Varje föreställning om staten är djupt inbäddad i samtiden. Människors tankar om staten beror på egna erfarenheter och aktuella händelser.
Föreställningen om staten utgår inte sällan från att staten är suverän – att staten är överordnad alla andra gemenskaper. Tankebilden tycks vara ungefär som i monistiska religioner – du ska inga andra gudar ha bredvid Gud. Staten är den högsta auktoriteten.
Men det finns alternativa synsätt. Man kan förespråka en pluralistisk stat. Den brittiske socialdemokratiska statsvetaren och ekonomen Harold Laski skrev flera viktiga böcker om staten. Laski var personlig vän med de amerikaner som utformade the New Deal på 1930-talet, men han var även extremt inflytelserik i Storbritannien.
Harold Laskis grundläggande tes var att människor har mängdvis med olika tillhörigheter och lojaliteter. Vi tillhör I regel många gemenskaper. Exempelvis frimärksklubbar, kyrkor och fackföreningar. Staten ska uppmuntra gemenskaper som dessa och verka för pluralism och decentralisering.
Den svenska kollektivavtalsmodellen med stor autonomi för arbetsmarknadens parter är ett viktigt exempel på pluralism i praktiken. Det är sällan vi diskuterar allt det som funkar. Uppmärksamheten dras ofta mot problemen – det som inte fungerar. Självregleringen är den avgjort viktigaste faktorn för att förklara och förstå varför regleringen av svensk arbetsmarknad fungerar förhållandevis bra.
Några bärande tankar om staten
Många av Laskis texter tycks idag vara bortglömda. Många av böckerna och artiklarna kan knappt köpas. Flera av hans texter är dessutom ganska tröglästa. Men det finns några verkliga pärlor. The Pluralistic State från 1919 som återfinns i samlingsvolymen The Foundations of Soveregnity and Other Essays är mycket insiktsfull. Även The Grammar of Politics från 1926 är extremt intressant. Många av Laskis beskrivningar av staten är fortfarande högaktuella.
Staten är idag den enda gemenskap som tvingas på oss. Medlemskapet i kyrkan är numera frivilligt. Tillhörigheten till nationalstaten är inte vald – och få, om någon, väljer helt bort ett medborgarskap för att bli statslös. Staten kan inte heller välja bort sina medborgare och göra dem statslösa.
Statens uppdrag är det gemensamma intresset. Staten är ständigt uppvaktat av olika intressegrupperingar som vill att staten ska främja just den egna gruppens intressen. Det finns inga andra institutioner eller organisationer med samma uppdrag och intresseöverbryggande uppgifter.
Det är lätt hänt att man föreställer sig regeringen som staten. Men staten är en institution med departement och många myndigheter. Att förstå staten kräver även att man förstår dess organ, men regeringen är statens huvud. I den svenska regeringsformen heter det att ”regeringen styr riket”.
Statens inflytande sträcker sig över alla livets områden. Det finns egentligen inga frågor där staten inte har ett intresse. Ingen undkommer statens krav och regler, varken fack, kyrka eller universitet.
Den framgångsrika staten
Av Harold Laski lär man sig att på allvar tänka om staten. Vad är statens mål? Vad är det egentligen statens ska lyckas med? Kan man mäta statens framgångar och misslyckanden?
Ett sätt att tänka på statens uppgifter är att den ska bidra till att skapa det ”goda livet”. Ungefär på det sätt som den svenska regeringsformen 1 kap 2 § är utformad: ”Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till hälsa, arbete, bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och trygghet”.
Men att definiera hur det ”goda livet” kan gestalta sig i praktiken är en maktfråga. Den intressegruppering som har makten bestämmer hur målen utformas i praktiken, skriver Harold Laski. Och mycket riktigt, det brukar vara skillnad mellan borgerlig och socialdemokratisk regeringspolitik och materialiserandet av det ”goda livet”.
Staten och mångfalden
Historiskt har mångfald varit ett problem för staten. Laskis resonemang är trovärdigt. När en gemenskap, eller samhälle, står inför stora utmaningar ställs lojaliteten och konformiteten på sin spets. Variation blir något ”onaturligt”. Enformighet blir målet för staten. Historiskt har enformigheten ansetts vara självbevarelsedrift, en förutsättning för gemensam överlevnad.
Staten ställs inför många intressen. Men alla intressen kan inte förlikas och förenas. Det finns fundamentala motsättningar i ett samhälle. Vissa motsättningar är fundamentala. Båda intressena kan inte förverkligas samtidigt. Det enas framgång förutsätter det andras tillbakagång.
Men de flesta intressemotsättningar kan förenas. Jag tänker på motsättningen mellan de som arbetar och de som anställer – arbete och kapital. Den svenska självregleringsmodellen har visat att det går att överbrygga starka motsättningar.
Problemet med den monistiska staten
Föreställningen om staten som överordnad alla gemenskaper och individer skapar flera problem enligt Harold Laski.
För det första, utövande av statens makt kan missbrukas, det måste således skapas strukturer som säkerställer att staten inte missbrukas.
För det andra, föreställningen om att staten är överordnad vilar på att enskilda och organisationer överlåter sin frihet till staten. Den underförstådda uppgörelsen är att statens makt vilar på att människor frivilligt underkastar sig staten. Men bilden av underkastelse återspeglar inte verkligheten.
För det tredje, när makten samlas centralt och blir hierarkisk blir även makten ”administrativt ofullkomlig och moraliskt inadekvat”. Den centrala makten blir blind. Eller som jag förstår Foucault, makten har maskor (se Tankar kring maktens maskor)
För Laski kan den pluralistiska staten lösningen råda bot på problemen. Pluralismen handlar om att staten blir koordinerande istället för hierarkisk. Statens suveränitet begränsas och delas på grundval av funktion på vissa områden.
Den pluralistiska staten kan möjliggöra att olika och varierande situationer inte behöver hanteras på ett uniformt och likvärdigt sätt. Alltså, olika fall kan behandlas olika. Pluralismen kan således möjliggöra att verkliga behov identifieras mer effektivt.
Pluralismen och grundläggande rättigheter
Av Harold Laski lär vi oss även varför grundläggande rättigheter är så viktiga. Om olikheter ska kunna göra sig hörda krävs att de kan uttrycka sig. Egen suveränitet kräver yttrandefrihet och föreningsrätt som kan praktiseras. Eller annorlunda uttryckt, ett medborgarskap som inte omfattar en rätt och möjlighet att formulera en egen politik och idé om det egna intresset är inte verkligt medborgarskap.
Medborgarskapet och staten är ett växelverkande samspel mellan frihet och underordnande. En långsiktigt fungerande stark stat kräver således omfattande decentralisering av funktioner.
Man kan fråga sig hur omfattande decentraliseringen bör vara. I brittisk fackföreningsrörelse utformades under 1900-talets början en idé om att varje nivå inom den fackliga federationen bör utformas så att varje facklig företrädare känner sig personligt betydelsefull i de uppgifter man har att hantera.
Det sistnämnda kan vara värt att fundera på – utformas vår tids decentraliserade modeller utifrån den insikten? Upplevs arbetet på alla nivåer inom fackföreningsrörelsen – eller staten – för den sakens skull, som betydelsefullt?
Pluralismen handlar alltså om att makten i samhället delas. Självregleringen blir central. I detta sammanhang blir den svenska kollektivavtalsmodellen ett praktiskt viktigt exempel på pluralism i praktiken. Självregleringen bidrar till både effektivitet och frihet. Kanske tänker vi allt för sällan på kollektivavtalsmodellen i denna kontext?
Regler i praktiken
Allt regelskapande har i grund och botten samma problem. Hur säkerställer man att regelverket får betydelse i verklighetens brokiga maktrelationer och inte enbart blir en papperstiger? Kan regler förändra hur människor agerar och beter sig?
Även i detta sammanhang har Harold Laskis pluralism betydelse. Föreställningen om staten som suverän vilar på en idé om att statens vilja ska vara bestämmande. Men är ensidigt tvingande statlig lagstiftning den mest effektiva metoden för att förverkliga statens vilja?
Lär vi oss inte motsatsen av erfarenheten? När intressegrupperingar och berörda aktörer engageras i upprättandet av ett regelverk, uppstår lojalitet, vilken i sin tur faktiskt kan säkerställa att statens vilja kan förverkligas i praktiken. Reglerna blir på det sättet även moraliskt bindande. Kanske är det en motstridig tanke, men delad makt ger inte sällan mer makt.
Danmark och självregleringen
För några veckor sedan deltog jag i ett studiebesök i Danmark. Det danska kollektivavtalssystemet har fortfarande starka inslag av självreglering. Ansvaret för omställning och vidareutbildning (både i arbetet och vid arbetslöshet) är delat mellan parterna och staten – både ekonomiskt och innehållsmässigt. Danmark påminner mycket om Sverige innan 1970-talets arbetslagstiftning. Huvudavtalet är fortfarande ett viktigt regleringsinstrument.
Det finns mycket att lära från Danmark. I vart fall om man gillar pluralism och kollektiv självreglering. En iakttagelse är att ett självreglerande partssystem mår bra av ett utökat antal frågor att förhandla om. I Sverige har det funnits en långsiktig strävan om att s.a.s. rensa förhandlingsbordet, dvs. att låta avtalsrörelser handla primärt om lön och arbetstid. Frågor om trygghet och anställning, och annat, har hamnat utanför och därmed även givits ökad statlig inblandning.
Oavsett om strategin har varit medveten eller ej finns anledning att omvärdera synsättet. Ett självreglerande partssystem mår bra av att ha många och fler frågor på bordet. Skapar dynamik och öppningar, men även en starkare partssamverkan.
Harold Laski och vår samtid
Att läsa Harold Laski väcker många frågor om vår tid. Oavsett sammanhang, EU-frågor, arbetsmarknadsfrågor, #metoo eller annat, har de politisk och rättsliga samtalen inte sällan en och samma fråga i botten av samtalet (i vart fall om något ska lösas) – vad är våra föreställningar om staten?
Man kan fråga sig vilka formativa samtida händelser som givit våra tids föreställningar om staten? På arbetsmarknadsområdet tror jag att EU-medlemskapet har varit avgörande. Vad som är gällande rätt låter sig inte längre entydigt fastställas i en svensk lagbok. Samspelet mellan EU-rätten, men även konventionen om mänskliga rättigheter, har förändrat synsättet inom rättsvetenskapen.
Samma sak gäller sannolikt för staten inom det politiska. Den brittiske statsvetaren Christopher Bickerton har beskrivit EU-medlemsstaterna en fullständig omvandling av ländernas interna statsskick. Han menar att politiska partier har trott sig, genom unionsprojektet, kunna frigöra sig från beroendet av allmän opinion och politisk bearbetning.
Bickerton menar att politiska företrädare medvetet har reducerat sitt ansvar för den egna demokratin. EU fungerar istället som en kartell för medlemsstaternas regeringar. EU blir ett instrument för att genomföra ”rätt” politik, som man på demokratisk väg inte kan uppbåda stöd för i det egna landet. Teknokratin inom EU utgör ett värn mot folkviljan. Alternativa synsätt har inte välkomnats inom EU-samarbetet. I snart trettio år har svaret på varje problem varit mer EU. Att anlägga alternativa perspektiv och synsätt har inte varit aktuellt.
Men det finns sannolikt andra formativa händelser som påverkat vår syn på staten under senare år. Miljökrisen, flyktingströmmarna och populismens framväxt gör alla anspråk på att forma våra förväntningar och tankar om staten.
Av Harold Laski lär man sig betydelsen av att ställa frågor om staten – inte minst till sig själv. Vad är dina förväntningar på staten?
