Dags för lite liberal självkritik?

avatar

”Påfallande är brådskan och det bristfälliga beslutsunderlaget…Det som pågår är ett storskaligt samhällsexperiment med mycket osäkert utfall…Den allvarligaste bristen i den nya politiken är enligt min mening att den till stor del saknar ett långsiktigt perspektiv på infrasystemets utveckling…”

Orden härstammar från en bok från 1994, med titeln ”I fädrens spår – Den svenska infrastrukturens historiska utveckling och framtida utmaningar”, som skrevs av professor Arne Kaijser. Det Kaijser beskriver i ovanstående ord är den tidsperiod (i början på 1990-talet) då ”avregleringen” och privatiseringen av den svenska järnvägstrafiken startar på allvar.

Idag vet vi lite mer om hur samhällsexperimentet slutade. Priset vi fick betala för frånvaron av långsiktigt perspektiv och bristfälliga beslutsunderlag blev onekligen mycket högt. Planeringskaos, kortsiktigt vinstmaximerande, bristande drifts- och underhållsarbete. Försenade och inställda tåg känns snart som lika naturliga inslag under vintersäsongen som snöbyarna i februari.

De insikter Arne Kaijser ger uttryck för är dock inte helt nya. Redan 1848 myntade John Stuart Mill (1806-1873) begreppet ”naturligt monopol”. Han såg då hur gasbolagens konkurrens i London ledde till att staden periodvis låg försänkt i mörker och hur det bristande underhålls- och säkerhetsarbetet riskerade många människoliv. Det handlade alltså om en ”fri” konkurrens, som i praktiken blev en ”konkurrens till döds” i dubbel bemärkelse. Gasens explosivitet skördade sina offer i 1800-talets London. Mill insåg att det egentligen var ett gigantiskt resursslöseri – såväl för samhället, företagen som för medborgarna – att ha överlappande gasverk med ledningar som slingrade sig kring varandra.

Att vinstdrivna privata bolag vill utvidga sin marknad är visserligen inte så konstigt. Tvärtom. Problemet uppstår när dessa bolag, i nära samverkan med ideologiskt drivna politiker, lyckas framställa sitt snäva särintresse så att det i samhällsdebatten blir likställt med ”allmänintresset”. Då inträder en typ av politisk fartblindhet som förklarar varför utvärderingar och konsekvensanalyser inte anses viktiga. Vi ser då framväxten av en marknadsfundamentalism som, i likhet med andra typer av dogmatiskt testuggeri, skyr självkritik och reflektion.

Det var denna brist på självkritik och analys som ett antal forskare för några år sedan, inom ramen för ett SNS-projekt som studerade privatiseringarna inom den skattefinansierade välfärdssektorn, kärnfullt ringade in i en forskarantologi (Konkurrensens konsekvenser, 2011):

”Svensk välfärd har under de senaste 20 åren genomgått ett genomgripande systemskifte.” /…/Att 20 år har gått utan en systematisk utvärdering av privatiseringspolitiken är oacceptabelt. Många av välfärdens klienter befinner sig i en utsatt position och de har rätt till bästa möjliga service inom ramen för de mål och resurser för välfärdspolitiken som vi gemensamt satt upp. För att uppnå detta räcker det inte med ideologisk trosvisshet som beslutsunderlag.”

Varken SNS-forskarna eller Arne Kaijser kan enkelt avfärdas med att de har partipolitiska eller ideologiska preferenser. Som vi sett har dessutom kritiken mot den oreglerade marknadsdriften djupa rötter i den socialliberala ideologin. Lyssnar vi exempelvis till DN-krönikören Henrik Berggren framkommer att det knappast krävs en socialistisk grundsyn för att inse att den utveckling vi haft de senaste decennierna i vårt land faktiskt är extrem. Så här skrev Berggren i en läsvärd DN-krönika för sex år sedan (2012-06-20):

”… Sverige är ett mycket mer extremt land än vad vi själva inser. Lösningen har blivit en total kantring från stat till marknadslösningar. I stället för att satsa på icke vinstdrivande alternativ infördes successivt inte bara vinst utan också marknadstänkande inom hela den offentliga sektorn. /…/ Marknaden är bra på många sätt, men den bygger på en endimensionell bild av människan. Därför måste det finnas sektorer som styrs av andra drivkrafter, till exempel professionellt ansvar och medmänsklighet. År 1989 kollapsade ett system därför att staten ätit upp marknaden. Vi löper den motsatta risken.”

Sedan Arne Kaiser skrev sin bok, Henrik Berggren skrev sin DN-krönika och SNS publicerade sin forskarantologi har det gått många år. Debatten om marknadsstyrningen av och vinstdriften i skattefinansierade verksamheter har periodvis varit både omfattande och högljudd. Vad svenska folket anser i frågan har det dock aldrig egentligen rått någon större tvekan om. En mycket stabil majoritet av väljarna (mellan 60-80 procent) har i ett antal återkommande opinionsmätningar de senaste åren tydligt gett uttryck för att de inte vill se någon vinstdrift i den skattefinansierade välfärdssektorn. Kritiken är stark även bland dem som röstar borgerligt. De otaliga miljoner som näringslivets propagandaorganisationer satsat på opinionsbildning tycks helt uppenbart ha haft väldigt liten effekt på vad väljarna anser i denna fråga.

Men trots att det finns ett välunderbyggt forskningsstöd och en stark folkopinion i frågan har väldigt lite hänt i den praktiska politiken. Den rödgröna regeringen lade visserligen strax före senaste valet fram ett förslag för att stoppa vinstdriften i den skattefinansierade skolan och omsorgen. Förslaget röstades dock ner av en riksdagsmajoritet, som bestod av de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna (SD). Riksdagen valde alltså som så ofta de senaste decennierna att lyssna till de välorganiserade lobbygrupper som har ett ekonomiskt egenintresse av att fortsätta marknadsexperimentet inom den offentliga välfärden.

Även om alla brister som vi ser i välfärden naturligtvis inte härrör från vinstdriften har onekligen de politiker på ömse sidor om blockgränsen som idag uttrycker oro för den växande klyftan mellan väljare och valda, mellan ”vi och dom”, anledning till självkritisk reflektion. Ett första steg vore att ordentligt lyssna in sina egna väljare och samtidigt ta del av den breda och fördjupade forskningslitteratur som faktiskt finns rörande marknadstänkandet (NPM) och privatiseringen inom skattefinansierad infrastruktur och välfärd. Någon hjälp rörande detta är dock knappast att vänta från Sverigedemokraterna, som ju framgångsrikt de senaste åren exploaterat just det missnöje som uppstår i glappet mellan politiker och väljare…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *