Tankarna går till Simcity. En gång i tiden ett av mina favoritdataspel. Höga grå betongbyggnader. Allt verkar stöpt i samma form. Genom smogen ser jag en enorm grön brasiliansk flagga vagga majestätiskt. Utsikten från hotellrummet i Sao Paulo är disigt deprimerande. Gatans ljud tränger obehindrat genom de smutsiga enkelfönstren. Tutande bilar och folkmyller.
En man med brett leende tar emot på sitt kontor i Sao Paulos svar på LO-borgen. Han berättar målande om det facklig-politiska läget i Sydamerika. Han arbetar på den Amerikanska fackliga samorganisationen (AFS). Högerpopulismen, eller fascismen som han föredrar att säga, växer i styrka över hela kontinenten. Det är allvar nu.
Många har idag glömt att 1920- och 30-talets fascism och nazism var ett globalt fenomen. Inte minst i Sydamerika var fascismen framträdande. Mannen från AFS beskriver ett mörker som sänker sig över kontinenten, men mer kompakt än på 1930-talet.
Det demokratiska och progressiva USA som under president Franklin D Roosevelt ledde en väg genom den mörka dalen finns inte längre. Ljuspunkterna är få. Motkrafterna är svåra att urskilja. Allt är ett töcken, säger mannen med det breda leendet.
Demokratin är starkt tillbakapressad i Nord- och Sydamerika. Rika människor gillar inte massdemokratin och majoritetsbeslut. Ekonomin och medierna kontrolleras av de rika samhällseliterna. Över hela kontinenten, men kanske tydligast i Brasilien, råder en kontrarevolution. De fackliga organisationerna, liksom välfärdsstaten, befinner sig mitt i korselden. Vi återkommer till det.
Ovisshet i presidentvalet
Tropisk värme råder i brasiliansk politik. Med några veckor kvar till presidentvalet är dramatiken stor. Socialdemokraten Lula da Silva, som har legat först i opinionsmätningarna, sitter fängslad i husarrest. Häromveckan klev han definitivt av presidentkampanjen och lämnar sin kandidatur till Sao Paulos tidigare borgmästare. Lulas viktigaste utmanare, högerpopulisten Jair Bolsanaro, vårdas på sjukhus efter att ha blivit knivhuggen. Konfliktnivån är hög.
Bland vanligt folk är Lula mycket omtyckt. Han symboliserar den politiska kraft som tog elektriciteten och rättvisan till landsbygden. I tusentals byar runt om i Brasilien betraktas Lula som ett helgon. Med Lula har fattiga lyfts ur fattigdomen. Men nu vill rika inte längre betala för ”färgade och fattiga”, säger mannen med det breda leendet.
Fängslandet av Lula har bidragit till att höja konfliktnivån i Brasilien. Motsättningarna i samhället har skärpts. Men situationen är likartad i Argentina, Chile och Paraguay. Samhällets centrifugala krafter ökar i styrka. Attackerna på demokratin och välfärdssystemen har sin lokala prägel.
Högerpopulismen är det ”nya svarta”. I Nord- och Sydamerika finns endast progressiva regeringar i Uruguay och Kanada. I somras vann vänsterpopulisten López Obrador presidentvalet i Mexiko, men vad detta innebär i praktiken återstår att se.
Att flytta fram löntagarnas intressen genom domstolar
På trottoaren utanför hotellet sover en man i 20årsålden. Barfota i bar överkropp med ett genomskinligt plastskynke som täcke. Smutsen sticker i näsan. Endast bröstkorgen, som långsamt rör sig, avslöjar att han lever. Rusningstrafiken i centrala Sao Paulo är hård. Förorternas pendlare sick-sackar sig fram i en intensiv fattigdom. Det är svårt att inte känna sig nedstämd.
Inom AFS finns ett nätverk av jurister. De ska berätta hur domstolarna och rättsväsendet kan användas för att stärka löntagarnas rättsliga ställning i Nord- och Sydamerika. En kortvuxen man med mustigt skägg, långsmala händer och behaglig stämma beskriver på engelska detaljerat juristernas arbete. Hans kollegor lyssnar ivrigt. De verkar stolta. Man bedriver domstolsaktivism utifrån tre strategiska linjer.
Det första området är ILO-rätten. Genom applikationskommittén hoppas man kunna fram positionerna i den kollektiva arbetsrätten (föreningsfrihet, förhandlings- och strejkrätt). Den regionala samordningen är stark. Att stärka den kollektiva arbetsrätten genom nationella domstolar är utsiktslöst, berättar mannen med det välvuxna skägget.
Särskilt om OAS
Den andra rättsliga vägen är exotisk och intressant – i vart fall för mig. Inom ramen för Organisationen för amerikanska stater (OAS), som bildades efter andra världskriget, kan organisationer driva rättsliga processer. Mina kunskaper om organisationen är ytterst begränsade.
OAS grundades för att arbeta för fred och förebygga konflikter, men har idag även till uppgift att verka för mänskliga rättigheter, demokrati och ekonomisk utveckling. OAS tycks kunna beskrivas som en slags motsvarighet till Europeiska Unionen – fast utan överstatlighet och med mycket svagare rättslig samverkan. Det låter som ett mellanting mellan Europarådet och EU.
OAS har en politisk och en rättslig gren. De politiska institutionerna ligger i Washington i USA. Domstolen ligger i Costa Rica. Inga individer kan driva mål till OAS domstol, organisationer kan genom en särskild kommission få ärenden mot medlemsstaterna prövade i OAS domstol. Besluten är inte bindande för medlemsstaterna.
Juristen med det mustiga skägget berättar att man lyckats driva två framgångsrika mål mot Brasilien de senaste 30 åren. Men att driva mål i OAS domstol kräver varsamhet och noggranna överväganden. Att driva mål om kollektiv arbetsrätt är uteslutet.
OAS har en medlem som är viktigare än alla andra. USA skulle aldrig tillåta att en föreningsfrihet, förhandlings- eller strejkrätt etableras inom OAS. Även gränsdragningen mellan civila, sociala och mänskliga rättigheter vållar huvudbry. Det är en svår utmaning i att välja och driva mål till OAS (juristerna berättar att det inte är brist på mål att välja ifrån – i Nord- och Sydamerika misshandlas och mördas fackföreningsaktiva varje år). Är man allt för framgångsrik i att omvandla sociala rättigheter till mänskliga rättigheter riskerar OAS domstolen att stängas. Man måste vinna lagom stora rättsliga framgångar.
Den tredje rättsliga vägen är de nationella domstolarna. Här har man mycket att lära av varandra. Rättstraditionerna är likartade i Sydamerika – Nordamerika avviker. Man kan dra nytta av utvecklingen i grannländerna, men även låta sig avskräckas. Domstolsavgöranden kan ha betydelse i grannländerna – ungefär som det brukade, och fortfarande kan, vara i Norden.
Reflektioner med svenskt perspektiv
Mötesrummet har inga fönster. Det blir snabbt instängt. Syret tar slut, men det tycks inte bekomma våra värdar.
Det är verkligen intressant att lyssna på de sydamerikanska kollegorna. Vi lever i olika världar. Våra förhoppningar på domstolar och rättssystemen är mycket olikartade. På den individuella arbetsrättens område hoppas kollegorna mycket på domstolarna. Kollektivt har man dock inga förväntningar. Mina tankar går till svensk fackföreningsrörelse och EU-rätten.
Möjligtvis skulle svenska fack kunna flytta fram positionerna marginellt i någon fråga av individkaraktär på EU-nivå. Maktstrategiskt är dock EU-domstolen livsfarlig. EU-fördraget är en materiell konstitution som handlar om att stärka de intressen som vill flytta varor, tjänster, kapital och personer över gränserna. EU är i grund och botten ett frihandelssamarbete.
Jag funderar på om domstolar är en långsiktigt klok facklig-politisk strategi. Om framstegen för löntagarna i den individuella arbetsrätten görs via domstolarna riskerar den kollektiva fackliga dimensionen att bli underordnad. Hur engagerar och motiverar man till fackligt medlemskap om framgångarna inte kommer genom fackliga förhandlingar?
Ska man organisera stora grupper av löntagare behöver man frågor att hantera kollektivt. Bidrar domstolsaktivismen indirekt till att fragmentera löntagarna och arbetarklassen? Försvagar inte domstolsaktivismen det politiska arbetet?
Dansande björnar
Den polske journalisten Witold Szablowskis senaste bok Dancing Bears – true stories of people nostalgic for life under tyranny är min reselitteratur. Första halvan av boken handlar om de bulgariska romer som i hundratals år tillfångatog och tränande upp björnar. I samband med EU-medlemskapet tvingades romerna släppa sina tama björnar.
Björnarna levde som familjemedlemmar. De åt, sov och semestrade tillsammans med familjen. Genom att uppträda på gator och torg försörjde man sig. I en särskild björnpark i Bulgariens bergstrakter skulle björnarna rehabiliteras. Något som visade sig vara mycket svårt. Frihet tar tid att lära sig. Beroendet av människor är stort. Än idag ställer sig björnarna på bakbenen och dansar så snart de ser en människa.
Andra delen av Witold Szablowskis bok är resereportage från tidigare kommunistiska och auktoritära samhällen. Han träffar vanligt folk som levt i samhällen som gått från auktoritära till huvudsakligen kapitalistiska samhällsmodeller. Polen, Estland, Ukraina, Albanien, Georgien och Serbien är några av de länder han besöker.
En kvinna som arbetar på Stalinmuséet fantiserar om hur underbart det skulle ha varit Stalins hustru. Han verkade ju så snäll och omtänksam. I Belgrad får vi följa med på en guidad tur i det område där krigsförbrytaren Radovan Karadzic levde inkognito som doktor i alternativ medicin. Vi får träffa människor som behandlades av honom. Ur ett kalejdoskop av möten med människor och deras livsöden blir kopplingen till björnarna tydliga.
På samma sätt som björnarna måste lära sig att äta, sova, älska och ta hand om sina familjer måste även människor som levt i auktoritära samhällen lära sig nytt. Rehabiliteringen av björnarna var ett fullskaligt frihetsexperiment – precis som för samhällena som blev kapitalistiska över en natt.
Szablowski konstaterar att dansen på bakbenen även tycks gälla för människorna i de nya kapitalistiska samhällena. När auktoritära ledare målar med breda penslar, lovar stort och romantiserar förtiden så börjar människor att dansa.
Medan jag lyssnar på de sydamerikanska juristerna anar jag ett stråk av nostalgi. En längtan till en tid där friheten inte är så överväldigande. Kanske till en tid där auktoritära ledare – oavsett om de var vänster eller höger – gjorde verkligheten enklare. En tid där det onda var ont, men även där det goda var gott. Anar jag en nostalgi över en tid där saker var enklare? Kanske är det marxism?
Kanske lever vi alla våra liv med de bulgariska björnarnas dilemma i bakgrunden? Frihet är inte enkelt att hantera. För de bulgariska björnarna begränsas friheten av elstängsel, många utav dem klarar aldrig att ställa om till friheten. Även sydamerikanska fack tycks kämpa för att lära sig att leva i verklig frihet. Men man kan även fråga sig vad kan göra att en svensk socialdemokrat eller fackföreningsman ställer sig på bakbenen och dansar?
Kampen mot fackföreningarna – både genom juridik och politik
När vi frågar om det politiska läget och utmaningarna för fackliga organisationer blir samtalet mycket intensivt. Flera pratar samtidigt. Kvinnan som tolkar från portugisiska och spanska får plötsligt fullt upp.
Angreppen på facken sker längs flera frontlinjer. Man befinner sig i försvarsställning, men måste börja att agera mer offensivt. Auktoritära krafter andas morgonluft. Ett mörker är i rörelse. Nedmonteringen av demokratin och välfärdssystemen är även indirekt ett angrepp på facken. Man pratar om både en inre och yttre front.
I Brasilien har finansieringen av den fackliga verksamheten gått via skatten. Varje löntagare är skyldig avstå lön motsvarande en arbetsdag per år. Staten samlar in avgiften och överför seadn en del av summan till facken. Systemet har funnits i över 70 år och har alltid varit kontroversiellt. En förändring av systemet har diskuterats länge.
En justering av systemet var väntad, men att högerregeringen helt skulle avskaffa systemet kom som en överraskning. 90 % av de brasilianska fackens intäkter har försvunnit. Händer ingenting kommer man att behöva säga upp nästan all facklig personal under nästa år.
I flera sydamerikanska länder har domstolarna börjat att döma ut höga böter mot fackföreningar som strejkar. Man upplever att innovationsförmågan hos motståndarna är stor. Angreppen på facken riskerar att bli framgångsrika och bryta ner den inre sammanhållningen.
Samma dag som vi träffar juristnätverket inleds generalstrejker i både Argentina och Costa Rica. Det handlar om besparingspolitiken och neddragningarna i välfärdssystemen. Man strejkar för fler jobb och högre löner. I det mörka upplevs generalstrejkerna som viktiga ljuspunkter.
Strejkerna är lokala och tycks vara effektiva, men framförallt – alla fack är med. Kampen mot kapitalets kontrarevolution kan bara föras med facklig sammanhållning och solidaritet, säger våra sydamerikanska värdar avslutningsvis.
Vi lämnar lokalen utan fönster och syre. Smogen känns nästan uppfriskande när vi kommer ut i solskenet.
Carl Schmitt i colombiansk workshop
Vårt flyg cirkulerar ovanför Bogotá. Ett skymningsljus i blå-röda pasteller. Regntunga moln sveper in över de gröna kullarna. Vyerna är fantastiska. Vi går ner för landning på 2600 meters höjd. Att andas är tungt. Luften är kyligare. En workshop med colombianska fackföreningsledare väntar. Finns det svenska erfarenheter att dela med sig av?
Colombia är ett land som i årtionden befunnit sig i olika former av konflikter och kriser. Inget land är farligare för fackföreningsaktiva. Mitt bidrag börjar med Carl Schmitt. Kan dynamiken mellan vän och fiende kortslutas? Hur kan man lära sig leva med motståndaren? Kanske kan mot bakgrund av den svenska kollektivavtalsmodellens tidiga historia kanske säga något som kan beröra fackföreningsaktiva i Colombia?
Den kollektiva självregleringen av arbetsmarknaden innebär att Carl Schmitts grundläggande föreställning om motsättning mellan vän och fiende kan ”kapslas in”, hanteras och bearbetas. När fack och arbetsgivare inte längre försöker att förinta varandra såsom fiender kan en ny dynamik uppstå mellan parterna. Självregleringen kan beskrivas som ett uttryckssätt för den politiska liberalismen grund; en intention om att dela världen med meningsmotståndaren.
Intressemotsättningarna mellan arbetsmarknadens parter är inte ett ”problem” som kan ”lösas”. Motsättningarna mellan parterna är förhållanden som man har att hantera. Den svenska kollektivavtalsmodellen vilar på en gemensam insikt om att förekomsten av intressemotsättningar måste accepteras.
Kanske är detta något som kan beröra partsrelationerna i Colombia?
Den svenska erfarenheten
I Sverige växte den kollektiva insikten om självregleringens fördelar fram ur ett antal viktiga erfarenheter. För det första; samarbete är bra för båda parter. Konflikter är kostsamma för både arbetsgivare och arbetstagare. Reallöneökningar och vinster i företagen kommer från produktionen.
Den andra erfarenheten var förståelsen för behovet av långsiktig styrka. Både fack och arbetsgivare måste bygga stabila organisationer på långsiktiga intressen. Det tog ett halvt sekel för svenska fackföreningar att bygga varaktig och långsiktiga styrka. Ömsesidig respekt och acceptans av varandras intresse växer ur långsiktigheten.
Den tredje erfarenheten kom ur självförtroendet. Båda sidor måste lita på sin styrka och förmåga att upprätthålla sin position i kollektiva förhandlingar. Att främja egna intressen i den politiska sfären bör göras med omsorg och med respekt för gemensamma intressen.
Från stora och många konflikter, inte minst 1909 års storkonflikt, växte insikten om att motparten inte kunde förintas. Facket kunde inte utrotas och kapitalismen som grund för samhällsordning accepterades. Via 1906-års decemberkompromiss, demokratins genomförande och många konflikter växte den kollektiva insikten fram. Vägen till Saltsjöbadsavtalet och ”svensk samförståndsanda” var lång.
Kanske kan den konfliktfyllda svenska historien vara till tröst i Colombia? Ur motsättningar och konflikt växte ett nytt samhälle fram. Jag tänker att Colombia är inte dömt till våld. Varje människa, och sammanslutning, måste fråga sig vad man kan göra för att leva, och kompromissa, med motståndaren.
Jag föreställer mig att allt vi gör, i det lilla och stora, har betydelse. Ökar eller minskar vi konfliktnivån? Väljer vi konflikt eller kompromiss? Vad tänker och säger vi om motståndarna Hur vi agerar har betydelse.
Juridiken är allt för viktig för att överlämna till jurister
Frågorna och kommentarerna haglar. En skog av ivriga armar. Entusiasmen och lusten till diskussion är stor. Vi är bara två svenskar som står mellan lunchen och närmare femtio fackföreningsaktiva colombianer. Samtalet blir skoj. Temperaturen går upp.
Frågorna och kommentarerna sträcker sig över en rad olika områden. En del uppehåller sig vid facket i politiken. Hur fungerar facklig-politisk samverkan? Glömmer tidigare fackligt aktiva bort sin bakgrund när de blir politiker? Andra undrar om facklig fortbildning. Hur arbetar ni med facklig utbildning och studier?
Några frågor reflekterar hur olika den fackliga verkligheten kan vara. Hur många fackföreningsaktiva blir mördade? Hur vanligt är det med våld mot fackligt aktiva? Har ni några råd för att hantera oro och rädsla som följer med fackligt engagemang? Vad kan man kompromissa kring? Vad är inte förhandlingsbart? Vad säger den svenska fackföreningshistorien om detta?
Frågorna om förhandlingssystemet är många. I Colombia kan kollektivavtal endast träffas på företagsnivå. Inga bransch- eller centrala kollektivavtal är möjliga. Relationerna på arbetsmarknaden är omgärdade av djungel av arbetsrätt. Alla frågor tycks kräva medverkan av en jurist.
Mina avslutande ord skapar viss munterhet. I Sverige lyckades arbetsmarknadens parter göra sig av med såna som mig (jurister). Ska man lösa problem ska man försöka att hålla jurister borta från regelverken.
Kanske är det en reflektion som sammanfattar hela den sydamerikanska studieresan? Arbetsmarknadens motsättningar och intressekonflikter är allt för viktiga för att överlämna till jurister.
Somaliska Idol och colombianska framtidsoptimism
I mina hörlurar har jag senaste säsongen av Invisibilia, en otroligt inspirerande podcast om ”mänskligt beteende och de kraft som formar idéer, övertygelser och antaganden”.
Det avsnitt jag lyssnar på handlar om det somaliska inbördeskriget och terrorgruppen Al-Shabab.
I kriget om människors föreställningar om frihet bestämmer sig ett FN-organ för en offensiv handling – man ska göra Somalias första Idoltävling på TV!
Al-Shabab har tvingat ut ur Mogadishu, men folk lever fortfarande i stor rädsla. Musik har förbjudits. MEn terrorgruppen avrättar musiker och bränner instrument. Det finns ingen musik, varken i hörlurar, butiker eller hemma.
De lokala FN-företrädare bestämmer sig för att försöka förändra människors upplevelse av verkligheten och frihet. Problemen och utmaningarna är många när Idoltävlingen inleds, inte minst vad gäller att få vanligt folk att delta – risken är stor att terrorgruppen kommer att försöka mörda deltagarna.
Det som verkligen fångar min uppmärksamhet är den psykolog på Princeton som berättar om ”values engineering” och hur vanligt det är i konfliktdrabbade länder, men även i västerländska demokratier. Psykologen berättar att nyckeln till att förändra ett samhälle är att påverka uppfattningarna om vad som är det ”normala”.
En vanlig missuppfattning om vad som är ”normalt” är att det är värderingar och föreställningar i varje individ som skapar det ”normala”. Forskningen och praktiken visar dock föreställningen är felaktig. Vad vi uppfattar som ”normalt” utgår ifrån vår förväntan och tolkning av vad andra anser är ”normalt”. Det “normala” verkar således utifrån och in, inte inifrån och ut.
”Values engineering” uppges ha blivit en del av modern krigsföring. Det gäller att etablera berättelser som kan cirkulera i samhället och skapa parallella verkligheter. Genom framgångsrika narrativ kan ett nytt ”normala” få genomslag. Ryssland är ett av de mest aktiva länderna på området. Framgångsrik ”values engineering” kan destabilisera ett helt land. I sammanhanget kan man även konstatera att sociala medier är viktiga vapen.
Medan jag lyssnar funderar jag även på Sverige Demokraternas kontinuerliga försök till att definiera om det ”normala” i Sverige har varit framgångsrikt. Inte sällan fungerar redigerad media som “nyttiga idioter” för aktörer som vill etablera ny “normalitet”.
FN-företrädarna i Somalia var framgångsrika. Idol blev en supersuccé. Överallt diskuterades deltagarna och musiken. Problem i Mogadishu är fortsatt många. Men musiken är tillbaka. På gator och torg, i butiker och i hemmen hörs återigen musik. Ett nytt ”normalt” etablerades.
När jag sätter mig på flyget hemåt går tankarna till Somaliska idol. Vad som är ”normalt” i ett samhälle kan förändras. Kanske räcker det med att några av de colombianska eller brasilianska fackföreningsföreträdarna pratar om det som ”normalt” att engagera sig i villkoren på arbetsplatsen och i samhället i stort?
Medan planet lättar från marken tänker jag att det är både en tröst, och en smula skrämmande, att det ”normala” kan förändras så snabbt. Våra föreställningar om vad andra tänker och gör (”det normala”) har en otrolig inverkan på oss. Genom molnen och skymningen försvinner ljusen och gatornas rutnätverk under mina fötter.
