ILO, internationella arbetsorganisationen, bygger på samverkan mellan tre parter; regeringar, arbetsgivare och fackliga organisationer. Idén är att frågor om arbetslivet måste lösas i samråd mellan politiker och arbetsmarknadens parter. Sådan samverkan måste fungera också i medlemsländerna, inte bara på internationella arenor, för att kunna göra skillnad i praktiken. Många länder åsidosätter detta, och låter regeringar och parlament besluta ensidigt om lagar och policyer som i allra högsta grad påverkar arbetsrätt och annat som hänger samman med arbetslivet.
Under den årliga arbetskonferensen, som pågår just nu, granskar ILOs tillämpningskommitté hur medlemsländer lever upp till sina åtaganden. Idag har tillämpningskommittén antagit den första omgången av slutsatser angående de första elva länderna som har behandlats i år. Ett av dessa är Serbien, som får kritik just för bristande trepartisk konsultation, och som rekommenderas av ILO att vidta åtgärder för att leva upp till sina åtaganden enligt konvention 144.
I debatten i förra veckan var jag en av talarna på den fackliga sidan. Jag sade bland annat att trepartssamråd utgör en grundläggande grundsten för ILO. Det är viktigt för tillämpningen och övervakningen av ILO-standarder i medlemsländerna. Det är ett värdefullt sätt att aktivt involvera parterna i lagstiftningsprocessen på områden som arbetsrätt och andra frågor som hänger samman med arbete, som pensioner och socialförsäkringar.
