmiljöansvar och systematiskt sliter ut arbetskraften, genom att både ansvaret och räkningen snabbt skickas vidare till övriga samhället och skattebetalarna. Arbetsgivarhögern är sig sannerligen lik.
Inte heller innehåller det moderata åtgärdspaketet några krav på smidigare arbetsanpassning eller att arbetsgivarna i större utsträckning ska tillhandahålla en kvalitetssäkrad företagshälsovård. Detta trots att en väl fungerande och högkvalitativ företagshälsovård visat sig vara centralt i arbetet för att motverka ohälsa och underlätta återgången i arbete. Att Sverige sedan lång tid tillbaks systematisk avstår från att leva upp till den ILO-konvention om företagshälsovård (ILO 161) man själv skrivit under tycks inte bekymra Forssell.
Moderaterna och Forssell lever helt uppenbart långt ifrån de arbetsplatser där ohälsa idag skapas. Det faktum att antalet anställda som har tillgång till en kvalitetssäkrad företagshälsovård stadigt minskat sedan slutet av 1990-talet är ett problem som uppmärksammats av arbetsmarknadens parter i samband med regeringens så kallade ”Hälsoväxling”. De flesta som studerat sjukfrånvaron på ett seriöst sätt inser att problemen med sjukfrånvaron löses bäst där den uppstår, det vill säga på arbetsplatsen. Här är ett långsiktigt och partsgemensamt arbetsmiljöarbete, där en kvalitetssäkrad företagshälsovården tillåts spela en aktiv roll, av central betydelse. Men i Forsells artikel nämns inte ens ordet ”företagshälsovård”.
Moderaternas lösning är alltså densamma nu som då: Återvänd till den gamla bestraffningslinjen! De tror uppenbarligen fortfarande att den som är sjukskriven blir friskare av att oroa sig för ekonomin och snabbt fattiggöras. Genom hårdare sjukregler vill man disciplinera människor, som antas ha valt att vara sjukfrånvarande i onödan, till en större arbetsvilja. Syftet med Forssells artikel är uppenbar. Det handlar om att flytta den politiska debatten om sjukfrånvaron till att återigen fokusera på ökade kostnader och överutnyttjande bland de enskilda försäkrade.
Forssells beskrivning är dock oseriös och alarmistisk och siffrorna när det gäller sjukfrånvaron förtjänar att synas närmare. Visst ökar kostnaderna när det gäller sjukpenningen. Men ökningen har enligt Försäkringskassan bromsat in och sjukfrånvaron (även kostnaderna för denna) ligger faktiskt idag på en historiskt låg nivå. År 2014 motsvarade sjukpenningen 0,74 procent av BNP. År 2010 var denna siffra nere på den lägsta nivån (0,48 procent av BNP) sedan den allmänna sjukförsäkringen infördes år 1955, då andelen motsvarade 0,69 procent. Högst var sjukpenningandelen 1988 med 2,88 procent av BNP.
När det gäller sjukersättningen (tidigare förtidspension) har trenden länge pekat neråt. Ja, den ligger idag till och med under den mycket låga nivå som regeringen satt som mål för politiken. Detta är kanske inte så konstigt eftersom alliansens egen utredare konstaterat att det regelverk för sjukersättning de införde 2008 sannolikt är de hårdaste i OECD-världen. Sedan detta uttalande gjordes har inga större regelförändringar genomförts.
Den bild som Forssell målar upp står i bjärt kontrast till den jag möter när jag talar med de fackligt aktiva som ofta träffar sjukskrivna medlemmar i sin vardag. Helt klart har det den senaste tiden skett en tydlig praxisskärpning i handläggningen av sjukförsäkringsärenden från Försäkringskassans sida. Detta har dessutom skett utan någon lagstiftningsförändring, vilket skapar problem med rättssäkerheten. Vi behöver inte mer av detta!
Allt fler av LO-förbundens medlemmar upplever att de beslut som tas av Försäkringskassan (FK) inte är tillräckligt väl underbyggda och rättssäkra. En indikator på detta är att det är allt fler som vill få de beslut FK fattar omprövade, framför allt gäller det beslut efter 180 sjukdagar (6-månadersgränsen). Väntetiden för att få denna typ av beslut omprövade av FK ska enligt JO vara max 6 veckor, men är i dag uppe på ca 25 veckor. Detta är naturligtvis oacceptabelt.
Det är uppenbart, åtminstone för den som håller kontakt med vad som sker på arbetsplatserna, att om ska vi lyckas skapa en rimlig och mänsklig sjukförsäkring måste fler genomgripande förändringar i alliansens så kallade rehabiliteringskedja göras. Det handlar inte minst om att höja ersättningsnivåerna, vikta om balansen i kravställandet vid de olika tidsgränserna och göra villkoren för att beviljas sjukersättning rimligare. Idag är dessutom sjukreglerna så stelbenta att det saknas rimligt utrymme att väga in och ta hänsyn till de försäkrades individuella förutsättningar.
Visst finns det fusk och överutnyttjande i sjukförsäkringen och det ska naturligtvis bekämpas. Men att detta skulle vara något större generellt problem, så som moderaterna antyder, finns inget forskningsstöd eller några seriösa belägg för. Förhoppningsvis spelar den rödgröna regeringen inte med i detta politiska spel, som Forssell och moderaterna nu bjuder upp till, och levererar ytterligare regelskärpningar och hårdare praxis från FK.
Vi får inte låta alliansen, den borgerliga pressen och arbetsgivarna sätta dagordningen i sjukförsäkringsdebatten. Väljarnas dom i den förra valrörelsen var tydlig. Ett av skälen till att alliansen förpassades bort från regeringstaburetterna var att deras omänskliga och orimliga sjukförsäkringspolitik drabbade sjuka människor, framför allt kvinnor i arbetarklassen. De revor i det sociala skyddsnätet som alliansens politik skapade behöver lagas. Den insikten måste nu steg för steg omsättas i praktisk politik.
