Idag har ca 640 000 personer, ca sex procent av befolkningen, en privat sjukvårdsförsäkring. Det är 27 000 fler än år 2015 och en sexdubbling jämfört med år 2000. Detta är alltså en marknad som formligen exploderat de senaste åren. Detta är allvarligt eftersom denna utveckling leder till att det skapas ”gräddfiler” i vården, där rika kan gå före i kön och snabbare få specialistvård. Den kraftiga ökningen är både ett uttryck för och en av orsakerna till att vårt samhälle allt mer slits isär och ojämlikheten ökar.
Regeringen har föreslagit (se Ds 2016:29) att i lagstiftningen (Hälso- och sjukvårdslagen, HSL) förtydliga att offentligt finansierad hälso- och sjukvårdsverksamhet får ges inom ramen för en privat sjukvårdsförsäkring enbart om människovärdes-, behovs- och solidaritetsprinciperna inte åsidosätts. När ett landsting överlåter åt någon annan att utföra uppgifter som landstinget ansvarar för enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) ska avtalet innehålla villkor om detta.
Den som tecknar en privat sjukvårdsförsäkring får relativt snabbt tillgång till vård. Försäkringsbolagen garanterar i regel påbörjad behandling inom 14 dagar, medan det offentliga garanterar samma sak inom 187 dagar.
De flesta av de privata vårdgivare som tar emot försäkringspatienter tar även emot offentligt finansierade landstingspatienter. Resultatet är att den som har en vårdförsäkring går före i kön. Sådana gräddfiler är kontroversiella då de helt uppenbart strider mot Hälso- och sjukvårdslagen, där ”den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården”.
När man analyserar utvecklingen av privata vårdförsäkringar måste denna sättas in i ett bredare sammanhang. Ökningen av privata sjukvårdsförsäkringar har möjliggjorts genom den omfattande driftsprivatisering av svensk sjukvård som har ägt rum från 1990-talet och framåt.
Om det inte funnits ett landsomfattande nät av privata och vinstdrivna aktörer på alla nivåer inom sjukvårdssektorn, skulle inte försäkringsbolagen haft någonstans att skicka sina kunder. Frågan om privata sjukvårdsförsäkringar har därför en tydlig koppling till den välfärdsutredning (fi 2015:01) som Ilmar Reepalu lett och som tagit fram förslag rörande hur vinsterna i välfärdssektorn ska begränsas.
Försäkringsbolagen är alltså när det gäller de vårdförsäkringar de erbjuder helt beroende av privata vårdgivare för sin verksamhet. Men samtidigt tenderar de privata vårdgivarna också att bli allt mer beroende av försäkringsbolagen. Det handlar bland annat om riskspridning. Som alla vinstdrivna företag måste de privata vårdgivarna sprida sina risker, varför man gärna samarbetar med fler aktörer än bara landstingen. Men det handlar också om att försäkringsbolagen betalar mer per patient än landstingen gör. Orsaken till detta är att försäkringsbolagen inte kan garantera samma flöde av patienter som landstingen kan.
Detta leder fram till en situation där försäkringspatienterna för de privata vårdgivarna blir mer lönsamma än landstingspatienterna. Detta skapar en destruktiv och kumulativ process som riskerar att leda till att hälso- och sjukvårdslagens (HSL) portalparagraf om att vård ska ges utifrån behov och inte betalningsförmåga åsidosätts.
LO har i sitt remissyttrande över Ds 2016:29 även lyft fram att det finns anledning att tydligare beakta de maktaspekter som följer av den beskrivna utvecklingen. De privata vårdförsäkringarna karaktäriseras nämligen av att arbetsgivarna stärker banden till den anställde i det som tidigare var en sak mellan medborgaren och staten. Det ger både goodwill och makt att kunna erbjuda sina anställda en sjukvårdsförsäkring köpt med ett förmånligt bruttolöneavdrag.
I sin förlängning kan det leda till att den anställde knyts hårdare till arbetsgivaren. Det finns en rad avskräckande exempel på detta i jämförbara länder. I USA riskerar den anställde i praktiken att bli av med sitt socialskydd och möjligheterna till sjukvård om hen blir av med jobbet. Detta skapar naturligtvis stelheter och trögheter på arbetsmarknaden, som är negativa för samhällsekonomin i sin helhet.
Det är också både talande och symptomatiskt att en rad TCO- och SACO-förbund erbjuder sina medlemmar att teckna en sjukvårdsförsäkring som en del av medlemserbjudandet, medan inget LO-förbund erbjuder denna typ av försäkringsprodukter. Detta är ingen tillfällighet. Tjänstemän och akademiker är mer intressanta än arbetare för försäkringsbolagen att vända sig till framför allt beroende på att tjänstemännen och akademikerna som kollektiv betraktat har lägre sjukdomsrisker och högre inkomster.
Med det förslag regeringen lagt fram tas ett steg i rätt riktning. Men LO bedömer att det krävs mer än det som föreslogs i Ds 2016:29 för att vända utvecklingen och förordar därför såväl ytterligare lagskärpningar som skatteförändringar. LO anser att regeringen bör förmånsbeskatta privata vårdförsäkringar, vilket regeringen också hörsammat.
LO förslår också ett återinförande av den lagstiftning på området, som den tidigare alliansregeringen avskaffade, som innebar att den privata vårdgivare som hade avtal med landstingen inte samtidigt får ta emot försäkringspatienter och därmed medverka till att det skapas ”gräddfiler” i vården.
Mot den bakgrunden är det frustrerande att se hur den förenade högern (de borgerliga partierna och SD) nu gör allt för att stoppa försöken att motverka ”gräddfiler i vården”. I riksdagens socialutskott har de exempelvis motsatt sig de justeringar i lagstiftningen som regeringen föreslagit. Tyvärr har de borgerliga och SD majoritet i riksdagen.
När det gäller att stötta det välfärdsindustriella komplexet och stora privata vinstdrivna välfärdskoncerner verkar samverkan mellan de borgerliga partierna och rasistiska SD fungera utmärkt. Principen om vård efter behov, och inte efter betalningsförmåga, väger däremot lätt när borgarna och rasisterna får bestämma.
