När det gick åt helvete

avatar

I december 1934 lämnar Karl Polanyi Österrike. Nazismen växer i styrka. Våldet sprider sig in i människors vardag. I Wien blir hans tillvaro som tidningsredaktör och politiskt intellektuell på vänsterkanten allt mer osäker. Med stor förtvivlan lämnar han fru och barn efter sig och flyr till London.

Livet i Storbritannien är allt annat än dans på rosor, men i sitt nya hemland knyter Polanyi kontakter med brittiska vänsterintellektuella. I samtal med tidens storheter som G.D.H. Cole, Richard Tawney och Harold Laski (alla tycks nästan vara bortglömda idag) växer en hörnpelare i Polanyis Den stora omdaningen fram – den dubbla pendelrörelsen. Vi återkommer strax till pendeln.

Under sommaren har bilder av ”politiska pendelrörelser” upptagit mina tankar. I värmen har jag funderat mycket på vad högerpopulismen är en reaktion på. Högerpopulismen är inte ett svenskt fenomen. I varje land finns politiska rörelser motsvarande Sverigedemokraterna.

Ur min sommarlitteratur växer ett mönster fram. Överallt tycker jag mig kunna se ”reaktioner” och ”motreaktioner” av politisk betydelse.

Etablerade partiers tillkortakommanden banar väg för Hitler

I historikern Benjamin Carter Hetts utmärkta The Death of Democracy beskrivs Hitlers väg till makten. En av många saker som idag tyckts ha glömts bort är att fascismen och nazismen inte enbart var italiensk eller tysk. I varje land spred sig fascistiska tankebanor – ungefär på samma sätt som högerpopulismen rör sig över gränserna idag.

Samtiden skojade friskt om Adolf Hitler. I vart fall fram till riksdagsvalet 1933. ”En kypare på en järnvägsrestaurang eller hårfrisör” sa man. Från det att han vid första världskrigets slut engagerade sig i politiken till 1933 var han konstant underskattad. En man ”utan erfarenhet och talanger” hette det. Att Tyskland, Goethes och Beethovens hemland, högkulturens epicentrum, skulle välja Hitler ansågs vara helt uteslutet.

Många länder utsattes för fascismens frestelser, men inte alla leddes i frestelse. Vad som gjorde att Hitler tog makten i Tyskland berodde endast i begränsad utsträckning på att nazisterna var särskilt skickliga. Framgångarna hämtade mycket kraft ur de etablerade partiernas tillkortakommanden. Missberäkningar och kortsiktighet är en lika viktig del av berättelsen som vrede och hat.

Nazisterna insåg att föreställningar är viktigare än fakta. Människor lever sina liv genom berättelser och i gemenskaper. Nazisterna nyttjade bilder och föreställningar om vad Tyskland borde vara, men även berättelser om hur politikerna bedragit landet, och skapade en nästan parallell verklighet.
Benjamin Carter Hett skriver att bilderna av Weimarrepublikens fall och nazisternas uppgång blir enklare att förstå, men även mer bekanta, när man kan se proteströrelsernas oförsonlighet, splittringen, demokratins minskade handlingsförmåga, de politiska eliternas egennyttiga intressen, men även en kultur där myter och irrationalitet fick allt större plats.

För att en demokrati ska fungera behöver alla politiska partier erkänna att det finns minsta gemensamma nämnare och att kompromisser är både möjliga och nödvändiga. Bilderna av SS-trupper med dödskallar och svastikor tenderar att förlora sin exotiska och märkliga dragningskraft när de bakomliggande sammanhangen tydliggörs.

”Reaktion” och ”motreaktion” – en tankefigur

Tillbaka till pendelrörelserna. Statsvetaren Gareth Dales Karl Polanyi – A Life on the Left är en mäktig biografi. En ganska trögläst bok som med stor detaljrikedom följer Polanyi från barndomens Budapest till 1960-talets USA. Polanyis liv tycks ständigt vara i rörelse. Bilder av ett fantastiskt intellekt och en social begåvning växer fram.

Karl Polanyis mästerverk Den stora omdaningen är också ett livsverk. Resultat av ett liv som sträcker sig från Habsburgsrikets uppblåsta prakt, sekelskiftets sprudlande Wien, 1930-talets Storbritannien och andra världskrigets USA. Tankarna återspeglar praktiska erfarenheter, samtal och möten, men även en stor belästhet. Polanyi är framförallt en folkbildare som tror att arbetarklassens väg till makten går genom bildning och ökad insikt om intressegemenskaper.

I Dales biografi man följa Polanyis intellektuella utveckling. Särskilt avsnittet om ”Challange-and-Response”, eller ”prövning” och ”reaktion”, om man så vill, fångar mitt intresse. Det är, som sagt, i London på 1930-talet som tankarna tar sin form. Tankarna lånas från Arnold Toynbee Jr som utifrån erfarenheterna av första världskriget skriver om den västerländska civilisationens sårbarhet och kollaps. Toynbee analyserar civilisationers uppgång och fall och tycker sig kunna se cykliska sekvenser av rörelser.

Varje samhälle, liksom enskilda individer, utsätts för prövningar (challanges). Varje utmaning är i sig en process som medför att samhället förändras. Varje problem hanteras på sitt sätt (reaction), vilket medför att samhällen stegvis förändras i olika, eller likartade, riktningar. Några samhällen hittar lösningar på problem, andra misslyckas, några hankar sig fram. Allteftersom växer nya institutioner och motrörelser fram.

För Polanyi blev tankestrukturen till den dubbla pendelrörelsen. Tankestrukturen, som jag för min egen tankevärld översätter till ”reaktion” och ”motreaktion”, är användbar. Samma tankestruktur kommer tillbaka i Hetts bok om Hitlers väg till makten. Det första världskriget utlöser förändringar i samhällsstrukturerna som vi idag endast kan ana. Det är ur erfarenheterna av första världskriget som nazismen växer fram. Nazismen är en ”motreaktion” på en ”reaktion”.

Allt fast förflyktigas

Hur första världskriget rev upp och förändrade människors tillvaro får man en känsla av i Stefan Zweigs klassiker Världen av igår. En fantastisk läsupplevelse. ”Mellan vårt idag, vårt igår och i förrgår är alla broar rivna” skriver Zweig i en förhoppning om att ge ”åtminstone en spegelreflex” av sitt liv ”innan det sjunker i mörkret”. Boken skrevs som ett testamente till eftervärlden. 1942, när det var som allra mörkast, tog Zweig sitt liv i förtvivlan över tidens tillstånd.

Zweigs bok vilar på spänningen mellan ”då” och ”nu”. Eller varför inte ”reaktion” och ”motreaktion”? Tiden före första världskriget beskrivs som ”trygghetens gyllene tidsålder”. Känslan av trygghet var den ”mest eftersträvansvärda ägodelen för miljontals människor”. Tron på det oavbrutna och oupphörliga ”framsteget” hade samma kraft som religion. Allt tycktes gå framåt. Intet ont anande insåg man civilisationen endast är ett tunt skick som ”vilket ögonblick som helst kan genomträngas av underjordens destruktiva krafter”, skriver Zweig.

Av Stefan Zweig lär man sig att ingenting i människans historia är givet. Även det som framträder som allra mest bestående och varaktigt kan förgås. Mycket hastigt dessutom. Civilisationer kommer och går. Karl Marx tycks ha burit på liknande tankar och skrev de bevingade orden ”allt fast förflyktigas”.

I sammanhanget kan man urskilja en koppling till politikens grundläggande villkor. Politik kan antingen bedrivs utifrån en insikt om hur illa det kan gå, eller, en föreställning om hur bra allt kan bli. Att läsa Zweig är också en erinran om att det faktiskt kan gå åt helvete – käpprätt åt helvete.

Vilka problem var nazismen en lösning på?

Stefan Zweig skriver elegant om sommaren 1914. Krigsutbrottet i augusti förenar och binder samman. Människor kände att de hörde ihop. Alla skillnader i språk, klass och religion blåstes bort. ”Främlingar tilltalade varandra på gatan, människor som i åratal undvikit varandra tryckte varandras händer, överallt såg man upplivade ansikten. Varje enskild människa upplevde en förhöjning av det egna jaget, hon var inte längre den isolerade människan hon varit, hon hade inlemmats i en massa, hon tillhörde ett folk, och hennes person, som annars var så obeaktad, hade fått en mening”, skriver Zweig.

När första kriget tar slut i november 1918 är tiden en annan. Miljontals människor är döda. Vad som återstod i mörkret, dimman och kylan är dystert svårmod och elände. I Tyskland faller den tidigare samhällsordningen. Konflikter, motsättningar, ångest, svält och svårmod präglar krigsslutet. Tyskland är på randen av ett inbördeskrig.

Benjamin Carter Hett tydliggör hur viktig kontrasten mellan krigets början (optimismen, värmen och ljuset) är i förhållande till krigets slut (pessimismen, kylan och mörkret). Det är ur kontrasterna mellan augusti och november som villkoren för Weimarrepubliken växer fram. Men båda bilderna är i många avseenden myter. Varken krigets början eller slut är så positivt eller negativt som man efteråt vill tro. Men nazisterna utnyttjade bildspråket maximalt.

Nazistisk ideologi var en lösning på varje tysk sårbarhet. Det första världskriget utlöste en enorm flyktingkris. Man uppskattar att över 9,5 miljoner människor befann sig på flykt och att över 1,5 miljon hamnade i Tyskland under åren 1918 till 1922. Gränserna i öst var upplösta. Många framträdande nazister hade sin bakgrund i områden med ett stort antal flyktingar. Nazismen var en lösning på instabiliteten i gränslandet.

Nazismen var även en nationalistisk proteströrelse mot globaliseringens krafter. Hett återger ett citat från en uppföljare till Mein Kampf som aldrig publicerades. Hitler skriver att ”det tyska folket har inget intresse av att ett tyskt finansföretag eller rederi etablerar verksamhet i Shanghai och bygger skepp för Kina med kinesisk arbetskraft. Det tyska bolaget tjänar pengar på detta, men det tyska folket förlorar flerfaldigt på detta.” Hitler menade att ju mer kapitalet formar ekonomin och politiken desto fler jobb förlorar tyskarna till utlandet.

I Weimarrepubliken kollapsade tilltron och förtroendet för politikerna. När tron på politiken inte längre fanns där – varken för socialismen, demokratin eller kapitalismen – så fanns inte heller några positiva lösningar på några av tidens problem. Nazismen kunde vara emot allting. En naziagitator proklamerade att ”vi vill inte ha lägre brödpriser, vi vill inte ha högre brödpriser, vi vill inte ha oförändrade brödpriser – vi vill ha nationalsocialistiska brödpriser”. Peter Drucker, som senare flydde till USA, konstaterade att nazismens framgångar inte berodde på att människor trodde på dess budskap, utan tvärtom, framgångarna kom trots att man inte trodde på vad nazisterna sa. Det var inte rationella argument som drog folk till nazismen.

En annan tid, en annan plats

När man funderar över Sverigedemokraternas framgångar i opinionen kan Benjamin Carter Hett och tankestrukturen ”reaktion / ”motreaktion” ge stöd åt tanken. Den oro som människor känner över migration, överstatligt EU-samarbete, frihandel eller framtida välfärd kan betraktas som en ”reaktion” på nyliberal ekonomisk politik och globalisering sedan 1980-talet.

Kanske upplevs etablerade partier och politiken inte ha svar på eller kunna hantera samtidens utmaningar. Stödet för Sverigedemokraterna kan betraktas som en irrationell flykt in i ett negativt tillstånd – eller möjligtvis som ett underkännande av samtliga etablerade politiska partier. Man upplever inte etablerade politiska partier som autentiska helt enkelt.

Människans förmåga till rationellt tänkande har sina begränsningar. I en bokrecension, Why Facts Don’t Change our Minds i The New Yorker, skriver Elizabeth Kolbert om upptäckter som visar på förnuftets gränser. En fullständigt lysande artikel som visar att vår förmåga till abstrakt tänkande i grund och botten är en social färdighet som hör samman med människans liv i grupp. Att tänka förnuftigt handlar, evolutionärt, mer om att hävda sig inom en grupp än att tänka klart.

Människor som tänker i grupp har ofta en tendens att kollektivt bedra sig själva. Vi stödjer ofta varandras uppfattningar – inte sällan utan att ta reda på vad verkligen gäller. Ju fler vi är som tycker samma sak, desto säkrare blir vi också på att vi gemensamt har rätt.

Att tänka i grupp är farligt – och det har blivit allt enklare med sociala medier. Jag tänker att vad demokratin framförallt behöver idag är kanske inte mer personliga och uttrycksfulla tweets och uppdateringar på Facebook. Vad som behövs är ett förnyat intresse för människors vardag, ett nyfiket lyssnande, att överbrygga gapet mellan människor och politiska eliter samt ett mer aktivt engagemang i demokratin och de institutioner som bygger upp vår politiskt liberala demokrati. Det kan faktiskt, som på 1930-talet, gå åt helvete.

**********************************************

I sammanhanget, halvrelaterat, vill jag även rekommendera en artikel om s.k. techno-utopians och Twitter i The Guardian. I korthet – Twitter skulle sprida demokrati, inte Trumps vredesutbrott.