15 år efter EMU-omröstningen händer det saker: på förslag bl a en EMU-finansminister och viss gemensam stabiliseringspolitik. Det påverkar Sverige även om vi inte är ett euroland.
Euroländerna behöver mer lika förutsättningar för att bedriva en effektiv politik. Idag har man penningpolitiken, men en mer samordnad finanspolitik saknas för att jämna ut svängningar i sysselsättning och tillväxt. Ett rationellt skäl. Dock är kostnaden demokratisk då det innebär att mandat för djupt värderingsladdad politik flyttas från nationell till EU-nivå. Ett val självklart grundat på just demokratiska beslut – men ju längre mellan beslutsfattare och folks köksbord, desto större distans mellan makt och förankring.
EU-kommissionen har 1,5 år kvar på sin post. Det är inte förvånande att de vill forcera nu. Men även om länderna framhåller hur viktigt det är med samarbete, är det ändå få eller ingen som de facto är beredd att öka EUs kompetens. Frågan är var någonstans man lyckas landa mellan ambitionen om effektivare samordning och självständighet på områden som t ex arbetsmarknadspolitik och skatter.
Det är svårt att leda i bevisning om Sverige så här långt har förlorat i politiskt inflytande på att stå utanför eurosamarbetet. Det har gått hyfsat bra för oss i EU inte minst genom pragmatisk inställning och att kroka arm med andra medlemsländer i frågor där det har behövts.
Enligt EUs regler ska alla EU-medlemmar ingå i EMU när de kvalar in rent ekonomiskt. En och annan inom EMU anser att det är vår skyldighet att bidra till eurons framgång. Och det är ju faktiskt bara Danmark och Storbritannien som har avtalat undantag. Ser man realistiskt på det lär inte övriga medlemsländer tvinga in en motvillig spelare i laget, ens om de kunde. För euron handlar bara delvis om ekonomi och minst lika mycket om politik.
Det finns en episk scen i ”Mitt Afrika”, där filmens Karen Blixen blir inbjuden att ta ett glas i klubbrummet som egentligen (och mossigt nog) är reserverat endast för herrar (detta utspelar sig förvisso på den mossiga tiden). Efter att trotsigt ha bitit ihop under år av utmaningar, på förhand uträknad av gubbsen på klubben, vill de slutligen bjuda henne sin respekt. Fint ändå. Hon hade varit mer behjälpt av en hand vid skörden än en skål på klubben, men men.
Är Sverige trotsiga Karen? Som envetet kör sitt race samtidigt som hon jobbar med att inte heller vara omöjlig utan ta seden dit hon kommer. Som i slutändan ändå vinner respekt. Fast jag vet inte. Det är nog egentligen Storbritannien: de sveper drinken i baren, nickar kort och drar. Och Sverige står i själva verket i ett hörn av klubbrummet och försöker lista ut vem av de andra man nu bör kroka arm med.
Denna text är även publicerad i Östra Småland 180221.
