Med risk för att bli stämplad som “mossig museivakt” tänker jag i denna bloggtext berätta om en gammal och död socialdemokrat: Gunnar Emanuel Sträng (1906-1992).
Idag nämns Gunnar Sträng oftast inom sitt eget parti som sinnebilden för det vi kallar för rikshushållare. En korrekt och allvarlig man med både hängslen och livrem och dessutom gummisnodd runt plånboken. En historisk ikon för det socialdemokratiska kommentariat som dagligen återupprepar mantrat om vikten av ordning och reda i statsfinanserna.
Bilden av Sträng hos borgerligheten är dock en helt annan. Borgerliga skribenter framställer honom ofta som en maktfullkomlig och siffertrixande representant för “högskattesamhället”. Sossepampen som sattes på plats av den folkkära Astrid Lindgren i den så kallade Pomeripossaaffären. Mannen som, efter 44 års socialdemokratiskt regerande, åskådliggjorde behovet av ett regeringsskifte.
Läser vi historiska eller biografiska texter, med vetenskapliga anspråk, blir bilden mer komplex. När Strängs gärning sätts in i ett historiskt sammanhang nyanseras bilden. Hans sociala bakgrund och drivkrafter synliggörs.
Sträng var av fattig statarsläkt och blev ordförande i lantarbetarförbundet och var en av dem som så småningom avvecklade det förhatliga statarsystemet. Hans far arbetade vid renhållningsverket vid Lövsta sopstation. Därifrån kunde sonen rädda undan böcker som skickats dit för att brännas. Det var böcker av bland andra Strindberg, Gorkij, Tolstoj, och Sinclair. Så lades grunden för hans bildnings- och klassresa.
Många minns finansminster Sträng. Men få tänker på att han faktiskt också var socialminister i början av 50-talet. Han efterträdde “Social-Sveriges skapare”, Gustav Möller. Det var under Strängs tid som socialminister som den allmänna sjukförsäkringen sjösattes. Det var också då som den så kallade inkomstbortfallsprincipen i sjukförsäkringen infördes. Det vill säga det som är en av grundpelarna i den svenska eller socialdemokratiska välfärdsmodellen.
Sträng var alltså något mer än ansvarstyngd rikshushållare och/eller tondöv sossepamp. Han var en socialreformator med egna erfarenheter av de villkor som gällde för arbetarklassen. En av många som upplevt klassförtryck och ägnat en stor del av sitt liv åt att på facklig och politisk väg bekämpa detta. Han var en del av en social förändringskraft i en tid när ett halvfeodalt klassamhälle omvandlades till en högproduktiv välfärdskapitalism.
Personporträtt av politiker har både för- och nackdelar. Genom enskilda individers livsöden kan historien levandegöras. Samtidigt finns en risk att vi skriver något av en manlig elithistoria och att de djupgående strukturella krafter som formar vårt samhälle underskattas.
Även om det finns historiska fakta som vi inte kan bestrida påverkas konturer och färgskiftningar i personporträttet av vår egen värdegrund. Vad vi minns och betonar är inte frikopplat från vem vi är och vart vi strävar…
