Trycket ökar inom arbetarrörelsen

avatar

Ännu en valrörelse är över. Ännu en ljummen högervind som blåst över det svenska politiska landskapet.

Resultatet för den svenska arbetarrörelsens politiska gren är lika grått som valrörelsen var.

Men nu börjar det hända saker i rörelsen. Det knakar i leden. Både LOs ledning och SSUs ledning har kritiserat regeringens politik och inriktning. Reformisternas bildande och snabba tillväxt sätter tryck på partiorganisationen inför kommande kongresser. Det är dags för partiledningen att agera som partiledning och inte bara statsledning.

Att makten var viktigare än innehållet och alternativet var sämre räcker nämligen inte som förklaringsmodell i tre år till. Att bara vara en av garanterna mot högerextremt inflytande räcker inte. Det måste till reformer som gynnar andra än de mest välbeställda annars riskerar de, ännu så länge, snälla och konstruktiva protesterna eskalera till ett rosornas krig. Där partiets grundare och framtid vill påverka riktningen av politiken. Med all rätt.

Det finns två sätt att se på den facklig-politiska samverkan. Ett är att det är LOs jobb att leverera socialdemokratiska röster. Punkt. Det andra är att Socialdemokraterna inte kan välja väg utan att först se till att det är den bästa för LOs medlemmar.
Den första linjen företräds främst av partiets förtroendevalda i distriktsstyrelser och liknande. Den andra av förtroendevalda inom LO.

Det kan ju hända att partiledningen ser protesterna som ett vällovligt inslag i det politiska spelet. Att starka interna röster får C och Ls folk att inse att de inte kan köra över det stora partiet hursomhelst.

Jag tror att det är ett misstag att ta lätt på det interna missnöjet. Det handlar inte bara om vilken typ av politisk makt som ska regera utan också om vilken typ av politisk rörelse som folk engagerar sig i. När många säger att de inte känner igen sig i partiet så ska den signalen tas på allvar. För nästa gång partiledningen ber de fackliga att hoppa in i kampanjandet så är det återigen färre som gör det, färre som ska leverera de där rösterna. Är det en slump att en majoritet av LOs medlemmar inte längre röstar på S?

Jag upplever att det finns en önskan om en större tanke, en idé att tro på bortom nästa regeringsuppgörelse. Om att vara något annat. Det är inte nostalgiskt. Det är nödvändigt för en rörelse som kallar sig för idéburen.

Men det kommer att krävas betydligt mer än gnäll i de fackliga S-föreningarna för att förändringen ska till. Det kommer att krävas organiserat arbete. Frågan är om kraften finns? Reformisterna visar att det går att väcka engagemang för ekonomisk politik. I augusti presenteras LOs jämlikhetsutredning. Här kommer det finnas gott om material för reformsugna att motionera kring.

Om inget händer snart går tåget för den facklig-politiska samverkan som den fungerar idag. Kanske redan på LO-kongressen 2020. Det är dags för engagemanget att kanaliseras in i klassiskt folkrörelsearbete. Samla, skola, påverka. Och det är bråttom.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *