Till lo.se Sök Meny
Marknadskontraktet är brutet

Marknadskontraktet är brutet

Den pågående ekonomiska krisen och världens regeringars hantering av densamma väcker stora frågor om hur vi ska se på risker, näringslivet, fördelning och ansvar. I nuläget bör krisåtgärderna inriktas på tre åtgärdskategorier.

1) Åtgärder för att stärka vård och omsorg och minska smittspridningen,
2) åtgärder för att värna vanligt folks inkomster,
3) åtgärder för att skydda livskraftiga arbetstillfällen och företag.

Lyckas vi med detta kan de humanitära kostnaderna minimeras samtidigt som vi har goda förutsättningar för återhämtningen. Flera åtgärder kan matchas in i flera av ovan nämnda kategorier.

Slopat karensavdrag är både bra för att minska smittspridningen och för att skydda hushållens inkomster. Subventionerade korttidspermitteringar lyfter av personalkostnader från företagen samtidigt som det säkrar inkomsterna för löntagare.

Men även om kategorierna inte är ömsesidigt uteslutande måste man nog säga att tonvikten i monetära termer i regeringens nuvarande åtgärdsprogram ligger tungt på att skydda företagen. Bara den tillfälligt sänkta arbetsgivaravgiften för alla företag beräknas kosta 33 miljarder – att jämföra med den förstärkta A-kassans kostnad på drygt 5 miljarder, eller de mer träffsäkra korttidsarbetena som beräknas till 20 miljarder. Därtill riskerar stora kreditförluster att upparbetas i de olika system för likviditetsstöd såsom kreditgarantier, anstånd med skattebetalningar mm.

Ändå höjs många röster för att mer behöver göras för att hålla företagen skadeslösa. Tydligast har Moderaterna varit som vill att staten ska ta över alla drabbade företags fasta kostnader (oavsett hur stora reserver de har) och helt slopa arbetsgivaravgiften för alla företag (oavsett om det rör sig om en ICA-butik som går som tåget eller en restaurang som kämpar med fallande omsättning).

Det är värt att notera att klumpsummeutbetalningar till alla hushåll ofta avfärdas som ineffektiv politik (med rätta) av samma röster som mer än gärna föreslår klumpsummeutbetalningar till alla företag.

Viss bristande träffsäkerhet får vi nog tugga i oss. I det krisläge vi befinner oss gäller det att agera snabbt och kraftfullt. Och detta innebär ofta att agera med dålig träffsäkerhet. För vilken nytta gör en åtgärd som är träffsäker men som dröjer allt för länge för att vara till någon nytta?

Oavsett om man tycker Ms förslag är klok politik eller inte måste den nivå av intervention i marknaden som nu föreslås anses vara radikal. Marknadskontraktet är brutet. Med Ms förslag socialiserar staten kapitalägarnas risker urskillningslöst.

Ekonomin är inget nollsummespel. Visst finns det positiva effekter för löntagarna när kapitalägarna går stärkta ur en kris. Men det är ingen fråga om vem som är de största vinnarna på en sådan politik.

Så vad gör vi då om den bästa krispolitiken är att rädda företagen med en stor förmögenhetsöverföring från medborgarna till kapitalägarna som konsekvens?

I huvudsak bör då medborgarna förvänta sig tre saker av den förda politiken.

  1. Största möjliga träffsäkerhet och att marknadens logik gäller så långt som möjligt. Drabbade företag ska i första hand använda egna medel för att överbrygga krisen. Därför är det exempelvis rimligt att företag som delar ut stora vinster i närtid diskvalificerar sig från att ta del av krisåtgärder. Subventionerade korttidspermitteringar är ett stöd till företag som kräver att de faktiskt sänker sin produktion genom att dra ner på arbetade timmar. Det är en bra ansats. Fusk och fiffel ska stävjas.
  2. Staten bör säkra andelar i företag som behöver räddas. Detta gäller inte breda stöd som subventionerade permitteringar och dylikt som används av tusentals företag, men det borde övervägas när staten går in och garanterar lånen för vissa verksamheter, likt den företagsakut som instiftats hos riksgälden. Detta är den logik som varit förhärskande över hela det politiska spektrumet när det gäller vår syn på räddningsaktioner inom banksystemet. Minns Bo Lundgrens ord när han klev in på Carnegie; ”Det är jag som äger den här banken”.
  3. För det tredje krävs på sikt en betydlig höjning av beskattningen av kapital. Sverige har en av västvärldens lägsta sammanlagda beskattningar av förmögenheter. När nu staten i praktiken går in och garanterar förmögenheterna på ett sätt som ingen tidigare hade förväntat sig bör det också återspeglas i att förmögenheterna i framtiden i högre utsträckning bidrar till finansieringen av det gemensamma.

Det ligger i löntagarnas intresse att så många sunda företag som möjligt överlever den här krisen. Åtgärderna behöver vara kraftfulla och stå i proportion till krisens omfattning. Men det gäller samtidigt att vi är uppmärksamma för vem som i slutändan får bära notan för att rädda de svenska företagen och vem som sedan får skörda frukterna. En logik där staten garanterar förmögenheter på ett historiskt unikt sätt måste också förändra vår syn på ekonomin för framtiden.

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

+

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.