Idag presenterade Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) en analys (Rapport 2017:9) om Försäkringskassans bedömningar vid 90- och 180-dagars gränserna i sjukförsäkringen.
Trotts att det snart gått 10 år sedan den så kallade rehabiliteringskedjan infördes konstaterar ISF att Försäkringskassan (FK) fortfarande har problem med bedömningen vid tidsgränserna. ISFs granskning visar att två tredjedelar av de granskade bedömningarna som FK gör inom 90 dagar inte håller tillräcklig kvalitet. När det gäller 180-dagarsgränsen håller en tredjedel inte tillräcklig kvalitet.
Problemen som ISF lyfter fram handlar till stor del om det som många av de tunga remissinstanserna varande för redan sommaren 2008 när alliansen införde sin ”rehabiliteringskedja”, dvs brister i rättssäkerheten och utsatta människor som riskerar att hamna i kläm. Inte minst handlar det om stödet den försäkrade behöver för att kunna återgå i arbete.
ISFs granskning visar bland annat att FK allt för sällan tar kontakt med den behandlande läkaren och förankrar planeringen för återgång i arbete med den enskilde och dennes arbetsgivare. Det handlar inte minst om brister när det gäller arbetsgivarens skyldighet till arbetsanpassning och att erbjuda annat arbete. När det brister i dessa avseenden blir ”rehabiliteringskedjan” i praktiken en utsorterings- eller utfasningskedja som friskriver arbetsgivaren från ansvar och fattiggör den sjuke, precis så som bland andra LO och TCO varnade för redan 2008.
ISF sammanfattar problemen på torr myndighetsprosa (ISF 2017:9, s. 49):
”För att den försäkrade ska få möjlighet att återgå i arbete behöver alltså Försäkringskassan fullgöra sina skyldigheter i enlighet med lagstiftningen. I annat fall kan den försäkrade hamna i en situation där Försäkringskassan inte längre kan bevilja sjukpenning utifrån rehabiliteringskedjans regler, samtidigt som myndigheten, i samarbete med övriga aktörer som arbetsgivaren och hälso- och sjukvården, inte gjort tillräckligt för att göra det möjligt för den försäkrade att återgå i arbete.”
Det är dessutom, som påtalas i rapporten, inte första gången som ISF pekar på brister rörande FKs förmåga att hantera lagstiftningen. Samtidigt är det både felaktigt och allt för enkelt att enbart göra Försäkringskassan till syndabock. LO har tidigare i olika sammanhang lyft fram att när det gäller problemen i sjukförsäkringen finns naturligtvis ytterst ett politiskt ansvar.
Det räcker inte med att enbart ha avskaffat den bortre tidsgränsen (stupstocken) i sjukförsäkringen. Mer behöver göras för att regeringen ska kunna uppfylla löftet om en mer rimlig och mänsklig sjukförsäkring. ISFs rapporter och återkommande kritik understryker behovet av att också arbetsförmågeprövningen vid de övriga tidsgränserna behöver förändras och bli mer rimlig och realistisk, så som exempelvis LO-TCO Rättsskydd nyligen förde fram i en debattartikel och som också akademiska forskare tidigare påtalat.
