”Jag jobbade inom hemtjänsten, hade på mig ett linne en varm sommardag. Inne hos vårdtagaren slickade han på sitt finger och sedan förde han det över min arm. Jag tyckte det var jätteäckligt, jag skrev en avvikelserapport. Tänkte på ungdomarna som var inne och jobbade över sommaren, och att de borde veta. Men det var svårt att formulera, vad skriver man liksom?”
Vårdbiträde, kvinna (Ur LO-rapporten Tid, makt och pengar, 2015)
Styrkan i rörelsen #metoo, som vittnar om utbredningen av sexuella trakasserier, är överväldigande. Vittnesmålen som möter oss täcker alla områden och livssammanhang och omfattar allt från överfallsvåldtäkter till tjatsex till ovälkomna smekningar eller ett ord, en skickad bild som på ett ögonblick markerar makt och kräver tillgänglighet. Väldigt få kvinnor, skulle jag tro, är förvånade över flodvågen av berättelser eller skulle förneka att de är uttryck på en glidande skala.
Även om alla inte varit med om de grövsta uttrycken, finns det – som i mitt fall, till exempel en cyklande (!) blottare som följde efter mig när jag joggade i skogen som 14-åring och en man som satte sig precis bakom mig i den tomma biosalongen på matinéföreställningen av Madam Bovary och runkade (jag har aldrig sett klart filmen) – ett inbyggt hot även i de situationer som inte är uttalat aggressiva.
Varför säger inte kvinnor tydligare nej, är en fråga som ställts av kritiker till kampanjen. Hur ska män kunna veta att middagskonversationen på personalfesten inte var en inbjudan till att skicka snoppbilder? När hon var så trevlig och intresserad.
En förklarande status på sociala medier jämför kvinnors strategi att hantera ovälkomna inviter med det nyktra sättet att bemöta en berusad person som vill mucka gräl; att backa, lugna och vara vänlig för att undvika explosion. Det ligger mycket i det. Lägg till det en utbredd social norm för kvinnor om att vara till lags och tillmötesgående, i kombination med en from förhoppning om att inte behöva uppfostra män i ens närhet så är man svaret närmare. Genom #metoo bildar alla kvinnors berättelser ett kollektiv NEJ. Det räcker nu.
Men det finns grupper vars möjlighet att säga nej och markera mot sexuella trakasserier i vardagen ofta är begränsade. När överträdelserna sker i arbetslivet, i arbeten där det ingår i yrkesrollen att vara tillmötesgående, serviceinriktad och ge kunden vad den vill ha kan de implicita kraven på ”vad man får stå ut med” vara svåra att säga emot. Inte minst om anställningen snart kan ta slut. För kvinnor i service- och tjänsteyrken är sexuella trakasserier från kunder och brukare ofta vardagsmat. Och stödet från arbetsgivaren inte sällan begränsat.
LO-rapporten Sjuk av jobbet visar att 13 procent av kvinnor i arbetaryrken har utsatts för sexuella trakasserier av andra än chefer och kollegor minst en gång det senaste året och 5 procent har blivit utsatta flera gånger under de senaste tre månaderna. Det är markant högre siffor än bland kvinnor i tjänstemannayrken (5 respektive 2 procent). Samma rapport visar att det främst är inom människonära vård- och omsorg-, restaurang- samt inom kundservicebranscherna som sexuella trakasserier är vanliga.
När LO för några år sedan gjorde en fördjupad studie om sexuella trakasserier i arbetslivet i rapporten Tid, makt och pengar visade också att tidsbegränsat anställda var mer utsatta än andra. Sett till alla arbetare var det dubbelt så vanligt bland tidsbegränsat jämfört med tillsvidareanställda att ha blivit utsatt för sexuella trakasserier det senaste året (8 respektive 4 procent). Osäkra anställningsvillkor samspelar med risken för att bli utsatt.
Sexuella trakasserier ses inte i tillräcklig utsträckning som en arbetsmiljöfråga. Arbetsgivare måste ha en tydlig handlingsplan och ge anställda stöd och mandat att markera mot inviter och övertramp. Det kräver en lika tydlig intern hållning mellan chefer och kollegor. Facket måste bli bättre på att informera medlemmar om arbetsmiljölagen och fånga upp händelser och mönster.
Åsa Regnérs inbjudan till parterna i spåren av #metoo är varmt välkommet. Vi kommer att komma med ett tydligt budskap. Nej, det är inte kvinnors jobb att vara kåta, glada och tacksamma.
