Kontrast, konflikt och kompromiss

avatar

Tidigare stabila institutioner – demokrati, politiska partier, föreningssverige – men även gemensamma värden – återhållsamhet, måttfullhet, kompromiss och förståelse för meningsmotståndaren – tycks likt soltorkade sandslott falla samman framför ögonen på oss.

Oförsonlighet och kompromisslöshet tycks binda samman flera av samtidens politiska händelser. Trumpismen i USA, Brexitförhandlingar, gula västarna i Frankrike – eller varför inte höstens regeringsförhandlingar i Sverige? Listan kan göras lång.

På kontinent efter kontinent. I land efter land är utvecklingen likartat. Politisk konflikt och starka motsättning har blivit regel. Finns det gemensamma rotsystem? Vad göder konflikterna? Kan händelserna bindas samman?

Det sägs att varje tidsperiod har en känsla. En kollektiv upplevelse av samtiden. Gemenskaper och tillhörigheter går likt ett glas som slår i golvet i bitar. Något – men oklart exakt vad – tycks gå sönder. Är vår tids känsla en osäkerhet om framtiden? Tomhet och rädsla? Vart är våra gemenskaper, ”vi”, egentligen på väg?

I höstens läsning tycker jag mig hitta spår och fragment som möjligen kan bidra till förståelsen samtiden. Den här bloggen ska förstås som en essä – ett försök. Ett långskrivet och kanske trögläst försök att strukturera några tankar om den samtida politikens förutsättningar.

Att förstå ”det politiska”

Nyliberalt tänkande har länge påverkat våra föreställningar om ”det politiska”. Vad ska vi egentligen förvänta oss av politiken? Kan och bör alla motsättningar hanteras genom det politiska? Ett framträdande drag i nyliberalismen är föreställningen om att marknaden löser de flesta (kanske alla?) av människans problem. Rättvisa och jämlikhet likaså. Marknadens krafter tycks i teorin inte ha några begränsningar (läs mer om nyliberalism i min tidigare blogg).

Men nyliberala profeter förmår inte längre måla ljusa och optimistiska bilder av marknaden. Människor tycks åter vända sig mot politiken för förändring. Vi lever i en brytningstid. Den tyske sociologen och ekonomen Wolfgang Streeck kallar det ett interregnum – en gammal ordning håller på att upphöra samtidigt som en ny ordning ännu inte vuxit fram. Det nyliberala tankeparadigmet faller samman – men tycks ännu inte ersättas av något nytt.

Föreställningarna om politikens innebörd är många. Vad är det egentligen vi gör när vi gör ”politik”? Inom svensk socialdemokrati citeras flitigt Olof Palmes ”politik är att vilja”. I den italienske statsvetaren Stefano Bartolinis senaste bok ”The Political” behandlas just detta – vad är egentligen ”det politiska”?

Bartolinis bok är omständlig, men guldkornen är många. Insikterna om politikens villkor duggar tätt. Bartolini uppehåller sig huvudsakligen vid det politiska som den metod med vilket vi får andra människor att uppföra oss på ett visst sätt – politiken som handlingsdirigerande kort och gott.
Det finns mycket att säga om Bartolinis korta och rika bok, men i sökandet av förståelse för samtidens konflikter och kompromisser är den systematiska genomgången av det politiska berikande.

Föreställningarna om politiken är många. Politik kan betraktas som lösning på sociala problem, förlikning av intressemotsättningar – en slags kompromissens konst, distribuerande av värden, men även som specifika aktiviteter. Man kan undra vad som gör vissa aktiviteter ”politiska” medan andra förblir ”opolitiska”?

Men politik kan också vara konflikt och motstånd (I Carl Schmitts mening – se tidigare blogg). Eller varför inte politik som makt mellan människor och grupper av människor (I Max Webers tappning). Det politiska kan i vissa sammanhang förstås som en allokerande aktivitet. Vem får vad, när och hur? Men man kan även fokusera på de institutioner som deltar i det politiska.

Vad som är politiskt är inte längre lika självklart när man läst Bartolinis ”The Political”. Men en sak är säker. Att politik måste uppfattas som konfrontation, kontrast och konflikt är långtifrån självklart.
Kanske är förtjänsten med ”The Political” just detta. Alternativen till mediernas rubriker om politikens ”vinnare” och ”förlorare” är många. Att idrotten och dokusåpornas berättarteknik tillämpas på politiken är kanske mindre lyckat? I berättelsen om vinnare och förlorare blir det svårt att diskutera gemensamma lösningar på sociala problem. Dramatiken kring politiska företrädare överordnas hanteringen av samhällsproblemen.

Politik som ”ekonomi” eller ”religion” – användbart analysverktyg

Den israeliska filosofen Avishai Margalits bok ”On Compromise and Rotten Compromises” visar sig vara praktiskt användbar. Att förstå samtiden kräver analytiska verktyg.
Margalit ”gallrar” i Bartolinis vildvuxna politiska skog. Ibland kommer man längre med förenklingar. Margalit delar in förståelsen av politik i två grundsynsätt – politik som ”ekonomi” eller politik som ”religion”.

Den som tänker på politik som ”ekonomi” kan kompromissa om allt. Alla kompromisser är inte bra eller önskvärda, men en lösning är alltid möjlig. För den som å andra sidan tänker på politik som ”religion” är situation den omvänd, många frågor saknar lösning genom kompromiss.
Margalit påpekar att politik som ”religion” inte ska uppfattas bokstavligt. ”Religion” handlar om hur man tänker på politik – och samma sak gäller självklart för det ”ekonomiska” synsättet.

Ett ekonomiskt tänkande vilar på byten. En vara kan bytas mot en annan på en marknad. Man föreställer sig människan utifrån individuella ”preferenser” och ”intressen”. Byten sker utifrån behov. Och byten skapar utrymme för förhandlingar. Och förhandlingar skapar utrymme för kompromisser. Kompromissandet blir en kärna i det ekonomiska tänket – Ja, du är med!

För den som tänker politik som ”religion” är vissa värderingar ”heliga”. Det som är heligt är inte förhandlingsbart. Kompromisser ”smutsar ner”. Inte sällan är det heliga en idealföreställning om världen, eller i var fall bild av hur det borde vara, hur vi borde leva våra liv. Det praktiska får stå tillbaka för idealen. Världen blir svart eller vit. Gott står mot ont. Värderingar blir vägledande för det politiska handlandet.

Margalit påpekar även att det religiösa tänkandet är dramatiskt. Här råder i praktiken ett konstant undantagstillstånd. I det ekonomiska tänkandet är det mesta som händer ”business as usual”.
Politik som sekterism?

En tanke som jag burit på får fastare form när jag läser Margalit och Bartolini. Tänk om många av de konflikter och motsättningar vi ser omkring oss kan spåras just till vår förståelse av politikens innebörd?

I bokens inledning beskriver Margalit sitt politiska engagemang i ungdomen. Hur ilska och rättfärdighet styrde hans politiska tankevärld. En grupp amerikanska intellektuella, däribland filosofen Michael Walzer, besöker Israel. De politiskt engagerade ungdomarna får träffa dem. Amerikanerna ger dem ett råd – gör inte ert politiska engagemang sekteristiskt. Sekteristisk politik är bortkastad. För Margalit blir rådet ett politiskt budord – Du ska inte vara sekterist!

Sekterism är motsatsen till ”politik som kompromissandets konst”. Sekteristen är enögd – politiken är endast ”religion” – inget annat. Sekterism är både ett mentalt tillstånd och ett sätt att agera politiskt skriver Margalit. Att hålla fast vid den egna ståndpunkten är huvudsaken. Varje kompromiss är en rutten kompromiss. Sekteristen kräver den egna ståndpunkten.

Sekter är ofta små – men med stora ambitioner. Inte sällan är man på kant med samhällets majoriteter. Sektens medlemmar upplever sig ofta som ett avant-garde (en slags förtrupp) som ska leda massorna. Storlek och siffror har ingen betydelse för en sekt. Medlemmarna upplever sig särskilt insiktsfulla och dessutom utvalda. I kampen mot majoriteterna blir kompromissen farlig. Den färgstarka och rena läran riskerar att blekna. Och när siffror och storlek inte har någon betydelse äventyras ingen framtida rekrytering genom att avstå kompromissen.

Margalit skriver att en sekt kan vara internt demokratisk. Ibland i form av direkt demokrati (i vissa frågor). Men sekterismen är samtidigt odemokratisk på en rad punkter. Den är elitistisk, fientlig till kompromisser, erkänner inte betydelsen av siffror/majoriteter (massorna anses ofta vara manipulerade eller nyttjade av en förtryckande ideologi). Inte sällan odlas även en ledarkult. I en demokrati räknas röster, kompromisser kräver förlikning och koalitioner.

Sekter tenderar att göra små meningsskiljaktigheter till principsaker om ”tron”. Politiken utformas i en kamp mellan ”dom” och ”oss”. Världen består av ”goda” och ”onda” krafter. I sekten är man hela tiden på vakt. En förrädare kan närsomhelst lockas till den ”mörka sidan” och svika saken.
I det sekteristiska tänkandet är det heliga centralt. Man är i praktiken besatt av att renhet. Den nyliberala föreställning om marknadens felfrihet gör kritik av marknaden omöjlig. Att hålla det heliga och det profana isär blir en huvuduppgift. Varje försök till sammanblandning av de marknad och stat blir ”nedsmutsning”. Varje kompromiss blir fläckar. I det sekteristiska tänkandet ska alla fläckar bort.

Höstens regeringsbildning – exempel på sekterism?

Ringer det en klocka? Varje person med intresse för höstens regeringsbildning i Sverige borde känna igen det sekteristiska tänkandet, framförallt från C, KD och SD. Krav och kompromisslöshet var höstens melodi. Margalit kan underlätta förståelsen av samtida svensk politik.

C och L dikterade ett antal krav – varav de flesta gick igenom i de så kallade förhandlingarna med S. När samtliga krav inte gick igenom fördes en hätsk inre debatt i både C och L. ”Förrädarna” svek saken och gick över till den ”mörka” sidan när man gjorde upp med S – trots att januariavtalet får anses utgöra en betydande framgång för nyliberala intressen.

Inom Alliansen var stämningen om möjligt än mer förbittrad. Med utgångspunkt från sekterism blir händelserna lättare att förstå. De ”religiösa” tänkandet tycks ha blivit stort inom de borgerliga partierna. Tumregeln på den borgerliga sidan tycks vara – ju mindre politiskt parti desto större inslag av sekterism.

Men även SD har starka inslag av sekterism. Men här är den ”heliga saken” begränsning av invandringen. I den frågan gör SD inga kompromisser. Tvärtom villkoras alla frågor mot begränsad invandring. Är man villig att acceptera det som är ”heligt” för SD tycks allt annat vara möjligt – försämringar i arbetsrätten, vinster i välfärden. Allt är till salu. För SD är begränsad invandring ”helig” och allt annat ”profant”.

Men alla röster i svensk politik lät inte likadant under hösten. Stefan Löfven pratade konstant om behovet av kompromissande. S närmade sig regeringsförhandlingarna med ett påtagligt starkt ”ekonomiskt” tänkande. Förhandling och kompromiss var vägen fram. Återhållsamhet och måttfullhet präglade Löfvens agerande. S höll föreställningen om politik som kompromissandets konst levande under hösten.

Vad januariavtalet kommer att innebära för S på kort och lång sikt återstår att se. Oron för framtiden är stark hos den politiska vänstern. Hur S agerar de närmaste åren är sannolikt avgörande. Kan man fortsätta att vara ett exceptionellt parti? Eller följer man sina kontinentala syskonpartier? I Frankrike och Nederländerna har socialdemokratin nästan utraderats.

Oavsett vilket – föreställningen om politik som ”ekonomi” tycks förutsätta att flera politiska partier är villiga att agera utifrån samma utgångspunkt. Utan motståndare som är villiga att medverka till kompromisser blir politiken ett allas krig mot alla – eller rent av politikens och demokratins död.
Sekterismen i C, KD och SDs tappning kan framstå som attraktiv i en logik som styrs av berättelser om ”vinnare” och ”förlorare”. Den som inte accepterar några kompromisser framstår som viljestarka och tydliga. Den som inte medverkar till förlikning framstår som pålitlig och trovärdig. Den som kompromisser ses som karaktärslös och svag. Logiken oroar.

I kontrasternas språk blir kompromisslösheten något positivt. Men sociala problem och samhällsfrågor är inget spel. Det är verkliga tillstånd som kräver verkliga lösningar – och kompromisser. Många av samhällsproblemen kräver handling nu – inte när Annie Lööfs jordiska marknadsrike inrättats.

Republikaner och demokrater – sekterism i amerikansk politik

I USA tycks sekterismen helt tagit över politiken. Journalisten Steve Kornackis ”The Red and the Blue – the 1990s and the Birth of Political Tribalism” beskriver händelserna som tog USA till dagens Trumpism.

Kornackis bok beskriver kronologiskt viktiga händelseförlopp i amerikansk politik med fokus på 1990-talet. Boken har inga analyser. Till en början är det ganska trist läsning, men boken får eget liv, och känns till slut nästan meditativ. Dramatiken blir stor utan att författaren pekar ut poängerna.
Kornacki beskriver de första stegen mot det konfliktfyllda tillståndet i kongressen. Demokraterna hade haft majoritet sedan 1954 – i Washington fanns det till och med ett smeknamn för kongresshuset ”den permanenta demokratiska kongressen”.

1979 väljs republikanen Newt Gingrich in kongressen. I en av hans första intervjuer säger han ”det behöver inte vara såhär [demokratisk majoritet]. Genom tydliga konflikter kommer jag att tydliggöra skillnaderna mellan demokrater och republikaner”.

Genom Kornackis bok förstår man att Gingrich bär ett stort ansvar för förändringen av den politiska kulturen i USA. Den amerikanske kongressen och det politiska livet i USA hade sedan 1930-talets präglats av den ”ekonomiska” föreställningen av politiken (i Margalits mening). Man förhandlade, kompromissade och gjorde upp i kongresshuset. Pragmatismen var stor. Intresset av ett fungerande amerikanskt samhälle var partiöverskridande.

Med tiden växer en politisk strategi fram kring Gingrich. Konfrontation visar sig vara framgångsrik i flera väljargrupper. Gingrich misstänkliggör motståndarnas avsikter. Han tar avstånd från all form av kompromiss. Varje kompromiss beskrivs som ett ”sluttande plan”. Han ställer ”vanligt folk” mot de ”korrupta” eliterna. Inför presidentvalet 1992 säger Gingrich att ”kontraster vinner val, inte kompromisser”.

När Bill Clinton väljs till president 1992 kontrollerar Demokraterna alla politiska institutioner i Washington. Det är inledningen på en total politisk konfrontation med Gingrich som ledare för republikanerna i kongressen. Tidigare kompromissande republikaner är nästan helt ute ur bilden. Clinton angrips på alla sätt. Gingrich kämpar man med näbbar och klor. Inga medel är otillåtna. Kontraster och konflikter får stark intensitet.

Kornackis exempel på Newt Gingrichs sekterism är många. En händelse gör särskilt starkt intryck på mig. I samband med kongressvalet 1995 vinner republikanerna kongressen för första gången på drygt fyrtio år. Radioprataren Rush Limbaugh bjuds in att tala för de nytillträdda republikanska ledamöterna (som förövrigt kollektivt avstår den sedvanliga utbildningsveckan som ges nya ledamöter på John F Kennedy School of Government på Harvard för en tvådagarsträff på Heritage Foundation – motsvarande Timbro i Sverige).

Rush Limbaugh håller middagstal för de nya republikanska ledamöterna. För honom är politik enkelt. Han säger att det handlar om att ”bekräfta vad som redan finns i människors hjärta och tankar”. Limbaugh beskriver ledamöterna som ”revolutionärer” med en historisk uppgift framför sig.
Rush Limbaugh varnar ledamöterna för deras mänskliga natur ”alla människor vill bli omtyckta och älskade. Alla människor vill leva i fred med sin omgivning”, men för revolutionärer är det inte ett alternativ ”att undvika konflikt och fiendskap är inte möjligt”. Han varnar för att de kommer att ”frestas till att söka uppskattning hos motståndarna”. Limbaugh uppmanar de nya republikanska ledamöterna: ”gå inte i fällan. Detta är inte en tidpunkt för återhållsamhet. Detta är inte en tid då ni ska göra er omtyckta. Detta är inte en tid när motståndarna ska gilla er”. Kort och gott – förleds inte till kompromisser och eftergifter.

När man läser Kornacki inser man att problemen i amerikansk politik började långt innan Donald Trump. De värden som möjliggör en demokrati; det gemensamma ansvaret för helheten, måttfullhet, förhandling, kompromiss och förståelse för meningsmotståndaren, började i USA att falla samman redan på 1990-talet. Trumpismen är ingen blixt från klar himmel.

Om sociala medier – en ny litterär genre

Till sommaren är det fem år sedan jag stängde ner mina konton på sociala medier. Jag gillade inte den person jag blev på Facebook och Twitter. Sensationslysten, ängslig, elakare, rastlös och frånvarande. Sociala medier gjorde mig till ett ”sämre jag”. Den förlösande frågan ställdes av en kompis – mår du bättre eller sämre efter att du har varit på Facebook? Det oundvikliga svaret, när jag rannsakade mina känslor, var dessvärre sämre!

De senaste åren har jag med intresse följt den framväxande litteraturen om vad mobiltelefoner och sociala medier gör med oss och våra samhällen. Vi lever numera våra liv genom en maskin som vi bär med oss överallt. Vi tittar på den i genomsnitt var femte minut (!). De flesta kan inte ens gå på toaletten utan den maskin vi kallar mobiltelefon. Den som inte lever sitt genom en mobiltelefon är antingen gammal, fattig eller excentrisk (en tidigare blogg på temat kopplat till Brexit)

Den digitala IT-pionjären Jaron Lanier lyckas i Ten Arguments For Deleting Your Social Media Accounts Right Now åskådliggöra de tekniska och psykologiska mekanismerna bakom sociala medier. Några av bokens kapitelrubriker säger det mesta: Du förlorar din fria vilja, Du blir en skitstövel, sociala medier underminerar sanningen, sociala medier förstör din förmåga till empati, sociala medier gör dig olycklig, sociala medier gör politik omöjlig, Sociala medier hatar din själ.
Ord och inga visor! Men Laniers argumentation är övertygande.

Lanier åskådliggör hur sociala medier nyttjar varje svaghet i det mänskliga psyket. Vårt sociala beroende av att få vara med och att få beröm. Särskilt intressant är ett fenomen som kallas ”Skinners box” (efter en amerikansk psykolog): Människan dras till oregelbundna belöningssystem. En maskin som är förutsägbar tröttnar vi på ganska snabbt. Sammanhang som vi inte listat ut hur de fungerar, och där belöningarna dessutom inte fullt ut kan förutspås, skapar inte sällan ett drogliknande fascination.

En annan intressant författare i genren är Tim Wu. I The Attention Merchants: The Epic Scramble to Get Inside Our Heads åskådliggör han Facebook, Google och Twitters affärsmodell. Vad som tillsynes framstår som gratistjänster är i själva verket något helt annat. Det är du (ja, du!) som är varan. Affärsmodellen är inte ny: samla ihop en väldig massa uppmärksamhet från människor. Gärna genom att erbjuda något gratis. Paketera om uppmärksamheten och sälj den till de som är villiga att betala för varan.

Både Wu och Lanier åskådliggör problemet som uppstår när verksamheten – att ”skörda” människors uppmärksamhet – får enorm omfattning. Affärsmodellen är helt beroende av att få tag i och upprätthålla människors uppmärksamhet. Tyvärr innebär detta att även ett s.k. ”race to the bottom”. I konkurrensen om människans uppmärksamhet dras vår uppmärksamhet till de mest skrikiga, negativa och mest sensationslystna budskapen. Psykologer kan konstatera att det är just det negativa och dåliga som vi lättast att ta till oss. Det är alltså ingen slump att Hanif Bali, Donald Trump, Sara Skyttedal och andra destruktiva profeter får mest uppmärksamhet på sociala medier. Som Lanier skriver – algoritmerna som styr våra feeds är programmerade för just detta. Att fästa vår uppmärksamhet vid det negativa, engagera och göra oss upprörda.

Facebook, Twitter och andra sociala medier må tala väl om hur de vill binda samman människor och bidra till en bättre värld. Men den ekonomiska och reella verksamheten är att få oss att tillbringa så mycket av vår tid och uppmärksamhet som möjligt på deras plattformar.

Sociala medier och demokrati

Det som i vardagligt tal brukar kallas demokrati kan brytas ner i två komponenter. Det ena komponenten är demokratins regelverk – allmänna och fria val, institutionerna, politiska partier, regler om yttrande- och föreningsfrihet etc. Den andra komponent är demokratins informella sida, den kultur och praktik som möjliggör en demokrati – ansvaret för helheten, återhållsamhet, förhandling och kompromiss.

Sociala medier är ett verkligt dråpslag för demokratins informella sida. I våra ”feeds” isoleras vi från varandra. Vi delar inte längre verklighet med varandra. När de elakaste och mest paranoida budskapen blir virala blir demokratins och politikens kris uppenbara.

Men det började inte så illa. När de händelser som brukar sammanfattas under rubriken arabiska våren ägde rum 2010 beskrevs sociala medier som en hörnsten. Man pratade till och med om det som en ”Facebook revolution”. Optimismen om sociala medier i demokratins tjänst var höga. Men så kom Brexit och det amerikanska presidentvalet 2016. Ryska trollfabriker, Cambridge Analytica och återförsäljning av personuppgifter blev en del av vardagen. Facebook blev smutsigt. Pendeln vände och det var inte längre självklart att de sociala medierna var frigörande krafter i demokratins tjänst.

Martin Gelin och Karin Pettersson skriver på svenska om samspelet mellan sociala medier och demokratin. Internet är trasigt – Silicon Valley och demokratins kris håller hög internationell klass. Styrkan ligger i alla färgrika och medryckande skildringar från verkligheten. Möten med experter och forskare blandas med beskrivningar av vad som hänt i länder som Burma, Indien, USA och Ungern. Gelin och Petterssons bok är en mycket habil skildring från ”kunskapsfronten” – den som verkligen vill förstå utvecklingen i dess helhet bör läsa Gelins och Petterssons bok.

I korthet: de gemensamma värden och intressen som håller samman en demokrati fräts sönder av sociala medier. Läget är allvarligt. I vissa länder har utvecklingen gått så långt att det börjat spilla över på demokratins institutioner. Samhällen vittrar samman framför våra ögon. Något behöver göras, men vad?

Majoriteternas ansvar för minoriteter – en första iakttagelse

I min läsning dristar jag mig till att några egna betraktelser. Saker att fundera vidare kring. Ännu ofärdiga tankar – en slags temporära iakttagelser.

En första iakttagelse handlar om majoriteternas ansvar. Det kan verka ologiskt att kritisera en återhållsam majoritet för minoriteternas sekterism. Men hur en majoritet med makt hanterar minoritetsintressen tycks långsiktigt ha påverkan på samhällskonflikterna.

Den tyske juristen Carl Schmitt hävdade att motsättningar mellan fiender endast kan avgöras i konflikt – ytterst genom att fienden förgörs. Problemen med Schmitts perspektiv är många, inte minst etiskt och moraliskt, men även ur ett praktiskt perspektiv tycks Schmitts föreställning brista. I kollektiva sammanhang förgörs fienden aldrig. Motståndaren kommer alltid tillbaka. Att helt pressa tillbaka minoriteter föder endast sekterism. Schmitt har således ingen lösning på problemet i det politiska – hur ska vi förhålla oss till varandra.

Hur majoriteter trycker undan och/eller pressar tillbaka oönskade intressen och värderingar inverkar på minoriteternas beteende. Detta är min första iakttagelse – jag tänker att det är majoriteterna som långsiktigt bestämmer hur minoriteternas intressen kommer till uttryck. Ges minoriteternas perspektiv inget eller mycket begränsat utrymme riskerar rekylen att bli desto hårdare. Det sekteristiska inslaget hos minoriteten riskerar att öka – och därmed även kraften i rekylen – i synnerhet i en offentlighet som präglas av sociala medier.

Förmodligen är det ur dagens ”undantryckta” eller ”oönskade” intressen och värderingar morgondagens sekteristiska strukturer växer fram. En långsiktigt strategisk majoritet måste därför reflektera över hur de oönskade värderingarna kan ventileras. Republikanernas revanschism i kongressen föddes sannolikt av den demokratiska majoriteten redan på 1960-talet. Fröna till det som skulle bli Stureplanscentern och Annie Lööf såddes sannolikt genom arbetarrörelsens politiska hybris på 1970-talet. Kanske kan även hamnararbetarförbundet förstås på ett likartat sätt? Är det ”ventilerna” som täppts till och som nu ger konflikt i hamnarna runtom i landet?

För den som verkligen funderar över hur vi ska få gemensamheter att fungera blir istället minoritetens röst väl värd att höra. Även de knäppaste av åsikter måste få komma till tals. Men inte för att majoriteten är ”snäll” eller ”tolerant”. Tvärtom. Det ligger i majoritetens och gemenskapernas eget intresse att minoriteternas frustration får luftas. En yttrandefrihet som praktiseras är en ventil som förhindrar att samhällets motsättningar kokar över. Sociala medier tycks försvåra förutsättningarna för reglera motsättningarnas temperatur. Med katalysatorn sociala medier kokar tycks varje motsättning – liten som stor – att koka över.

Politik som värdering eller intresse? – en andra iakttagelse

Värderingar är starkt kopplade till människans föreställningsvärld. Värderingar handlar om ”börat”. Hur bör vi leva våra liv? Vad är god moral? Hur borde samhället konstrueras? Värderingar handlar således om en önskan och mål.

Intressen handlar om ”varat”. Hur byter vi det som ”är”. Egenintresset är mer framträdande. Kanske har intresset uttryckts mest tydligt av Svenskt Näringslivs tidigare ordföranden Leif Östling ”va fan får jag för pengarna?”. Intressen är materiella.

Gränserna mellan värderingarna och intressen är inte alltid självklara. Inte sällan kan värderingar användas för att ”maskera” intressen. Intressen är ofta mer brutala och maktorienterade än värderingarna. Både värderingar och intressen vill uppnå och ändra saker.
Med utgångspunkt från Margalit föreställer jag mig att det ”ekonomiska” politiska tänkandet gör intressen till huvudsaken. I det ”religiösa” politiska tänkandet å andra sidan är värderingar det viktiga. Med ökat inslag av ”religiöst” politiskt tänkande i det politiska försvåras därmed även möjligheterna till kompromiss och förlikning.

Detta leder fram till min andra iakttagelse – att formulera politik som intresse skapar förutsättning för föreställningen om politik som ”ekonomi”. Att uttrycka sig i termer av intresse är att hjälpa kompromissen. Utrymmet för förhandling och kompromiss ökar när utgångspunkten inte görs till värderingar och/eller ideologi. Att formulera en ståndpunkt som värdering riskerar även att trigga sekteristiska tankar hos minoriteter.

Inom EU-samarbetet döljs nästan alltid intresseperspektiven av ”värderingar”. Den som verkligen vill förstå grunderna för EU måste lära sig att avkoda språkdräkten. Samspelet mellan intressen och värderingar har utvecklats till en konstform. Det krävs lång erfarenhet att förstå vad som egentligen sägs i EU-sammanhang.

Överallt där politik bedrivs tycks värderingar ha blivit allt mer centrala. Motståndare avfärdas utifrån bristande värderingar snarare än som intressemotståndare. Men hur ska man skilja på kompromissbara intressen och absoluta värderingar? Frågan har inga självklara svar.

För egen del brukar jag tänka att bra kompromisser bygger på att bägge parter kan bibehålla sin autenticitet. Att vara autentisk innebär att man står upp för sina verkliga kärnintressen (med insikt om att det kräver både mod och medkänsla ibland). Kompromissen innebär att båda parter ömsesidigt vårdar sina och motpartens verkliga kärnintressen. Det kluriga är att lista ut vad som är verkliga kärnintressen i varje situation som kräver kompromiss – en ledtråd kan vara att området inte är så stort som man först kan tro. Att vara autentisk är inte att välja varje strid. Även här tycks sociala medier bidra till att fördjupa problemen. Sociala medier värnar inte autenticitet – de underbygger motsättningar och fördjupar konflikterna. De värnar företagens annonsintäkter.

Politik som känsla eller förnuft? – en tredje iakttagelse

Varje tid har sin förväntan på politiken. Oroliga tider tycks kräva mer ”religiösa” inslag, medan goda tider öppnar upp för mer av ”ekonomiskt” präglad politik. De olika grundsynsätten tycks även tilltala oss på olika sätt. I klartext, en politiker som Winston Churchill var synnerligen lyckad i andra världskrigets konfliktfyllda och ödesmättade politik. Men i mer grå politiska förhandlingar kan färgstarka politiker göra stor skada.

Jag drar mig till minnes en artikel av LO-ekonomen Rudolf Meidner i tidskriften Vi från 1958. Han skriver personligt om sina upplevelser av den tyska demokratins ödesstunder i början av 1930-talet. Meidner beskriver trötta och kraftlösa politiker som inte klarade av att stå upp för demokratin och Weimarrepubliken. Många av dom var hederliga män ”som hade varit en prydnad för ett svenskt landsting” men som inte förstod tidens behov.

Varje tid föder en efterfrågan på ”religiöst” eller ”ekonomiskt” orienterade politiker tänker jag. Vad är tidens behov? När motståndaren är Adolf Hitler är hederlighet, förhandling och kompromiss förmodligen inte rätt politisk strategi.

Brexit: The Uncivil War, som finns att se på HBO Nordic, illustrerar min tredje iakttagelse. Filmen med Benedict Cumberbatch i huvudrollen bygger på verkliga händelser och handlar om opinionsbildningen inför den brittiska folkomröstningen sommaren 2016. Vi får följa kampanjledaren Dominic Cummings bakom ”Vote Leave” och dess slogan ”Take back control”.

Cummings insikt är enkel, men oerhört central, människors tänkande styrs i huvudsak av känslolivet. Förnuft och rationalitet är inte sällan en illusion i det politiska – illusionen är så viktig att politiker håller fast vid den, trots att man sannolikt innerst inne vet att det är just en illusion. Cummings utformar kampanjen utifrån människors känsloliv, inte utifrån rationella argument.

I ett ”ekonomiskt” synsätt på politiken försöker man i regel att tilltala och fånga människors rationalitet. I det ”religiösa” är känslor av större betydelse. Vad ska man fånga? Hjärnan eller hjärtat? Skickliga politiker vet att spela med båda tilltalen.

Min tredje iakttagelse är följande – länge har den ”ekonomiska” föreställningen av det politiska varit dominerande. Känslor har inte varit en rumsren strategi i politiken. Utrymmet för sekterister i politiken har därmed ökat. Att de etablerade politiska partierna inte har utövat politik med känslor har sannolikt många orsaker. Men oavsett vilket, politikens ”religiösa” planhalva har lämnats obevakad länge. Det är dags att vinna tillbaka förlorad terräng – politikens känsloliv är allt för viktigt för att överlåta till sekterister.

Sociala medier vid vägs ände – en fjärde iakttagelse

De sociala medierna fungerar som katalysatorer av politiska motsättningar. Konflikterna fördjupas när de mest negativa och elaka uppdateringarna får företräde. Facebook, Instagram och Twitter säkerställer genom sin a algoritmer att uppdateringar om återhållsamhet, förhandling och kompromiss inte ger utdelning i våra feeds. Dessutom tömmer de, tillsammans med Google, massmedierna på annonsintäkter. Granskande journalistik försvinner. Tidningarna som gemensam mötesplats i ett samhälle vittrar bort.

Men det är inte sociala medier som är grundorsak till samhällets motsättningar. Jag tänker att sociala medier endast förstärker och fördjupar motsättningar som redan finns (och i någon mening alltid har funnits).

Något måste göras åt de enorma monopolen. Google står för närmare 90% av alla sökningar i USA. Facebook har två miljarder dagliga användare. Amazon står för 75% av all bokförsäljning på nätet. Tillsammans står Google och facebook för 70% av alla annonsintäkter i USA. Siffrorna är häpnadsväckande. Men vad behöver göras?

Jason Lanier argumenterar längs en linje. Ansvaret ligger hos var och en av oss. Ju fler som lämnar eller bojkottar sociala medier desto större blir företagens behov av att förändra algoritmerna. Att göra frågan till en enskild angelägenhet har en avgörande svaghet. Precis som för klimatkrisen krävs kollektiva åtgärder. Mycket kan vi göra själva, men kollektiva problem kräver kollektiva åtgärder.

Google, Apple, Facebook och Amazon behöver sannolikt styckas upp. Monopolen måste brytas. Det behövs även lagstiftning – både nationell och europeisk. Det kollektiva handlandet kommer att bli besvärligt. Motståndet kommer att vara stort. GDPR är ett steg i rättriktning, men det behövs många fler åtgärder. Att följa debatten kommer att bli intressant. Monopolisterna kommer inte frivilligt att släppa den maktposition man lyckats bygga upp på kort tid.

Några avslutande ord från Barbara Jordan

Det är början av januari. I snöyran vandrar jag hem från jobbet. I mina hörlurar har jag på This American Life – ett synnerligen insiktsfullt radioprogram på amerikansk public radio. Avsnittet jag lyssnar på handlar om Barbara Jordan – den första kvinnliga afroamerikanen från sydstaterna som valdes in i representanthuset. Hon deltog även i senatsförhören mot Richard Nixon och blev ett namn när hon talade på demokraternas partikongress 1976. Avsnittet handlar dock om en särskild utredning i syfte att reformera det amerikanska migrationssystemet som hon ledde på 1990-talet.
Barbara Jordan lyser upp mörkret och inspirerar. Bilden av henne är en utpräglad pragmatiker. Jordan ogillade ideologer och partigängare – både bland demokrater och republikaner. Vad hon däremot gillade var sena kvällar med politiska motståndare, vilket hon uppfattade som nödvändiga för förändring. Jordan sökte kompromissen och såg den som politikens syfte.

Radioavsnittet avslutas med ett klipp från ett tal av Barbara Jordan från slutet av 1970-talet. Hennes ord inspirerar och manar till eftertanke:

“Many fear the future, many are distrustful of their leaders, and believe that their voices are never heard. But a spirit of harmony will survive in America only if each of us remembers that we share a common destiny, if each of us remembers when self-interest and bitterness seem to prevail, that we share a common destiny.

We are a generous people, so why can’t we be generous with each other? But this is the great danger America faces, that we will cease to be one nation, and become instead a collection of interest groups– city against suburb, region against region, individual against individual, each seeking to satisfy private wants. If that happens, who then will speak for America?

Who then will speak for the common good?”

Medan snön yr funderar jag, likt många andra, på höstens regeringsbildning, januariavtalet och framtiden. Hur kan vi tillsammans förhindra att Sverige långsiktigt blir en samling av sekteristiska grupperingar?

Kan vi – vill vi? – återupprätta måttfullhet, kompromiss och förståelse för motståndaren? Vad händer om vi misslyckas?

Barbara Jordans fråga ringer i mina öron – vem kommer att prata för gemensamma intressen om vi misslyckas?

Litteratur, film och radio

Stefano Bartolini, The Political, ECPR Press, 2018.

Avishai Margalit, On Compromise and Rotten Compromises, Princeton University Press, 2013.

Steve Kornacki, The Red and the Blue – the 1990s and the Birth of Political Tribalism, Ecco Press, 2018.

Jaron Lanier, Ten Arguments For Deleting Your Social Media Accounts Right Now, The Bodley Head, 2018.

Tim Wu, I The Attention Merchants: The Epic Scramble to Get Inside Our Heads, Vintage, 2017.

Martin Gelin och Karin Pettersson, Internet är trasigt – Silicon Valley och demokratins kris, Natur & Kultur, 2018.

Brexit: The Uncivil War, HBO Nordic, 2019.

This American Life, Before Things Went to Hell, avsnitt 665.

This American Life, Where There is a Will, avsnitt 662 (om Newt Gingrich baserat på Kornackis bok).