(Tidigare publicerad i Tiden 3/2019)
Ibland kan det underlätta att tänka på kollektivavtalsmodellen som en levande organism. Allt liv – från en enskild cell till stora samverkande livsorganismer som en människa – måste leva i balans med omgivningen. I långa loppet är en livsform som inte förmår att samspela med omvärlden omöjlig. Samma sak gäller för kollektivavtalsmodellen. Anpassningsförmågan – att både ta in och påverka omvärlden, att balansera mellan intressen, är avgörande för en arbetsmarknadsmodell.
Den svenska kollektivavtalsmodellen har visat en imponerande förmåga att införliva förändringar. Sedan Saltsjöbadsavtalet i slutet på 1930-talet har modellen hanterat både hög och låg inflation, stats- och marknadsstyrd ekonomisk politik, arbetslöshet, deflation, 1990-talskrisen och många andra utmaningar.
Svensk politik präglas alltmer av konflikt. Men en sak tycks vara konstant trots tilltagande motsättningar. Kring den svenska kollektivavtalsmodellen råder bred konsensus: den har tjänat Sverige och svenska löntagare väl!
Visst finns det politiker – inte minst ekonomiskt auktoritära centerpartister – som tycks vilja uppnå förändringar i viktiga delar. Men grundstommarna i den svenska kollektivavtalsmodellen – självregleringen – backas upp av en betydande majoritet.
Framgångsrika arbetsmarknadsmodeller är inte bara anpassningsbara. De ger långsiktigt stabila löneökningar som beaktar internationell konkurrens, bidrar till ett effektivt resursnyttjande i ekonomin och flexibilitet samt – inte minst – reallöner och rättvis fördelning av lönerna. Välståndet går till flertalet – och inte bara ett fåtal. Om modellen hotas står allt detta på spel.
Inre balans i en värld där allt förändras
En levande organism ska inte bara förhålla sig till omvärlden. Den måste även upprätthålla en inre balans. Organismens olika delar måste samspela. I medicinska sammanhang kallas detta homeostas. I en människa sker mycket av detta – reglering av kroppstemperatur, blodtryck och andra extremt komplexa förlopp – utan att vi själva noterar det. Bara när vår homeostas rubbas – när vi blir sjuka – tycks vår inre balans oroa oss.
För en självreglerande kollektivavtalsmodell är upprätthållandet av ett stabilt och balanserat ”inre tillstånd” en ständig utmaning. I ett universum där Karl Marx sa att ”allt fast förflyktigas” är förändringen det enda konstanta. Förändringarna har alltid varit många, men under senare år tycks kollektivavtalsmodellen ställts inför ovanligt många utmaningar.
För att parternas egna regler – kollektivavtalen – ska fungera i praktiken är det flera förutsättningar som måste vara på plats: organisations- och täckningsgraden måste vara hög. Avtalsuppgörelserna måste uppfattas som bindande och legitima. Parterna får inte heller bryta mot uppgörelserna eller försöka vinna egna fördelar genom nationell politik eller europeisk reglering – i vart fall inte regelbundet eller systematiskt. Det krävs en samverkanskultur, en upplevelse av ömsesidighet och gemensamhet, mellan parterna.
Under senare år har en av självregleringens förutsättningar fått särskilt stor uppmärksamhet: den fackliga organisationsgraden. På samma oundvikliga sätt som höstmörkret sväljer dagsljuset tycks organisationsgraden minska. Problemet var länge en fråga i marginalen, men med tiden har den blivit alltmer central. Idag är organisationsgraden en fråga för styrelsen i alla LO-förbund.
Den fackliga organisationsgraden har inte alltid varit hög. När arbetarrörelsen pressade fram demokratin för hundra år sedan var en av fem medlem i facket. När Saltsjöbadsavtalet antogs 1938 – genombrottet för den kollektiva självregleringsmodellen – var varannan löntagare fackligt organiserad.
Många av kollektivavtalsmodellens definierande händelser: 1906 års decemberkompromiss, 1909 års storkonflikt, demokratins genomförande 1919, kollektivavtalslagens antagande 1928, Ådalshändelserna 1931 och inte minst Saltsjöbadsavtalet ägde rum med en facklig organisationsgrad som var betydligt lägre än dagens knappt 70 procent.
Den hitintills högsta organisationsgraden uppmättes under 1990-talet. I krisens fotspår var nästan 90 procent av arbetarna medlem i ett LO-förbund. Länge var organisationsgraden högre bland arbetare, men under senare år har tjänstemännen en högre organisationsgrad än arbetarna inom LO-förbunden.
Reinfeldtregeringens angrepp
Ett verkligt dråpslag mot den fackliga organisationsgraden genomfördes av den borgerliga alliansregeringen 2007. A-kasseavgiften höjdes dramatiskt samtidigt som skattereduktionen för fackligt medlemskap togs bort och ersättningen från A-kassan sänktes. Under åren 2006 till 2008 sjönk organisationsgraden från 77 till 71 procent.
Tjänstemännen har lyckats vända utvecklingen, men många LO-förbund har fastnat i en negativ spiral. Skillnaderna mellan tjänstemanna- och LO-facken fortsätter öka. Likaså växer skillnaderna mellan olika branscher. Några LO-förbund ligger idag på en organisationsgrad under 60 procent. Totalt sett är organisationsgraden på arbetsmarknaden tillbaka på samma nivåer som i början 1970-talet.
Den borgerliga alliansregeringens angrepp på facken var ideologiskt motiverade. Det handlade uttryckligen om att långsiktigt försvaga facket. Nyliberal ekonomisk teori och arbetsgivarnas önskan om ett ”lagomt” starkt fack styrde.
Hur allvarligt är läget för den svenska kollektivavtalsmodellen? Hur låg kan organisationsgraden bli? Det är viktigt att särskilja två tidsperspektiv. På lång sikt är en låg facklig organisationsgrad – låt oss säga runt 30 – 40 procent – omöjlig för självregleringen. Den inre obalansen mellan parterna blir för stor. Uppgörelserna görs på för låga nivåer. Visst kan självregleringen leva kvar i välorganiserade branscher, men omvärlden kan inte längre förvänta sig generellt välbalanserade uppgörelser.
På kort sikt – här och nu, de närmaste fem till tio åren – är läget mindre allvarligt. Den helt avgörande förutsättningen för självregleringsmodellen är att kollektivavtalen kan normera villkoren på arbetsmarknaden. Det krävs att kollektivavtalen har stor täckningsgrad. Ironiskt nog är det arbetsgivarnas organisationsgrad som avgör detta. I Sverige är arbetsgivarna välorganiserade. 90 procent av alla anställda i Sverige arbetar hos en arbetsgivare som är bundet av kollektivavtal. Orsaken till detta är att arbetsgivarna binds till kollektivavtalet genom medlemskap i arbetsgivarorganisationen.
Det tyska exemplet
Tysk kollektiv självregleringen var länge som den svenska. När debatten om att införa lagstadgad minimilön i Tyskland verkligen tog fart runt 2010 hade kollektivavtalens täckningsgrad sjunkit till närmare 60 procent i väst och 50 procent i östra Tyskland. Men den negativa spiralen fick verklig fart när de tyska arbetsgivarorganisationerna gjorde en avgörande förändring i sina stadgar.
I Tyskland frigjordes medlemskap i arbetsgivarorganisation från krav på att tillämpa kollektivavtalet. Täckningsgraden dök. Kollektivavtalet som instrument för konkurrensneutralitet försvagades snabbt. Trenden med avtalslöst medlemskap började hos arbetsgivarna inom industrin och spred sig snabbt till andra branscher.
Revorna och hålen i kollektivavtalens täckningsgrad blev alltför stora. Konkurrensneutraliteten sattes ur spel samtidigt som medlemmarna började lämna facket. Självregleringen stod i ruiner. Staten var tvungen att ingripa.
Arbetsgivarnas centrala betydelse för självregleringen
Att ensidigt fokusera på den fackliga organisationsgraden är ett misstag. Vad som avgör kollektivavtalsmodellens normerande funktion är arbetsgivarnas organisationsgrad. 82 procent av arbetsgivarna i privat sektor är organiserade idag (och 100 procent av de offentliga arbetsgivarna). Glädjande nog har den siffran varit stigande under lång tid.
För att arbetsgivarna ska fortsätta att organisera sig krävs att facket gör sitt jobb inom självregleringssystemet. För en oorganiserad arbetsgivare måste det vara besvärligt, stökigt och en ganska dyster tillvaro att stå utanför kollektivavtalsregleringen. Att ”städa” bland oorganiserade arbetsgivare och teckna hängavtal – att värna konkurrensneutraliteten – är en mycket viktig uppgift för facken.
Oron för att arbetsgivarna ska lämna den kollektiva självregleringen är ofta överdriven. Vid sidan av konkurrensneutralitet åstadkommer självregleringen även arbetsfred. Det är inte den fackliga organisationsgraden i absoluta tal som avgör arbetsgivarnas vilja att organisera sig och teckna kollektivavtal. I de flesta branscher är det den fackliga konfliktstyrkan som bestämmer maktbalansen.
Den fackliga konfliktstyrkan bland LO-grupperna har aldrig varit större. Tillsammans kan LO-förbunden närsomhelst stänga Sverige. Många tjänstemän kan strejka i månader utan att någon märker något. Men stannar buss- och tunnelbaneförarna hemma från jobbet stannar Stockholm omedelbart. Det är LO-medlemmarna som möjliggör livet i staden och lägger grunden för svensk industris konkurrenskraft.
Organisationsgraden är allas angelägenhet
En hög facklig organisationsgrad är inte bara viktig för arbetsmarknadens långsiktiga funktionssätt. Fackliga organisationer är avgörande i försvaret av demokratin. Gemensamma ekonomiska och sociala lösningar möjliggör även en gemensamhet i det politiska. Kollektivavtalsmodellen erbjuder en plats för samförstånd mellan olika intressegrupperingar.
Den kollektiva självregleringen har stor betydelse för demokratin och politikens utveckling. När jag hösten 2016 träffade Europafackets förre generalsekreterare John Monks betonade han att både brexit och Donald Trumps framgångar ytterst beror på att fackföreningsrörelsen i Storbritannien och USA har brutit samman.
Den kollektiva självregleringen ska inte idealiseras, men det är samhällsmodell som leder bort från mörker, motsättningar och våld. En sjunkande facklig organisationsgrad borde oroa alla som gillar den svenska modellen. Det är en angelägenhet för alla inom självregleringssystemet – även för arbetsgivare och borgerliga politiker.
