Till lo.se Sök Meny
What if?

What if?

LO-ekonomerna dödförklarade i förra veckan Januariavtalet. Det är omöjligt att återvända till den experimentlådan när Coronakrisen är över. Jag håller med.

Däremot så har jag efter en tids reflektion kommit fram till att Januariavtalet nu har tjänat sitt syfte. Om man ser syftet som att ha en socialdemokratiskt ledd regering istället för en borgerlig.

Jag ska erkänna att jag, och jag är inte ensam, tidigare har funderat på om det har varit värt det, om Socialdemokraterna som parti hade mått bättre i opposition.

Att Sverige inte hade gjort det i dagens situationen tycks vara uppenbart för de flesta. Det är många med mig som bävar vid tanken på att Ulf Kristersson (M) tillsammans med Kristdemokrater och Sverigedemokrater skulle leda landet.

Moderaterna gör idag som Moderaterna alltid gör – föreslår generella kostnadssänkningar och skattesänkningar för alla företag, oavsett lönsamhet. Dyrt, ineffektivt och mest glädjande för ägarna.

Kristdemokraterna skäller på sina egna regionala och lokala politiker i ett försök att få folk att tro att Stefan Löfven basar över äldrevården i Stockholm eller Göteborg till exempel. Ren populism i en svår kris. Inte snyggt.

Sverigedemokraterna gör…ingenting. Helt lamslagna när det kommer till riktig politik.

Vi är på väg in i den största ekonomiska krisen som världen skådat sedan andra världskrigets slut. I Sverige är vi väl rustade och har möjlighet att göra stora åtgärder utan att riskera att överanstränga de statliga finanserna. Magdalena Anderssons kritiker från både höger och vänster menar att det behövs fler åtgärder och det kommer nog stämma.

Men låt oss inte rusa in i nästa krispaket direkt. Låt oss istället nu titta på vilka behov kommer att finnas i regioner och kommuner, vilka behov kommer Arbetsförmedlingen att ha, vad behöver utbildningssektorn göra mer av när den hälsomässiga krisen klingar bort.

Det är redan tiotusentals som fått gå hem från jobbet. Det kan vara hundratusentals fler på väg om krisen blir långvarig och den globala återhämtningen blir långsam. Att rädda företag är oerhört viktigt men att rädda befolkningen från fattigdom och permanent arbetslöshet är mycket viktigare, företag kan startas igen, men det kan vara omöjligt för många som hamnat utanför.

Den stora förhoppningen jag har är att vi ändå har lärt en viktig läxa från 90-tals krisen. Det är att vi måste satsa oss ur denna kris. Då fick kommuner och regioner ta till oerhörda sparåtgärder, åtgärder som de aldrig har hämtat sig från. Idag skulle ett motsvarande stålbad helt slå sönder den välfärd vi en gång var så stolta över. Men det räcker inte med pengar. Det är också dags att börja backa tillbaka från New Public Management, privatiseringar och kundvalsmodeller som alla har det gemensamt att de gynnar de privata företagen på bekostnad av medborgarnas välfärd och demokratiska inflytande.

Därför är jag väldigt glad att vi har en socialdemokratiskt ledd regering med en Statsminister som förstår människors vardag i en kris. Jag hoppas också att den här krisen kan leda till en ideologisk nystart för hela den stapplande arbetarrörelsen. Nu kan vi visa hur viktigt det är med socialdemokratisk politik, när den behövs som mest.

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

+

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.