Ni kanske har sett dem, cykelbud med rosa och reflekterande jackor med lådor på ryggen. Det är de som Transport försöker organisera, trots motstånd.
De är manifestationen av den nya ekonomin. Den när jobbskatte – och ränteavdragsdopade citydinkies* inte orkar gå att hämta sin pizza själv, särskilt inte när det regnar. Eller är kallt. Eller man har varit på gymmet och är lite trött. Det finns säkert många bättre skäl också.
Men när du använder den här typen av tjänst så tjänar du också det nya skitarbetslivet. Där människor lever med mobilen i näven i hopp om nästa gig. Där de cyklar runt de populäraste restaurangerna för att ha god chans på nästa beställning. Där kollektivavtal är undantag och “egenanställning” är norm.
Än så länge finns de bara i de större städerna men det finns säkert en “break even” som kommer att utnyttjas i mindre och mindre orter där det finns arbetslöshet, saknas utbyggd vuxenutbildning (särskilt för nyanlända) och skillnaderna fortsätter att växa mellan de som har och de som är utan.
Det är en naturlig förlängning av de RUT-tjänster som växte fram i borgerlighetens kölvatten – om du tycker det är värt att köpa städning tycker du nog att det är värt att köpa hämtpizza också.
Det finns ingen statistik på hur mycket de här tjänsterna omsätter. Men precis som med elsparkcyklarna så fyller de väl någon form av behov vi inte visste att vi hade förrän de dök upp. (Och koncernen där Foodora ingår är värderad till tiotals miljarder) Och precis som med elsparkcyklarna eller “taxi”-förarna så är det inte den som utför jobbet som tjänar pengarna. Det är de som äger plattformarna.
Visst är det frestande att vara en del av den nya ekonomin och köpa tjänster om man har möjlighet, men om det sker på bekostnad av människors frihet och arbetsvillkor så väljer i alla fall jag att låta bli.
*Dinkie= double income no kids – Sammanboende med två inkomster utan barn.
