Många har idag glömt att mellankrigstidens fascism och nazism var globala fenomen. Kampen för demokratins fortlevnad utspelade sig på varje kontinent. Det mörker som sänker sig över oss idag påminner om 1930-talet.
Likheterna mellan Donald Trump och Mussolini är oroväckande många. Men det finns också viktiga olikheter. Men dessvärre är olikheterna inget som kan lugna oss. Populister runt om i världen har lärt sig att samexistera med demokratin.
Till skillnad från fascister och nazister förklarar man inte krig mot demokratin. Vår tids populister har istället förstått att tömma demokratin på dess grundläggande förutsättningar.
Utan reell yttrandefrihet och opposition kan motståndarna hållas kort. Inte sällan riktas udden just mot fria organisationer och institutioner – fackföreningar, medier och akademin.
Min övertygelse är att demokratins viktigaste självförsvar utgörs av samhällets egna organisationer. Fria organisationer som hämtar kraft från människors vilja att bilda och upprätthålla intressegemenskaper och sammanslutningar.
Demokratins civila självförsvar vilar alltså ytterst på organisationer utanför statens kontroll. Demokratin måste praktiseras i vardagslivet – och synnerligen viktiga tycks fackföreningarna vara.
Mitt bidrag till boken Vad krävs för att rädda demokratin bygger på ett antagande om att de politiska och demokratiska institutionerna i länder med starkt utvecklade partssystem och kollektiv självreglering är mer robusta.
Både i Europa och Nordamerika minskar den fackliga organisationsgraden. Den kollektiva självregleringen av arbetsmarknaden tunnas ut. Den statliga regleringen, inte minst i form av lönelagstiftning, blir alltmer betydelsefull. Fortsätter utvecklingen kan man fråga sig om det i framtiden kommer att finnas självreglerande parter av betydelse i Europa.
Statsvetaren Jan-Werner Müller har skrivit att demokratin föds med nationalstaten – och kanske även dör med nationalstaten. I samma tankes anda tänker jag att demokratin växer fram tillsammans med fackföreningsrörelsen och samhällets mångfald av civila organisationer. Kanske dör demokratin utan en fackföreningsrörelse?
Utvecklingen manar till eftertanke – hur arbetsmarknaden regleras kan vara avgörande för demokratins framtid.
Det är i tomrummet mellan beslutsfattare – samhällets makthavare om man så vill – och vanligt folk som populismen växer fram. När föreningsrätten praktiseras skapas också en kontinuerlig politisk bearbetning där människors erfarenheter kan förankras i en reformistisk demokratisk anda. På så sätt kan utrymmet för populism begränsas.
Argumentationen om självreglering som grund för demokratins civila självförsvar kan även utsträckas till andra samhällsområden – exempelvis media och vetenskap.
Många av samhällets intressemotsättningar och konflikter kan göras till föremål för självreglering där staten stödjer och utjämnar maktbalansen mellan olika intressen och meningsuppfattningar. Reglering kan åstadkommas på annat sätt än statlig lagstiftning.
Min övertygelse är att kampen för demokratin måste göra det praktiska utövandet av grundläggande demokratiska rättigheter – förenings-, förhandlings-, strejk- och yttranderätt – till absoluter. Poängen är det praktiska utövandet. Varje framtida lagstiftningsåtgärd, varje politiskt och juridiskt beslut, måste bedömas utifrån om utövandet av dessa rättigheter stärks eller försvagas.
