Var frågan för en sammankomst med socialdemokraternas onsdagsklubb den 6 april. Diskussionen blev både spetsigt intressant och underhållande. Det böljade fram och tillbaka precis som det gör när politiska samtal är som allra bäst. Mitt bidrag framförde jag som ett tal. Jag tänker att samtalet kan få fortsätta här. Skriv en rad om du har lust.
(Det talade ordet gäller) ”På sedvanligt sätt träffades den ekonomiska och politiska världseliten i ett snöigt Davos i januari. Men årets möte tydliggjorde att globaliseringen kommit till ett problematiskt vägskäl. Det konsensus som gällt, bland politiska och ekonomiska eliter, om globaliseringens uteslutande goda kraft, blir allt svårare att upprätthålla.
Den politiskt auktoritäre (men ekonomiskt liberale) kinesiske presidenten Xi Jinping hyllades av Davoseliten som försvarare av frihandeln samtidigt som den demokratiskt valda amerikanske presidenten Donald Trump allmänt beskrevs som hot mot den globala ekonomiska ordningen.
Hyllningen av Kina manar till eftertanke. Den som applåderar frihandel i kinesisk tappning får även anses stödja en auktoritär politisk illiberalism. En ordning där grundläggande demokratiska friheter såsom förenings-, förhandlings-, strejk- och yttrandefrihet är av underordnad betydelse. Det är en idé som vilar på att det ekonomiska har företräde framför det politiska. Jag kommer att kalla det en ekonomiskt liberal globalisering. Kanske kan man även kalla det en hyperglobalisering.
Den ekonomiska liberala globaliseringen är en föreställning som styrt våra tankar länge. Vår föreställning om globaliseringen har blivit till Margaret Thatchers slogan TINA (There is no alternative).
Jag hoppas detta inlägg kan bidra till en diskussion om hur alternativa föreställningar om frihandel och globalisering kan utformas. Men även väcka tankar om hur den framväxande högerpopulismen kan bemötas.
OOO
Låt mig inledningsvis också besvara frågan som ställts till dagens samtal. Finns det en socialdemokratisk globalisering? Svaret på den frågan är nej. I vart fall i synen på EU och TTIP och andra frihandelsstrukturer. Kanske är svaret på den grundläggande frågan provokativt kort?
Men bortom högtidstalen och goda intentioner är det i praktiken liten eller ingen skillnad mellan socialdemokraternas och Allianspartiernas globalisering.
Jag säger detta med en betoning på betydelsen av att skilja mellan det som ”är” och det ”bör”. Vad man önskar göra och faktiskt gör är inte alltid samma sak. Glappet mellan tanke och handling kan vara stort.
Man kan tycka att det borde vara stor skillnad mellan högerns och socialdemokraternas globalisering. Och jag delar den uppfattningen. Men det innebär inte att det i faktisk politisk handling är skillnad. Den ekonomiskt liberala globaliseringen har blivit norm även socialdemokratin, i synnerhet inom ramen för EU-samarbetet.
OOO
Politik kan bedrivas utifrån två grundpositioner. Antingen oroar man sig för hur illa det kan gå. Mot bakgrund av 1900-talets två världskrig var detta under en längre period fundamentet för internationell samverkan. Inte minst det ursprungliga EU-samarbetet präglades av denna grundsyn.
Den andra grundpositionen utgår ifrån en föreställning om hur bra det kan bli. Typ – om det inte fanns några gränser och regleringar så skulle världen vara en bättre plats. Inte sällan drömmer man sig till en annan tid och plats. Gärna i en avlägsen framtid. Utopister tillhör vanligtvis den här gruppen.
Högerpopulismen är vår tids spöke som vandrar från land till land. Inte bara i Europa. Trump, Orban, Le Pen, Putin, Erdogan – och varför inte också Åkesson, är alla namn som förknippas med auktoritära och populistiska rörelser.
Högerpopulismen tycks utmejsla sig som det huvudsakliga alternativet till den ekonomiskt liberala globaliseringen. Men vad är egentligen Donald Trumps globalisering? Varje nummer av tidskriften the Economist har sedan förra sommaren bekymrat diskuterat Trumps ekonomiska politik.
Vad som kan komma (och delvis påbörjats) är inte helt säkert, men den friktionsfria ekonomiska liberalismens globalisering, utan tullar och värn för nationella regler, tycks tillhöra historien. Tariffer och stränga krav tycks vara den nya melodin.
Min egen grundsyn tar spjärn mot insikten om hur illa det kan gå. Drömmarnas tid är nu över. Den religiösa övertron på den ekonomiska liberalismens globalisering har kommit till vägs ände.
Pendeln tycks ha slagit, det finns återigen anledning att oroa sig för hur illa det kan gå snarare än att drömma om hur bra det skulle kunna vara
OOO
Igår [den 6 april] pratade Jan-Werner Müller om sin senaste bok på ABF. Vad är populism? Han kan på många sätt betraktas som en av samtidens viktigaste intellektuella. Mellan raderna, som opponenten Sverker Gustavsson, pekade ut, är det en intellektuell slöhet som lagt grunden för högerpopulismens framväxt. Jag kan inte i detta sammanhang gå in på innebörden av allt detta. Vad jag vill återknyta till från Jan-Werner Müllers föreläsning är hans avslutning – den monumentala intressemotsättning som växer fram i nästan varje västerländsk demokrati.
Vår tids motsättning i en abstrakt mening är den mellan de tror på ett mer öppet samhälle och fortsätta riva gränser. Den andra grupperingen tror på mer gemenskap, slutenhet skulle någon säga, och att gränser behövs. Detta är en reell motsättning med goda argument på respektive sida. En del beskriver det som att globalister står mot nationalister. Men man kan även beskriva det som att ”eliter” står mot ”folk”. Några ser det som att gott står mot ont.
Jag tror att motsättningen måste behandlas som de flesta intressemotsättningar – med en insikt om att balanspunkten är avgörande. Ingen sida kan helt tillåtas vinna.
Jag tror även att intressemotsättningen förtjänar att preciseras i termer av politisk, ekonomisk och sociala/kulturell liberalism. Viktigt att hålla i sär dessa fält. Kampen utspelas huvudsakligen i de ekonomiskt liberala och socialt/kulturellt liberala sfärerna. Motståndarna kan ha olika uppfattningar i olika fält, vilket kan skapa oväntade allianser.
SSU och grön ungdom kan bli allierade med Timbrohögern i att förenas om en långtgående social/kulturell liberalism. Vilket kan riskera att även spilla över i den ekonomiska grundsynen.
Men det är demokratin och den politiska liberalismen som tar mest skada av vår tids stora intressemotsättning mellan globalister och nationalister.
Globalisterna vill typiskt sett bemöta nationalismen (som uppfattas som en del av populismen) med mer överstatlighet och mer social/kulturell liberalism.
Nationalisterna, å andra sidan, vill bemöta globaliseringen med att helt eller kraftigt begränsa den ekonomiska och/eller sociala/kulturella liberalismen.
Vår utmaning är att hitta en väg mellan dessa ytterlighetspositioner.
OOO
Globaliseringen har kraschat förut. 1914 var inte bara början på första världskriget. Det var också slutet på en ekonomiskt liberal 1800-talsglobalisering. Frågan är nu vilka vägar som står till buds för att förhindra att den internationella handeln helt upphör (nationalisterna vinner). Eller att den ekonomiska liberalismen i nyliberal och kinesisk tappning helt kväver demokratin så att den upphör (globalisterna vinner)
Harvardekonomen Dani Rodrik gestaltar konflikten mellan nyliberal hyperglobalisering och demokrati som ett ”trilemma”; ett triangeldrama mellan globaliseringen, demokratin och nationalstaten. Du kan ha två av dessa men inte alla tre, hävdar han.
Väljer man hyperglobalisering och demokrati måste demokratins institutioner göras transnationella. Nationalstaten offras och ett folkvalt globalt parlament utser en världsregering. Rodrik säger att det ligger flera hundra år i framtiden. Själv uppfattar jag tanken som fullständigt utopisk. Svärmiskt drömmeri. Och dessutom, mer praktiskt, vilken nivå får den skyddsreglering som ska åstadkomma globalt? Hur ska beslutsordningarna och institutionerna som ska hantera alla intressemotsättningar byggas upp?
Väljer man istället hyperglobalisering och bevarad nationalstat, urgröps demokratin alltmer och teknokratiska maktordningar växer. Nationalstaten förmår inte reglera en globaliserad ekonomi. Maktlösheten bäddar för populism. Det är vad som pågår idag.
Och väljer du nationalstat och demokrati, får du säga nej till hyperglobaliseringen. Det är den färdriktning som Rodrik själv förordar och som även socialdemokratin borde välja. Vi måste bli realister igen. Politiken måste återigen föras från en position om hur ”illa det kan gå”.
OOO
Man kan fråga sig om det är ett problem att Socialdemokraterna i praktiken inte har någon syn på globaliseringen som skiljer sig från den liberala eller konservativa? Jag ser två problem med detta.
För det första, avsaknaden av alternativ skapar stort utrymme för högerpopulistiska politiska partier. Samsynen ger grogrund till föreställningar om en ”elit” som står mot ett ”folk”. Det i gapet, upplevt eller faktiskt förekommande, mellan eliter och folk som högerpopulismen föds.
För det andra, globaliseringen har vinnare och förlorare. Dani Rodrik har efter Brexit och Trump krävt självrannsakan bland politiker och ekonomer. Man måste även prata om globaliseringens förlorare. Ett okritiskt stöd för den ekonomiskt liberala globaliseringen riskerar att bidra till att demokratins fundament på sikt eroderar.
OOO
Rodriks trilemma hjälper oss att renodla vägvalen. Men är inte Rodriks väg – att säga nej till hyperglobaliseringen – just den hållning som högerpopulisterna företräder?
Den demokratiska reformismen – Europas socialdemokrati, liberaler och kristdemokrati– ställs här inför ett avgörande vägval.
Det ena alternativet är att fortsätta att stödja den ekonomiskt nyliberala globaliseringen, som folk börjat ta avstånd från. Vilket innebär att vi nöjer oss med att justera globaliseringen i marginalen inom den auktoritärt nyliberala styrningen. Priset vi betalar för detta är en ständigt utarmad demokrati och fortsatta begränsningar av grundläggande fri- och rättigheter.
Den andra hållningen är istället att bejaka kritiken av dagens ekonomiskt liberala globalisering. Det skulle betyda att i konkret handling gestalta motståndet mot de frisläppta marknadskrafterna och dagens auktoritära ekonomisk-politisk styrning.
OOO
En av mina favoritordföranden på LO är August Lindberg. Som LOs ordförande på 1930- och 40-talet var han med och mejslade ut grunderna för den svenska samhällsordning vi lever än idag.
Han brukade säga att ska man hålla ihop en federation måste man gå förbundsegoismen ett erforderligt utrymme. Samma sak kan sägas om globaliseringen. Ska man hålla ihop globaliseringen, eller EU-samarbetet för den sakens skull, så bör man ge nationalstaterna ett erforderligt handlingsutrymme.
Vad som är det erforderliga utrymmet är inte givet på förhand. Inte heller är det avgjort på förhand vilka frågor som är absoluter och som på så sätt helt ligger utanför det erforderliga utrymmet.
I detta sammanhang är det svårt att kringgå EU-samarbetet – som får anses utgöra den mest avancerade frihandelsordningen som någonsin existerat. Personligen anser jag att det är en tragedi hur långt den ekonomiska liberalismen drivits inom EU. Att grundläggande fri- och rättigheter behandlas som vilket handelshinder som helst. Att medlemsstaterna, i den långtgående ekonomiska liberalismens namn, aldrig kan hävda nationell suveränitet som värn mot frihandeln är ett problem.
OOO
Det är en långtgående liberalisering av ekonomin (nyliberalismen) som nu får återverkningar i den politiska liberalismen. Högerpopulismen kan ses både som reaktion på både teknokrati och ekonomisk liberalisering.
Den ekonomiska liberalismens överordnade mål är att ta bort all friktion i den ekonomiska sfären. Lagar och bestämmelser, inklusive skyddslagstiftning och välfärd, liksom grundläggande demokratiska rättigheter, är hinder mot den fria rörligheten: med den konsekvens att demokratin och dess grundläggande rättigheter nedvärderas.
Detta är nyliberalismens ekonomiska politik i ett nötskal. När friktionen i ekonomin tas bort så uppstår problem i den politiska liberalismen.
Priset för att stärka demokratin och den politiska liberalismen kommer att vara mer friktion i den ekonomiska liberalismen. Ekonomiska värden kommer att ställas mot mänskliga, sociala och även andra värden. Socialdemokratin kommer att tvingas till ett vägval mellan något som kallas ”ekonomiskt rationellt” och ” andra värderingar” (där marknadspredikanter kommer att kalla det ”protektionism”, ”nationalism” och ”bakåtsträvande”).
OOO
Av betydelse för det fortsatta samtalet är vissa återvändsgränder. Jag har identifierat tre sätt att bemöta/reagera på högerpopulismen och nationalismen som utgör återvändsgränder. Det är viktigt att socialdemokratin inte lockas till att:
För det första, bli mer teknokratisk eller ordoliberal, där ekonomin görs än mer oåtkomlig för den politiska liberalismen och demokratin. En ännu starkare TINA om man så vill.
För det andra, man får inte heller bli populistisk och ta över populismens manér, ekonomiska politik eller starka nationalism. Populisterna kommer alltid att vara bättre populister
För det tredje, som fortsättning på den första återvändsgränden, inte bli mer socialt/kulturellt liberal, dvs förespråka fri migration och rättigheter utan förpliktelser, det som Bo Rothstein kallat en ”diversehandel för särintressen”.
OOO
Hur ska man då bemöta populismens och skapa en socialdemokratisk globalisering?
1972 förlorade den danske socialdemokraten Jens Otto Kragh valet till en av efterkrigstidens första populister. Kragh pratade om förlustens som ”väljarnas hämnd”. Det var det egna partiets oförmåga att fånga upp stämningar i tiden som förorsakat förlusten.
Jens-Otto Kraghs råd till eftervärlden var enkelt: Jaga inte efter väljarna och populisterna. Lös istället de underliggande frågor populisterna pekar på.
Vilka är de problem som ska lösas:
Själv kan se fyra viktiga områden: arbetslösheten, ojämlikheten, ofärden på arbetsmarknaden samt migrationen; men det finns säkert fler och andra prioriteringar.
När det gäller socialdemokratisk globaliseringen är svaret att göra den politiska liberalismen till huvudsak. Demokratin består inte bara av allmän rösträtt, utan även av en rad grundläggande fri och rättigheter. Det är dessa rättigheter, förening, förhandling, strejk, yttranderätt och så vidare som bygger upp förutsättningarna för civilsamhället demokratiska organisationer. Inte minst för facket. Det är föreningarna och sammanslutningarna och deras meningsutbyten som i praktiken bygger demokratin. Detta måste sättas främst.
OOO
Vår tid är inte en tid för utopiskt drömmeri. Det behövs inte fler storskaliga europeiska experiment. Det finns varken stöd eller utrymme för det. Den som föreställer sig ett stort europeiskt kliv á la Habermas med konstitution och europeisk folkomröstning är extremt ansvarslös. En slags variant på rysk roulett med 5 kulor av 6 i loppet.
Låt istället socialdemokratisk globalisering bli realistisk. Låt den utgå ifrån den värld vi faktiskt lever i – med motsättningar och mänskliga tillkortakommanden. Låt insikten om hur illa det kan gå leda oss framåt.
