I Carl Schmitts The Nomos of the Earth stöter jag i en bisats på en dagsaktuell fråga. I ett resonemang om sammanslutningar skriver Schmitt ungefär följande: Allianser upprättas för att bekämpa en gemensam fiende. Allianser bygger på aktuella behov och är kortlivade. Förbund och federationer byggs för långsiktig samverkan, men kräver i gengäld större grad av homogenitet bland medlemmarna.
Det är nu drygt fjorton år sedan de fyra borgerliga partiledarna – Fredrik Reinfeldt, Lars Leijonborg, Maud Olofsson och Göran Hägglund – publicerade en gemensam debattartikel i Dagens Nyheter. Under högtidliga former lanserade man i Maud Olofssons kök Allians för Sverige. Udden riktades mot socialdemokratins tillsynes eviga regeringsbildande. Den gemensamma fienden som de borgerliga partierna ville bekämpa var alltså Socialdemokraterna.
Alliansen var alltid ett skådespel. Man förstod vikten av att ge sken. Det handlade om att framstå som regeringsdugliga och eniga samt att hitta gemensamma budskap. Verkligheten var alltid underordnad. Under perioder var samarbetet framgångsrikt, men med tiden falnade skenet av sammanhållning allt mer – för att under den gångna helgen helt släckas.
Nytt politiskt landskap och hot mot demokratin
Mycket har hänt sedan riksdagsvalet 2002. Socialdemokraterna fick 39,9% av rösterna, Moderaterna 15,3 %, Liberalerna (Fp) 13,4 %, Kristdemokraterna 9,2 % och Centern 6,2 %. Sverigedemokraterna var ännu ett parti i marginalerna helt utan betydelse.
I årets riksdagsval fick Socialdemokraterna 28,3 % av rösterna. Från borgerligt perspektiv kan man hävda att Alliansen varit framgångsrik. Den har fullgjort sitt syfte. Socialdemokraterna är i dagsläget inte ett parti som samlar runt 40 % av rösterna. Motståndaren är inte längre lika dominant. Att Alliansen upplöses borde vara självklart.
Sverige står nu inför en verklig utmaning. Den gamla Alliansen är överspelad. I årets riksdagsval vann Sverigedemokraterna 17,5 % av rösterna. Svensk politik består inte längre av två block. I Sverige har högerpopulismen slagit rot. Med Carl Schmitts terminologi – en ny fienden har etablerat sig. I Sveriges riksdag finns nu tre block. Röda och blåa blocket möter nu en brungul front.
Vårt politiska landskap ser allt mer ut som Europa och världen i övrigt. Högerpopulismen är en motståndare att ta på allvar. Diktaturen är inte demokratins enda fiende. Den storskaliga populismen, där Sverigedemokraterna utgör en svensk variant av tankeströmmen, är ett allvarligt hot mot demokratin. Populisterna stödjer majoritetsstyret, men inte demokratins förutsättningar; rättsstat, föreningsrätt, yttrandefrihet och legitim opposition.
Inte sällan anförs att Sverigedemokraterna är harmlösa. Ge dom ansvar och inflytande så kommer luften snart att gå ur dem. Ett sådant påstående saknar dock stöd i verkligheten. Statsvetaren Jan-Werner Müller brukar lyfta fram problemet med ett sådant synsätt. Nästan överallt där populister får inflytande biter de sig fast. Förutsättningarna för politiken förändras. Populister förstår maktens villkor. Erfarenheterna i omvärlden är entydiga – populister kan regera. Flört med populister är med den liberala demokratin som insats.
Tanken på att släppa fram Sverigedemokraterna åskådliggör även bristande historiekunskaper. I en lysande artikel i senaste numret av New York Review of Books beskriver historikern Christopher R Browning släktskapet mellan 1920 och 1930-talets fascism och nazism med dagens populister.
Likheterna mellan Donald Trump och Mussolini är många, vilket är oroväckande enligt Browning. Men det finns även också viktiga olikheter. Dessvärre är olikheterna inte lugnande skriver Browning. Högerpopulister runt om i världen har lärt sig att samexistera med demokratin. Till skillnad mot fascister och nazister förklarar man inte krig mot demokratin. Det gäller bara att tömma demokratin på dess förutsättningar. Utan reell yttrandefrihet och opposition kan motståndarna hållas kort.
Demokratisk allians behövs
Nu krävs en ny allians. Den mot Sverigedemokraterna och demokratins fiender. Den nya alliansen förutsätter samarbete mellan höger och vänsterblock. En rad frågor ställs på sin spets. Vem är den motståndare som en demokratisk allians har att bekämpa? Vilka behov är det en demokratisk allians måste tillgodose?
Mina tankar går till Bengt Lindroths Väljarnas hämnd. I inledningskapitlet berättas en anekdot om den danske socialdemokraten Jens Otto Krag som 1973 förlorade valet till en av Nordens första populister. Mogens Glistrup dök upp från ingenstans. Den i Folketinget isolerade Glistrup och Krag hade dock långa samtal på tumanhand. Krag lyssnade nyfiket och tålmodigt till populistens idéer och tankar.
Krag pratade om valförlustens som väljarnas hämnd. Det var det egna partiets oförmåga att fånga upp stämningar i tiden som hade styrt väljarna till populisterna. Kraghs råd till eftervärlden blev enkla. Jaga inte efter personen eller hans parti. Ge er inte ut efter deras väljare. Lös istället de underliggande frågor populisterna pekar på. Men var även väl medvetna om risken för demokratin.
Kanske är Krags ord en början för en demokratisk allians? Jaga inte efter Sverigedemokrater eller deras väljare. Lös istället de problem som attraherar väljare till Sverigedemokrater – men förleds inte att tro att det enbart handlar om invandring. Och framförallt – var väl medveten om hoten mot demokratin.
Kollektiv självreglering som kompromissandets absolut
Demokratins inre väsen är kompromiss och förhandling. Man får aldrig helt som man vill – varken i privatlivet eller i politiken. Politiken måste bedrivas utifrån en insikt om hur illa det kan gå, inte en föreställning om hur bra det skulle kunna bli. När man kompromissar gäller det att vara lyhörd och omdömesgill. Vad är förhandlingsbart? Vad är absoluter?
Demokratins viktigaste självförsvar utgörs av samhällets egna organisationer som emanerar från människors vilja att bilda och upprätthålla föreningar. Demokratins civila självförsvar vilar ytterst på organisationer utanför statens kontroll – och synnerligen viktiga tycks fackföreningarna vara.
Mitt bidrag till boken Vad krävs för att rädda demokratin vilar på ett antagande om att de politiska och demokratiska institutionerna i länder med starkt utvecklade partssystem och kollektiv självreglering är mer robusta. Genom att föreningsrätten praktiseras skapas en kontinuerlig politisk bearbetning där människors erfarenheter kan förankras i en reformistisk demokratisk anda. Utrymmet för populism kan på så sätt begränsas.
Både i Europa och Nordamerika minskar den fackliga organisationsgraden. Den kollektiva självregleringen av arbetsmarknaden tunnas ut. Den statliga regleringen, inte minst i form av lönelagstiftning, blir alltmer betydelsefull. Fortsätter utvecklingen kan man fråga sig om det i framtiden kommer att finnas självreglerande parter av betydelse i Europa. Utvecklingen manar till eftertanke – regleringen av arbetsmarknaden är avgörande för demokratins framtid.
Argumentationen om självreglering som grund för demokratins civila självförsvar kan utsträckas även till andra samhällsområden – exempelvis media och vetenskap. Reglering kan åstadkommas på annat sätt än statlig lagstiftning. Många av samhällets intressemotsättningar och konflikter kan göras till föremål för självreglering där staten stödjer och utjämnar maktbalansen mellan skiljaktiga meningar.
I kampen mot högerpopulismen måste det praktiska utövandet av grundläggande demokratiska rättigheter – förenings-, förhandlings-, strejk- och yttranderätt – göras absolut. Varje framtida lagstiftningsåtgärd, varje politiskt och juridiskt beslut, måste bedömas utifrån om utövandet av dessa rättigheter stärks eller försvagas.
