Till lo.se Sök Meny
Så håller vi den demokratiska linjen

Så håller vi den demokratiska linjen

(tidigare publicerad på Arenaessä 5 april 2020)

”Normalitet” utspelar sig på en smal bergsplatå. På det demokratiska samhällets ena sida är sluttningarna mot teknokratin branta. Den andra sidan stupar mot populismen. Båda alternativen är i grund och botten auktoritära. På ömse sidor, nedanför klipporna, vilar förmyndarskapet – demokratins viktigaste antagonist.

Tillvaron på bergsplatån kan verka enkel, nästan som en balett. Men ”normalitet” är bedrägligt. När en pandemi – coronaviruset – utmanar samhällets grundvalar gungar vår tillvaro. Rekvisita, kulisser, scenpersonal och allt det som möjliggör samhället blir synligt. Det demokratiska tillståndet känns inte lika självklart.

Flera länder i Europa kämpar för att inte falla över kanterna. Populister, bland annat i Ungern och Ryssland, men även i USA och Brasilien, ser en möjlighet att stärka sin makt. Medan vi i Sverige – än så länge – har lyckats hålla oss kvar i en ”normalitet”.

Coronakrisen är både kollektiv och individuell. Samhället fungerar inte längre som vanligt. Var kommer vi att möta viruset? Vi undviker kollektivtrafik, håller avstånd till varandra och oroar oss. Företag går i konkurs. Jobb försvinner. Förmögenheter minskar i rask takt. Samtidigt som staten kommer tillbaka till våra liv.

Människoliv kommer att släckas. Drömmar och livsverk kommer att gå upp i rök. Till skillnad från finanskrisen 2008 kommer vi alla att personligt beröras. Några kommer drabbas hårt. Andra marginellt. Många – kanske alla – kommer att ställas inför både existentiella och etiska problem. Vi återkommer till detta.

En balansgång – politikernas utmaning

Särskilt svår är prövningen för våra politiker – i synnerhet för regeringen, men även politiker i riksdag, landsting och kommuner. Många svåra beslut har fattats – och fler väntar. Det primära uppdraget är att rädda människoliv. Men lika viktigt är att upprätthålla en ”normalitet”. Det gäller att inte falla av bergsplatån. När man ser ut över världen inser man svårigheterna. I land efter land blir de auktoritära dragen mer framträdande.

På ena sidan finns populismens dynamik.  Ramverk utgörs av det spänningsfält som finns mellan ”det oförstörda folket” och det ”korrupta etablissemanget”. Det är en auktoritär tradition som tenderar att begränsa demokratiska fri- och rättigheter – särskilt yttrande- och föreningsrätt. Tendensen är att politikerna ignorerar experterna och gör sig till uttolkare av en ”sann” folkvilja. Stängda gränser, utegångsförbud och utlysande av undantagstillstånd kan följa – ibland motiverat, men inte sällan för att visa handlingskraft.

Donald Trump skriver på Twitter – bara för några dagar sedan – att det är massmedia som vill att USA ska stänga ner (för att förhindra hans valseger i höstens presidentval). Han skriver att ”det sanna folket” vill tillbaka jobbet. På likartat sätt tycks Jair Bolsanaro i Brasilien resonera. Genom att inte vidta några som helst åtgärder – för att säkerställa att ekonomin inte drabbas – vill han bekämpa vad han uppfattar som en påhittad ”viruskris”.

På andra sidan finns en teknokratisk dynamik – ett auktoritärt expertstyre som frigjorts från demokratins uppgift att förankra, förklara och legitimera beslutsfattandet. Experterna bedömer självständigt vad som behöver göras – och står likaledes för de etiska avväganden som måste göras. Teknokrater behöver inte förhandla, kompromissa eller göra upp med meningsmotståndare. Frigjord från demokratins krav har experten sista ordet.

Den demokratiska vägen

Politikernas uppgift är att väga samman olika expertis, människors skilda förväntningar – men även långsiktiga och kortsiktiga perspektiv – och allt annat som kan tänkas inverka på de beslut som måste fattas. ”Normaliteten” – demokratins karaktär om man så vill – handlar om att på ett effektivt sätt kombinera folkvilja och saklighet. Det gäller att undvika både expert- och pöbelvälde. Bara så håller vi oss kvar på bergsplatån.

Den demokratiska vägen förutsätter att politiker kan beskriva målet med åtgärderna, men också de avvägningar som måste göras. Det handlar om att förhandla och kompromissa, men också om att skapa legitimitet för de beslut som måste fattas.

Att förena demokratins krav på förankring och tydlighet med ett beslutsfattande som är både snabbt och resolut är inte enkelt. För en politisk opposition är det lätt att frestas till motstånd. Att agera utifrån ett gemensamt samhällsintresse och undvika egennyttigt agerande är inte självklart. För en regering får dock inte stärkandet av den exekutiva makten vara något självändamål – i vart fall inte om demokratin ska bevaras.

En demokratisk samhällsdebatt bör präglas av en ödmjuk, sökande och ömsesidigt respektfull ton. Ingen sitter inne på ett facit. Ingen vet vad som kommer att hända med våra samhällen framöver (i vart fall inte förrän ett verkningsfullt vaccin är på plats). Experter – myndigheter, akademiker eller inflytelserika opinionsbildare ska bidra med sin kunskap i samhällsdebatten, men kan också behöva se de begränsningar i perspektiv som följer av den egna expertisen.

När demokratin begränsas – frågeställningar att begrunda

I land efter land – i mycket hög hastighet – antas nu undantagslagar. Den tyske rättsvetaren Carl Schmitt har skrivit att det är i undantagstillståndet som den verklige suveränen visar sig. I viruskrisen har det blivit tydligt att världen består av nationalstater. EU-samarbetet spelar inte ens andrafiol. Även i våra grannländer begränsas grundläggande demokratiska fri- och rättigheter. Hur kan man tänka om detta?

I länder som redan befann sig långt ner i populismens mörka dal har situationen blivit än mer allvarlig. I Ungern har Viktor Orbán beskurit parlamentets makt, begränsat yttranderätten och försöker dessutom skjuta på parlamentsvalen. I Ryssland nyttjar Putin coronakrisen för att göra sig själv till permanent president. Och vad som egentligen hänt i diktaturen Kina är svårt att bedöma.

I USA har Donald Trumps agerande allvarligt försvårat kampen mot viruset. Under den kritiska period där man kunde skydda landet mot en tsunami av död valde Donald Trump att kalla det hela ”överdrivet” – och inte ”mer än en vanlig säsongsinfluensa”. Åtgärderna som sedan vidtagits har varit motstridiga och djupt präglade av politisk populism.  

Våra närmaste grannländer och flera av EUs medlemsstater har även de vidtagit omfattande åtgärder. Stängda gränser, mötes- och utegångsförbud och mycket annat har blivit norm i Europa. Undantagstillståndet är den nya ”normaliteten”.

Den nederländske statsvetaren Cas Mudde skriver att alla undantagslagar bör utvärderas utifrån tre frågeställningar: För det första, hur bidrar åtgärden till kampen mot coronaviruset? För det andra, vilka är de negativa konsekvenserna för demokratin? För det tredje, när kommer undantagslagen att upphöra? Mudde menar att om frågeställningarna inte har tillfredsställande svar så bör åtgärderna inte vidtas.

För egen del vill jag lägga till proportionalitet. Jag föreställer mig att åtgärderna i kampen mot viruset (Muddes första fråga) måste stå i ett rimligt förhållande till de mål som ska uppnås. Ett konkret exempel: är det proportionerligt att stänga gränserna – eller sätta en stad i karantän – om det redan finns en inhemsk spridning av viruset? För politiker kommer det hela tiden att vara frestande att ”ta det säkra före det osäkra” för att undvika kritik i efterhand – och därmed även hamna i populismens dynamik.

Jag tänker också att konsekvenserna för demokratin (Muddes andra fråga) inte får bedömas med alltför kort tidshorisont. Hur påverkas den demokratiska kulturen långsiktigt av att yttrande- och föreningsfriheten begränsas? Riskerar toleransen för auktoritära åtgärder, en tystnadskultur, att etablera sig? Kultur är som förtroende. Det går snabbt att rasera – men tar lång tid att bygga upp.

Den tyske statsvetaren Jan-Werner Müller skriver även han det nya undantagstillståndet. Han lyfter särskilt betydelsen av en fungerande opposition. Det är viktigt att regering och opposition samverkar i en svår samhällskris – men ”nationell samling” får inte medföra att gränserna mellan regering och opposition helt upphör. Müller erinrar om att de mekanismer som granskar en regering måste stärkas i tider av kris. Slutligen föreslår Müller en roll för EUs institutioner i coronakrisen – att bevaka de åtgärder som medlemsstaterna vidtar i undantagstillståndet.

Särskilt om Sverige

Tillbaka till Sverige. För egen del har jag – hittills – upplevt den offentliga debatten som både saklig och respektfull. Visst finns det finns enskilda nationalekonomer som har svårt att se begränsningarna i den egna professionens kunskapsområde. Och jo, på sociala medier frodas konspirationsteorierna. Men det är inget nytt.

Debatten är ovanligt återhållsam. Ödmjukheten är i regel stor. Många tycks inse skillnaden mellan epidemiologiskt ”tyckande” och ”kunskap”. Visst finns det ansvarslösa opinionsbildare som Hannif Bali – men när det är allvar blir deras självupptagna rop på uppmärksamhet mest bara pinsamma.

Den svenska strategin för att bekämpa viruset vilar på en hög grad av förtroende. Våra politiker och myndigheter litar på oss – att vi ska följa de riktlinjer som kommer från folkhälsomyndigheten. Det är en klok linje. Viruskrisen kommer att bli långvarig. Och även när den – till synes – tycks vara över kan komma att blossa upp igen.

Tillsammans har det demokratiska Sverige vuxit med uppgiften. Mitt i viruskris och avtalsrörelse har arbetsmarknadens parter träffat särskilda krisavtal för att skydda anställda och företag. Politiska meningsmotståndare har bidragit till att upprätta massiva hjälppaket till företag och anställda.

Den amerikanske statsvetaren Sheri Berman skriver att den svenska hanteringen av krisen bygger på de särskilda förutsättningar som finns här. Graden av tillit är mycket hög i Sverige – både mellan människor och i förhållande till staten. Hur olika länder hanterar krisen återspeglar demokratins inneboende styrka – och den varierar starkt.

I en värld som experimenterar med stängda gränser, utegångsförbud och undantagstillstånd framstår den svenska ”normaliteten” som en anomali. Auktoritära krafter provoceras av den svenska linjen – ungefär på samma sätt som konservativa krafter provocerades av demokratin när den bröt igenom för drygt hundra år sedan. Tillit till människan beskrivs som ”ansvarslöst”.

Visst finns det mycket som skulle kunnat vara bättre i den svenska beredskapen. Men de mest kritiska rösterna gör i regel ett allvarligt misstag. De jämför hanteringen med en teoretisk och utopisk situation. Krishantering handlar om att hantera situationen sådan som den verkligen är – inte som man tycker att den borde vara.

Det finns all anledningen att vara stolt över Sverige. Stolt över alla människor som är Sverige. Riktigt stolt.

”Vi är inte ansvariga för coronaviruset” – men vi ansvarar för våra handlingar

På mitt nattduksbord har jag sedan ett par veckor tillbaka Pesten av den franske författaren Albert Camus. Genom en läkare får man följa en stad som drabbas av just pesten. Döden går från hus till hus. Människor beordras till karantän. Hjältemod blandas med ynklig egoism. Gemenskap blandas med ensamhet. Människorna i boken tycks bete sig ungefär som i verkligheten.

I en tidning stöter jag på en intervju med Albert Camus dotter. Ett citat fångar min uppmärksamhet. Från karantänen i sitt hem säger hon ”Ingen av oss är ansvarig för coronaviruset, men vi kan välja att ta ansvar för våra handlingar”. Jag tänker att viruset i detta avseende är existentiellt. Det ställer en fråga till var och en av oss. Vem är du? En människa som blir ditt ”bättre jag”? Eller lever du vidare som om inget hänt?

I dessa dagar är det många som har starka uppfattningar om vad andra gör. Man irriterar sig på folk som hamstrar toapapper eller säljer handsprit på blocket. Följer man medierna skulle man kunna tro att ynkedomen är norm. Men erfarenheterna från stora kriser visar att det är precis tvärtom.

Människor blir i regel sitt ”bättre jag” i tider av kris. För varje person som hamstrar toapapper finns det hundratals människor som anmäler sig som frivilliga på sjukhus. Den som vill göra snabba pengar på handsprit vägs upp av tusentals som hjälper anhöriga och grannar med inköp.

Förmodligen är det vår ”negativitets-bias” – förkärleken för negativa nyheter – som slår igenom. Det negativa till sig mer av vår uppmärksamhet än det positiva (förmodligen är det en kvarleva från savannen). Kanske är det inte så mycket att göra åt detta – mer än att göra oss själva medvetna om vår bias, och när vi kan, lyfta fram det positiva.

Bli alltså inte förvånad om det goda nyheterna – mitt i eländet – blir många.

Efter coronakrisen?

Mitt i all död på ett sjukhus i norra Italien intervjuas en läkare: ”Det kommer att finnas ett ”före” och ett ”efter”. Världen kommer att förändras av coronaviruset. Vi som överlever kommer inte att kunna fortsätta som inget hänt.”

Många upptas redan nu av den tid som kommer efter. Vilka idéer och föreställningar kommer coronaviruset att ta död på? Vad kommer att förändras?

Listan kan göras lång, men här kommer några av mina gissningar – och förhoppningar:

Att den nyliberala föreställningen om den självreglerande marknaden går i graven. Förhoppningsvis kommer klockarkärleken för marknaden – oavsett om det gäller offentlig upphandling av vård, transporter eller ren privatisering – mattas av. Balansen mellan marknad och stat kommer sannolikt att omförhandlas – och förbättras.

Att det finanspolitiska ramverket från 1990-talskrisen rivs upp. Budgetbalans, ekonomisk åtstramning och andra åtgärder kan vara nödvändiga, men får inte bli ett syfte i sig. Både borgerliga och socialdemokratiska regeringar har allt för länge tävlat i sparsamhet. Överskottspolitiken är sedan länge överspelad. Livet är här och nu. Sverige behöver rustas upp.

Att individualismen nyktrar till. Kisen kommer att bli en smärtsam kollektiv upplevelse. Många kommer tvingas till uppoffringar – både i det lilla och det stora. Sannolikt kommer våra gemensamma erfarenheter att påverka hur vi tänker om gränssnittet mellan det individuella och det gemensamma. Balansen mellan individ och kollektiv kommer att förskjutas. Förhoppningsvis åskådliggörs därmed också grunderna, det som möjliggör, för individualism.

Att arbetaryrkena får ett uppsving. Coronakrisen visar att det är jobben i vården, förskolor, bussar, butiker och många andra platser med LO-medlemmar som håller samhället rullande. Respekt! Men också högre löneökningar för arbetarjobben i höstens avtalsrörelse.

Att den utopiska kulturen inom EU-samarbetet får minskat inflytande. Släpp idéerna om en europeisk minimilön. Gör upp med de krafter som vill använda EU som avregleringsinstrument – låt bli att använda regler om statsstöd och offentlig upphandling för att främja marknadskrafter. Hjälp istället medlemsstaterna med återreglering av marknader. Och inte minst ta tag i de medlemsstater (Ungern och Polen) där demokratin är i fara.

Förslag till tumregler för de kommande veckorna

Tillsammans kan vi hålla Sverige kvar i ”normaliteten”. Vad experimenterandet med undantagstillstånd i omvärlden innebär för demokratin och dess kultur är ännu ett oskrivet blad.

Har man läst Stefan Zweigs klassiker Världen av igår lär man sig att ingenting i människans historia är givet. Boken skrevs som ett testamente till eftervärlden under andra världskriget. Zweig ville ge ”åtminstone en spegelreflex” av sitt liv ”innan det sjönk i mörkret”.

Här kommer några handfasta förslag för att hålla ”normaliteten” vid liv:

  • Följ folkhälsomyndighetens rekommendationer – alternativet till frivillighet är tvång.
  • Undvik skitsnack – fundera på gränserna för dina kunskaps- och kompetenscirklar.
  • Ta reda på vad som gäller – undvik att gissa och sprida rykten.
  • Låt dig inte lockas av auktoritär sirensång – människor växer med förtroende och tillit. 
  • Var vaksam på regler som begränsar demokratiska fri- och rättigheter – ges det svar på Muddes tre frågor?
  • Ha respekt för oppositionen – och tro inte att det är lätt att vara politisk beslutsfattare.
  • Håll ögonen på de goda exemplen – undvik att sprida det negativa exemplet.
  • Har du tid och energi över? – hjälpa andra. Bli frivillig.

Tyvärr kommer Coronaviruset inte att ge utrymme för framgångar. Det kan bara gå dåligt eller mycket dåligt. Det kan upplevas som dystert. Men i motgångarna kan vi möta oss själva. Allvarsamt häromkvällen gav statsminister Stefan Löfven uttryckt för detta i tal till nationen:

”Det kommer några få, avgörande stunder i livet då du måste göra uppoffringar inte bara för din egen skull utan också för att ta ansvar för din omgivning, för dina medmänniskor, och för vårt land. Den stunden är nu. Den dagen är här. Och den uppgiften gäller alla”

Elegant! Nu hjälps vi åt!

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

+

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.