Ruhrdalens täta betongbebyggelse ligger bakom oss. Lantlivet tycks ta vid. Gårdarna tar över. Ett disigt brunt skimmer vilar över de nakna lövträden. Sluttningarna blir mer dramatiska. Dalgången där Carl Schmitt tillbringade sitt liv efter nazitysklands sammanbrott ligger framför våra fötter. Mörkrets hjärta är inte långt bort.
Carl Schmitt är en av 1900-talets mest betydelsefulla och omstridda politiska tänkare. Inte sällan beskrivs han som den konservativa högerns mest briljanta, men också farligaste tänkare. 1933 gick han med nazistpartiet och kallades för Adolf Hitlers kronjurist. Efter några år föll han dock i onåd. Trots Schmitts samröre med nazismen fick hans rättspolitiska och rättsteoretiska idéer enorm betydelse för både marxister och konservativa under efterkrigstiden.
Vi stannar till där Plettenbergdalen börjar. Westfalens kullar blir här till berg. Jag vill komma närmare naturen. Att resa med bil avskärmar. Kanske hoppas jag på en starkare närvaro? Grådisig fuktig luft fyller mina lungor.
Intresset för Carl Schmitt har ökat dramatiskt under senare tid. Den auktoritära högerpopulismen vinner terräng i hela västvärlden. Trump, Orbán, Erdogan, Kaczynski, Le Pen och Åkesson är några av de namn som utmanar den liberala demokratin. De kan alla bindas till en auktoritär anti-liberalism.
Högerpopulisternas attacker riktas mot den liberala demokratins grunder. Yttrande- och föreningsrätt, men även rättsstaten undermineras där högerpopulisterna vinner makt. Kanske kan Carl Schmitts kritik av den liberala demokratin användas för att stärka skyddet mot populismen?
Förvåningen över högerpopulismens framväxt verkar stor. Yrvaket tycks de politiska- och ekonomiska eliterna vaknat. Hade Carl Schmitt levt idag hade han förmodligen betraktat högerpopulismens framväxt som en återgång till en slags normalitet. Hans inflytande på Donald Trumps chefsstrateg kan dokumenteras. Carl Schmitt kan användas till mycket, även den svenska kollektivavtalsmodellen kan förstås med hans teorier. Vi återkommer till allt detta.
Bland vänner och fiender
Carl Schmitts skrift ”Det politiska som begrepp” sägs ha slagit ner som en bomb i Weimarrepublikens febriga debatt. Skriftens skrevs ursprungligen som ett föredrag på Tyska högskolan för politik 1927. Skriften skrevs sedan om flera gånger innan det fick sin slutliga form 1932. Statsvetaren Jan-Werner Müller skriver i sin biografi över Schmitt att han ofta reviderade och bearbetade sina tidigare skrifter, vilket bidragit till att göra hans teorier och tanker besvärliga att analysera.
I Det politiska som begrepp introducerar Schmitt en definition av det politiska, en röd tråd i hans tänkande, som skulle följa honom hela livet. Carl Schmitt formulerar det på följande sätt:
”Den specifika distinktion som politiska handlingar och motiv kan hänföras till är den mellan vän och fiende […] i den mån som den inte kan härledas från andra kriterier: gott och ont på moralens område, vackert och fult på estetikens område osv […] Distinktionen mellan vän och fiende beskriver den högsta graden av intensitet i en union eller separation, ett samgående eller splittring. Den kan existera i såväl teorin som i praktiken, utan inblandning av de många moraliska, estetiska, ekonomiska eller andra distinktionerna. En politisk fiende behöver inte vara moralisk ond eller estetiskt ful. Han behöver inte uppträda som ekonomisk konkurrent, utan det kan rentav vara fördelaktigt att göra affärer med honom. Han är helt enkelt den andra, främlingen, och det ligger i hans natur att på ett särskilt eftertryckligt sätt vara något existentiellt annorlunda och främmande, vilket i extremfall kan leda till konflikter.”
Distinktionen mellan vän och fiende som förståelse för det politiska verkar ha fått enorm betydelse för dagens politiska debatt. Jan-Werner Müller skriver att indelningen i vän och fiende hade en särskild dragningskraft i Weimarrepubliken där tydlig opposition och motsättningar helt hade upphört.
Jag föreställer mig att det är samma dragningskraft som återigen gjort Carl Schmitt till en betydelsefull tänkare. När konflikterna kommer åter till politiken behövs teoretiska verktyg.
I en värld utan motsättningar?
I skymningsljuset känns Plettenberg som botten av en mörk grop. De branta sluttningarna är kvävande. Färglösa byggnader kantar vägen. Det känns som tiden stått still. Byn ligger prydligt undanstoppad i dalgången. Platsen måste ha varit perfekt för det som Carl Schmitt kallade en ”inre exil”. Schmitts hus ligger på Am Steimel 7. Vi tittar upp mot himlen. Mörka moln sluter sig kring oss.
Det är snart tjugofem år sedan den amerikanske professorn Francis Fukuyama deklarerade att historien kommit till ett slags nyliberalt slut. Den liberala demokratin hade vunnit. De ideologiska motsättningarna mellan öst och väst var som bortblåsta. Marknaden hade blivit den ”naturliga” lösningen på problem, vilket också skapade ”realistiska” förväntningar på vad som kan göras.
I Fukuyamas värld verkade samhällets alla motsättningar vara upplösta. Med några enstaka undantag tycktes samtliga politiker ha accepterat nyliberalismens grundvalar: en blind tro på marknaden som metod för att förlika nästan alla mänskliga relationer, en irrationell övertro marknadsaktörernas rationalitet, förakt för staten som aktör i ekonomin samt övertro på avreglering som lösning på samhällsproblem.
Många har hört talas om Fukuyamas artikel om historiens slut. Mindre omtalade är hans slutord i artikeln:
”The end of history will be a very sad time. The struggle for recognition, the willingness to risk one’s life for a purely abstract goal, the worldwide ideological struggle that called forth daring, courage, imagination and idealism, will be replaced by economic calculations, the endless solving of technical problems, environmental concerns, and the satisfaction of sophisticated consumer demands. In the post historical period there will be neither art nor philosophy, just the perpetual care taking of he museum of human history. I can feel in myself, and see in others around me, a powerful nostalgia for the time when history existed.”
Fukuyamas avslutande ord ger en ganska god bild av samtiden – i vart fall såsom den gestaltat sig framtill alldeles nyligen. Samtiden som ett slags evig nu. Känslan och förståelsen för historien tycktes ha gått förlorad samtidigt som tron på framtiden förskingrats. Människor som kom dragandes med ”historiska erfarenheter” och pratade om behovet av ”politisk bearbetning” avfärdades som ”museivakter”. Samhället tycks ha stannat. Rörelsen har upphört. Vi genomlider en slags politikens ”Groundhog Day”.
Politikens bearbetning tycktes helt ha upphört, konflikterna mellan vänster och höger likaså. Även klassmotsättningarna ansågs ha försvunnit. Alla var medelklass och konventionella politiska motsättningar undanröjda – och den som likväl talade om motsättningar definieras bort som ”irrationell”. Det som återstod var en teknokrati vars självpåtagna huvuduppgift var att berätta att politisk handling är futil.
Och så steg populismen stiger in på banan… Fukuyamas ”tråkiga” tid har nu ha kommit till ett slut. Jag tänker att vad vi ser är en reaktion på den politiska tristessen, utebliven förändring, auktoritära experter, ökade klyftor och allmän grå tråkighet? Kanske är det inte märkligt att populismen med alla dess löften och färgrikt tal om förändring aktualiseras just nu? Känslan tar makt över förnuftet.
Kort och gott: är det egentligen så märkligt att populismen verkar så attraktiv för så många?
Att definiera bort motsättningar gör inte att de försvinner. Motsättningar måste konstant bearbetas. Många av samhällets konflikter tycks nu återkomma efter att ha undertryckts i drygt trettio år. Intensiteten i motsättningarna är starka. Det kokar i folkdjupet. Den liberala demokratin tycks stå inför en monumental utmaning.
Hur försvaras den liberala demokratin mest effektivt? Frågan är om demokratiska partier ens kan hålla sig tidigare ”spelregler”? Statsvetaren Karl Löwensteins idéer om militant demokrati känns allt mer aktuella. Men kanske är det bästa försvaret av liberal demokrati att faktiskt praktisera demokrati?
Att kortsluta vän och fiendedynamiken
Carl Schmitts anti-liberalism kan användas både med goda och onda uppsåt. Min förhoppning är att använda Carl Schmitt i goda syften – kan vi lära oss något som kan stärka den liberala demokratin som värn mot högerpopulismens krafter? Det är därför jag kommit till hans hemstad Plettenberg. Jag vill tro att det finns saker att lära av Carl Schmitt. Ungefär på samma sätt som statsvetaren Chantal Mouffe.
I antologin ”The Challenge of Carl Schmitt” skriver Mouffe att ”No doubt Schmitt is an adversary, but an adversary of remarkable intelectual quality, and one from commerce with whom we could benefit. Ignoring his views would deprive us of many insights that can be used to rethink liberal democracy with a view to strengthening its institutions”.
Carl Schmitts grundläggande antagande om politiken som ett område för konflikt mellan vän och fiende har genom åren mött på kraftiga reaktioner. Lite förenklat tycks motreaktionerna tillhöra två olika kategorier. Den ena gruppen tycks helt vilja underkänna premisserna för vän och fiendedynamiken. Det andra gruppen accepterar i grunden premissen, men vill istället låta den liberala demokratin verka som värn mot vän och fiendedynamiken. Jag tillhör den senare gruppen.
Jag föreställer mig att den liberala demokratins grundläggande uppgift är att kortsluta Carl Schmitts vän och fiendedynamik. I politiken, men även i relationen kapital och arbete, handlar det om att förhindra att intressemotsättningar får en sådan intensitet och styrka att de övergår i en konflikt. Dynamiken som underbygger vän och fiende relationer är alltid närvarande och riskerar överallt där människor samverkar att utlösas. Motsättningarna skuggar ständigt mänskligheten.
Kanske hjälper det att dela in liberalismen i ekonomisk, politisk och social liberalism? Tar man Schmitts vän och fiende dynamik på allvar så inser man att utrymmet för utopiskt drömmeri är begränsat. Politiken måste hålla ihop samhället. Att begränsa och minimera konflikterna är målsättningen – men med medvetande om att konflikter kan närsomhelst och varsomhelst blossa upp. Samtidigt tycks motsättningarna behöva ett erfordligt utrymme att faktiskt verka, utan att helt förhindra att motsättningarna får en okontrollerbar intensitet och utvecklas till konflikter.
Frågorna hopar sig. Kanske har de liberala demokratierna hamnat i en slags hybris? Jag föreställer mig att man inte kunnat eller villat accepterat att det finns gränser för vad den ekonomiska- och/eller sociala liberalismen klarar av att bära utan att utlösa motsättningar med vän och fiendedynamik.
Kanske har politiken bedrivits utifrån en önskan om människans natur – snarare än en realistisk kalkyl? Eller också är det kanske så att man överskattat människans förmåga till att acceptera ekonomisk- och/eller social liberalism? Kanske har man önskat omforma människan? Är människans drivkrafter mot ett vi och ett dom givet av vår mänskliga natur? Kan den kortslutas?
Någonstans erinrar jag mig att jag läst att all politik börjar med ett antagande om människans natur. Kanske bär jag själv på antaganden som föregriper mina egna slutsatser? Vilka är de antaganden om människan som tagit oss hit? Jag kan inte undgå att tänka att den kraftigt förenklade människosyn som ligger till grund för ekonomernas teoretiska modeller, ”the economic man” i olika varianter, är en del av problemet.
Kan kollektiv självreglering kortsluta?
Bilen stannar till. Framför oss ligger Carl Schmitts hus. Ungefär som en bayersk jaktstuga tänker jag. Här bodde Schmitt fram till sin död 1986. Min kompis undrar vad vi ska göra nu. Jag inser att min plan inte sträcker sig längre än såhär. Jag vill få en känsla för den miljö som formade Carl Schmitts tänkande. Kanske promenera omkring i området en stund. Låta tankarna vandra och sedan åka vidare.
Min kompis föreslår att vi ska knacka på. Jag blir kallsvettig. Vad ska vi säga? Kanske är det släktingar till Schmitt som bor där? Det hela känns plötsligt ogenomtänkt – som om vi vore en slags nazi-turister. Vad finns egentligen bakom den tunga ekdörren?
Värdegrunden mellan mig och Carl Schmitt är avgrundsdjup. Vad skulle jag säga om Schmitt själv öppnade? Jag känner mig ställd. Obekväm. Kanske skulle jag diskutera svensk kollektivavtalsmodell?
Kollektiv självreglering kan beskrivas som ett uttryckssätt för liberalismens grunder; en intention om att dela världen med meningsmotståndaren. Kollektiv självreglering innebär att motsättning mellan vän och fiende kortsluts. När fack och arbetsgivare inte längre försöker att förinta varandra såsom som fiender uppstår en ny dynamik mellan parterna.
Kollektivavtalsmodellen kan beskrivas som ett uttryck för en djupare insikt om att intressemotsättningarna på arbetsmarknaden inte är ett problem som kan lösas. Motsättningarna mellan parterna är förhållanden som man har att hantera. Den svenska kollektivavtalsmodellen kan sägas vila på en kollektiv insikt om att förekomsten av intressemotsättningar måste accepteras.
Den kollektiva insikten om självregleringens fördelar växte fram ur ett antal viktiga erfarenheter. För det första; samarbete är bra för båda parter. Konflikter är kostsamma för både arbetsgivare och arbetstagare. Reallöneökningar och vinster i företagen kommer från produktionen.
Den andra erfarenheten var förståelsen för behovet av långsiktig styrka. Både fack och arbetsgivare måste bygga stabila organisationer på långsiktiga intressen. Det tog nästan femtio år för fackföreningarna i Sverige att bygga varaktig och långsiktiga styrka. Ömsesidig respekt och acceptans av varandras intresse växer ur långsiktigheten.
Den tredje erfarenheten kommer ur självförtroendet. Båda sidor måste lita på sin styrka och förmåga att upprätthålla sin position i kollektiva förhandlingar. Att främja egna intressen genom den politiska liberalismen bör göras med omsorg och med respekt för gemensamma intressen.
En viktig följd av självregleringen är att parterna tillsammans får makt. Genom att dela makten och ömsesidig insikt om att man inte kan förgöra varandra växer den gemensamma makten gentemot staten. Den kollektiva självregleringen kan upplevas som en motsägelsefull tanke. Människan tycks nästan alltid tänka på problem som något som ska lösas. Den kollektiva självregleringen är delvis kontraintuitiv.
Från stora och många konflikter, inte minst 1909 års storkonflikt, växte insikten om att motparten inte kunde förintas. Facket kunde inte utrotas och kapitalismen som samhällsordning accepterades. Vägen till Saltsjöbadsavtalet var lång. Via 1906-års decemberkompromiss, demokratins genomförande och många konflikter växte den kollektiva insikten fram.
Kanske hade jag försökt att diskutera något av detta med Carl Schmitt?
Carl Schmitt i Vita huset
Jag är som förlamad när min kompis knackar på dörren. Vad väntar? En ung kille med nördiga glasögon öppnar. En liten hund, en mops tror jag, springer skällande ut. Alla verkar frågande. Vad gör vi egentligen här? Min kompis sköter snacket. Han berättar att jag håller på att skriva om Carl Schmitt. Den knappt 20-åriga killen finner sig snabbt. Han är trevlig och artig. Men Carl Schmitt vet han inte så förfärligt mycket om. Han hämtar några broschyrer.
Man kan förmoda att inte heller Donald Trump läst mycket om Carl Schmitt. Han tycks knappt läsa sina egna tweets. Men Trumps chefsstrateg och närmaste man Steve Bannon vet desto mer om Schmitt. Häromveckan var han på omslaget av tidskriften Time. Även Hynek Pallas på DN kultur skriver om Bannon, liksom New York Review of Books. Den högerextreme Bannon får allt mer uppmärksamhet i medierna.
Inte sällan porträtteras Trump som en farlig clown. Det är lätt att förledas av Donald Trumps twittrande. Men den som söker struktur och sammanhang i Trumps politik hittar det förmodligen inte i Trumps twittrande. Steve Bannon tycks vara den som tänker på helheten. Hans råd till Trump har hittills varit att gasa – inte bromsa.
När det gäller reaktionerna på Trump kan det finnas anledning att idka självrannsakan. Visst är Trump en clown, men är han verkligen inkompetent? Tänk om det är just det han vill att det politiska och ekonomiska etablissemanget ska säga om honom? Kanske ska hans kompetens bedömas utifrån vad han faktiskt försöker att åstadkomma. Hans kärnväljare, det som Nixon kallade den ”tysta majoriteten”, tycks endast styrkas i sin övertygelse om att de politiska och ekonomiska eliterna föraktar ”vanligt folk” som Trump ”representerar”. För varje artikel som idiotförklarar Trump tycks hans styrka tillta. Vem är det egentligen som lurar vem?
Steve Bannons liv beskrivs i Timesartikeln som ett korståg mot alla politiska, kulturella och ekonomiska eliter. Han är den ultimata outsidern som lever i Carl Schmitts vän och fiendevärld. En av redaktörerna på den högerextrema siten Breitbart berättar att Bannon ser allt i termer av krig. Han vill förgöra motståndarna. Hans liv är ett ”vi och dom”, säger redaktören.
I boken Statslära från 1928 gick Carl Schmitt till angrepp mot den pluralistiska staten. Weimarrepublikens och pluralismens förhandlingar och samverkan mellan stat, fack och arbetsgivare förkastades. Staten och politiken smulades enligt Schmitt sönder av konsensus och kompromisser.
Den parlamentariska demokratin betraktade Schmitt som poänglöst snack. En stark stat behövde en stark ledare med direkt relation till medborgarna. I den övertygelsen stod Schmitt inte långt ifrån fascister och nazister. Jan-Werner Müller skriver i sin bok Demokratins tidsålder att ”fascisterna trodde på en nästan mystisk enhet mellan ledaren och folket, en enhet byggd på känsla eller rent av andlighet”. Ledaren ska alltså, utan demokratiska mellanhänder, direkt representera folket.
Det är sannolikt i ljuset av Carl Schmitt som man bör förstå Donald Trumps krig mot massmedia – de intervenerar i Trumps ”direkta relation” med folket. Krigets oavsiktliga konsekvens tycks dessutom vara att stödet för Trump ökar bland kärnväljarna. I amerikanska högerextrema kretsar betraktas Trumps presidentskap som ett paradigmskifte, början på en ny politisk epok, en möjlighet att helt rulla tillbaka parlamentarismen och den liberala demokratin.
I en lysande artikel i Klassekampen skriver Rune Slagstad att Carl Schmitt ger oss verktyg för att tolka det institutionella drama som nu utspelar sig i Washington. Slagstad frågar sig om vi nu ser konturerna till ett nytt postdemokratiskt system där ledaren mobiliserar folket utan förmedling av mellanled i form av partier och medier, där demokratin omformas till ett auktoritärt elitstyre, utan institutionella kontrollmekanismer, där det offentliga rummet ersätts med folklig acklamation? Slagstads fråga skrämmer med sin aktualitet.
Att formulera alternativa visioner om tillhörighet
Jag bläddrar förstrött i en festskrift från Carl Schmitts 90-årsdag som gavs ut i Plettenberg. Den unge mannen berättar att Schmitt var välkänd i den lilla byn.
Vi ska precis gå när den unge mannen plötsligt erinrar sig en historia. För några år sedan skulle hans föräldrar bygga en terras på husets baksida. När de satte spaden i marken slog de snabbt i sten. Det visade sig snart att hela trädgården låg ovanpå nästan en meter av småsten. En granne berättade att Schmitt var en fanatisk samlare av sten. Varje dag gav han sig ut på promenader i de omkringliggande bergen. Varje promenad plockade han på sig stenar som han tog med hem. Efter drygt fyrtio år blir det en del stenar. Schmitt var en manisk samlare.
På flyget hem från Tyskland tar jag återigen fram Jan-Werner Müllers Demokratins tidsålder. Mycket av 1920- och 30-talets grundläggande politiska, ekonomiska och sociala frågor känns lika aktuella nu som då. Müller skriver att ”sökandet efter kulturell gemenskap och någon slag hemhörighet sysselsatte vänsterorienterade, ofta frustrerade, tänkare under mellankrigstiden. De oroade sig över att andra politiska ideologier, i synnerhet fascismen, kunde erbjuda mer förföriska visioner om tillhörighet och solidaritet.”
Med flygplansmotorerna brummar i bakgrunden tänker jag att dagens vänsterorienterade tänkare är minst lika frustrerande. Men frustrationen tycks ännu inte rikta sig mot konstruktiv och realistisk politisk handling. Tron på de egna visionerna verkar svaga. Vilka är vänsterns förförföriska visioner om tillhörighet? Handlar det om självförtroende?
Min hand sluter sig kring en sten från Plettenberg. Kanske är det dags för den liberala demokratin att gå till motangrepp? Att göra gott av ont. Det är hög tid att formulera de alternativa visionerna till högerpopulismen. Att hoppas eller önska att regnet ska blåsa över är sällan bästa förberedelserna för regn. Bästa skyddet mot regn är ordentliga regnkläder.
Vilka är vänsterns alternativa visioner om tillhörighet och solidaritet?
