Tage Erlanders tid som statsminister tycks få allt mer uppmärksamhet i det idépolitiska samtalet. Journalisten Olle Svenning har nyligen skrivit en bok om sina år på statsrådsberedningen med Erlander (År med Erlander). Förra året gav historikern Dick Harrison ut en biografi över Erlander (Jag har ingen vilja till makt). Tillsammans med Erlanders egna memoarer träder en fascinerande människa fram – en renässansmänniska som Harrison kallar honom.
Kanske vittnar Erlanders tid om en period som uppfattas som mer optimistisk och pragmatisk? Världen skulle bli en bättre plats. Tillsammans reste vi oss ur mörkret. Samhället var i rörelse. Framtiden bar på förhoppningar – men skapade också förväntningar (som oroade Erlander – vi återkommer till detta).
Ur bilderna av Erlander framträder en människa som var besatt av att förstå samtiden. Viljan till att förstå samhället gjorde att han till sig samlade människor, som med olika perspektiv, bidrog till uttolkandet av samtiden. Svenning var en av många som tycks ha bidragit till den fördjupade förståelsen av krafterna som formar samtiden. Ur kretsen kring Erlander växte en hel generation av tunga socialdemokrater fram.
För att förstå samtiden krävs många utsiktsposter. Det är inte tillräckligt att i diagram fånga ekonomi-statistiskt samband. Inte heller är opinionsmätningar en trygg plats. Perspektiven måste vara mångfaldiga. Man måste skaffa fri sikt för tanken, men även vara villig att röra sig i tanken. Allt är kanske inte vad det först utger sig för att vara. Hur kan ett och samma problem förstås med skönlitteratärt-, sociologiskt-, medicinskt-, eller varför inte ett rättsvetenskapligt perspektiv?
Av Erlander lär man sig också betydelsen av möten. Det är i mötet med människor, där egna föreställningar bryts mot andras bilder, som en fördjupad kunskap kan formas. Att lyssna är en dygd. Det är genom lyssnandet som mötet får mening. Att lyssna är en aktiv handling – ett engagemang i en annan människas tankar, där man inte låter den egna förförståelsen ta över.
Från utkiksposterna och många möten bildas mönster och bilder, som ett slags ekonomiskt och socialt kalejdoskop, som lägger grund till en samlad förståelse av samtiden. Tvivel och ständiga omprövningar blir en tillgång. Världen är i ständig förändring. Och vi förändras med världen. All förståelse av samtiden blir temporär.
Att berätta om framtiden
Erlanders oro över människors förväntan på framtiden framstår numera som en anakronism. Det är inte människors höga förväntan på framtiden som präglar samtidens politik. Snarast är det en oro för hur mycket sämre det kan bli.
Under midsommarhelgen läser jag en nyskriven bok av den amerikanske historikern Timothy Snyder, The road to unfreedom. Det är samtida samhällspolitisk thriller. För första gången upplever jag en djupare förståelse för Vladimir Putins destruktiva påverkan på Ryssland, men också en insikt om hur farlig hans politik är för EU och USA – men även Sverige.
Det finns mycket att säga om Snyders tankeväckande och rika bok. Kopplat till Erlander blir dock kampen om bilderna av framtiden synnerligen intressanta.
Snyder vill skilja på ”oundviklighetens politik” och ”evighetens politik”. Till en början känns begreppen både diffusa och svårtillgängliga, men när man läst färdigt hans bok och lyssnar på Putin, Trump och europeiska högerpopulister, inklusive Sverigedemokrater, så växer en känsla för Snyders begreppsapparat fram. Jag uppfattar det som att det rör sig om två typer av politiska tillstånd där uppfattningen av tidsbegreppet är centralt.
”Oundviklighetens politik” tycks i korthet kunna beskrivas som nyliberalismen. Av Margret Thatcher fick vi lära oss att ”there are no alternatives” (TINA). Eftersom det inte finns några alternativ är även politisk handling meningslös – det finns inget att göra. Framtidens löften är mer av samma sak. Framtiden är mer av nutiden. Snyder skriver att i USA präglas oundviklighetens politik av berättelsen om marknaden, medan den europeiska versionen vilar på berättelsen om nationalstaten.
”Evighetens politik” beskrivs som den ande som tränger fram ur ”oundviklighetens lik”. Mer marknad ger mer ekonomisk ojämlikhet som underminerar tron på utveckling och framsteg. Den sociala rörligheten stannar. Demokratin ersätts av klaner av oligarker. Politiken blir till distraktion och underhållning. Politiker skapar kriser och manipulerar känslor. Verkliga problem ersätts med fiktiva konflikter. Föreställningar om framtiden trängs undan av nuets frustrationer. Historiska hot återupprepas och fiendskap blir centralt. I evighetens politik blir tiden cyklisk. Tiden löper inte längre in i framtiden. Gammal fiendskap rostar aldrig.
Jag har svårt att göra Snyders begrepp rättvisa. Men när man lyssnar på vår tids populister, Putin, Trump, Åkesson, Erdogan, Le Pen och så vidare, är det just föreställningarna om tiden som står ut. Ligger de ”goda åren” bakom oss – Trumps ”make America great again” eller Åkessons folkhemsvurm (och missriktade kärlek till Per Albin Hansson) – eller är det bästa ännu framför oss? Till de retoriska greppen hör även den ”oskuldsfulla” nationen och dess yttre fiender, liksom kritiken av det ”etablissemang” som ”förskingrat” nationen.
Uppfattningar om tid
Snyders bok får mig att minnas en essä om tidens historia. Författaren Peter Englund skriver (i Förflutenhets landskap) om minutvisarens revolutionära betydelse. Från 1700-talet och framåt blev minutvisaren en omvälvning ”som drabbade en värld där tiden syntes vara fast i ett evigt kretslopp där allt upprepade sig åter och återigen. Någon historisk utveckling i vår mening kunde man därför inte se. Det fanns inte heller någon klar gräns mellan förflutenheten, nuet och det kommande”. Englund skriver att det var förståelsen för tid som gjorde tron på ödet, spådom och magi möjligt. Historia, nutid och framtid var en och samma sak.
Jag tänker att Trump och högerpopulisterna vill vrida människans tidsuppfattning tillbaka till förmodern tid. I högerpopulismens värld är tiden inte längre linjär utan cyklisk. Det sträck som går från dåtid till framtid och passerar genom vårt nu vill populisterna kröka.
Peter Englund skriver även om hur industrialiseringen och civilisationsprocessen drevs på av klockan. Både staten och den ”knoppande kapitalismen” hade börjat få behov av den mer noggranna klockan.
För vanligt folk var det sannolikt en ganska besvärlig period. Man levde med naturen och årstidernas växling. Rytmen var långsammare. Dagsljus och mörker bestämde människors liv. Med klockan bröts man ur sin tidigare livssfär och symbios med årstider och natur (för den morgontrötte är varje morgon en påminnelse om detta). Maskinerna och arbetsprocesserna tog över våra liv.
Kanske är det vår längtan efter ett enklare liv som Trump och högerpopulisterna utnyttjar? Ett liv som går långsammare, där delarna upplevs hålla samman. Där vi inte behöver förställa oss och anstränga så jävla mycket. Släppa lite på civilisationens hårt knutna slips. Framtiden ställer alltid krav. Den kräver aktivitet. Det vi gör nu har betydelse. Frukterna av dina handlingar skördas i framtiden. Kanske ligger något av högerpopulismens lockande toner i detta? – du duger som du är! Förställ dig inte!
Metoder för att förstå samtiden idag
Erlander får mig att fundera över vår tids politiker. Hur fångar man samtiden idag? Att förstå framtiden framstår för mig som politikens kärnverksamhet. Något som inte kan outsourcas, men som likväl tenderar att överlämnas till opinionsmätare och mediaexperter.
Professionaliseringen tycks vara långt gången. Är den nyfikna och sökande ”amatörismen” på Erlanders tid förlorad? Har expertis ersatt känsla? Ersätter professionaliseringen den politiska intuitionen? Eller kanske är det tvärtom? Kanske var Erlanders metoder för att förstå samtiden var betydligt mer sofistikerade än dagens tekniker?
Idag mäts allting, i praktiken på daglig basis, men vad är det egentligen som mäts? Och i vilka syften används informationen? Kan de politiska partiernas tillkortakommanden vara ett utslag av opinionsmätningarnas makt?
Låt oss fundera över ett samtida exempel. De etablerade partierna tycktes under en längre period ha svårigheter att förstå och förklara människors missnöje med förändringarna i samhället. Det ökade stödet för Sverigedemokraternas tolkades som rasism och främlingsfientlighet.
Men i kölvattnet av flyktingströmmarna hösten 2015 slog pendeln, människors missnöje med utvecklingen var nu värda att ta på allvar. Starkt förenklat gick Sverige från att vara ett öppet land till ett land med stängda gränser.
Man var förståelsen av samtiden korrekt? Var den långtgående föreställningen av det kulturliberala samhället fram till 2015 korrekt? Och motsatsvis är den långtgående kulturilliberala synen i valrörelsen 2018 rätt tolkning av samtiden?
Båda positionerna framstår för mig som grundade på bristande förståelse av samtiden. Under den liberala eran var immigrationen mer kontroversiell än vad de politiska partierna läste av. När pendeln slog läste man ännu en gång av samtiden fel – solidaritet och medmänsklighet är djupt förankrad i Sverige.
Att vinna tillbaka framtiden
En annan fråga som Erlanders tid ställer handlar om framtiden. Hur formulerar vi löften om framtiden? Utmaningen tycks vara att hitta rätt tonläge. Politik kan bedrivas utifrån en insikt om hur illa det kan gå. Ett annat sätt att tänka på politik är som det möjligas konst, en föreställning om hur bra allt skulle kunna bli. Kanske kan man beskriva det som att politik bedrivs i spänning mellan realism och utopism.
Jag tror inte att vår tid är en tid för stora utopiska projekt. Inte heller bör politiken enbart reduceras till diskbänksrealism. Att fånga människors fantasier och förhoppningar om framtiden framstår som allt mer angeläget. Så länge man inte lyckas med detta framstår Trumps, Åkessons och högerpopulisternas nostalgi som mer attraktiv.
Timothy Snyder avslutar sin bok med att antyda en tredje väg för politiken – ”ansvarets politik”. Som historiker tar han spjärn mot vår förståelse av historien. Kan vi förstå var vi kommer ifrån, var vi bebor världen, vad vi kan förändra och hur saker kan bli bättre, ja då kan vi även vinna framtiden åter.
Att vinna tillbaka framtiden kommer inte att vara enkelt, men kanske är det som Snyder antyder? I en acceptans och realistisk analys av det som ”är” finns ny kraft att hämta. Det är hög tid att sluta blanda samman analyser av det som ”borde vara” med ”det som är”. Först när vi ser saker för vad de verkligen är kan vi vinna framtiden åter.
