Stora infrastruktursatsningar väntar under kommande år. Detta är viktigt för att se till att transportsystemet utvecklas för att möta behoven: för människor, företag och miljö. Men infrastruktursatsningarna har en ytterligare roll att spela: stora infrastrukturinvesteringarna kan vara viktiga för att komma åt problemet med bestående låg efterfrågan i ekonomin.
I fredags (16 april) släppte regeringen infrastrukturpropositionen för planperioden 2022-2033.
Infrastrukturpropositioner läggs var fjärde år för en 12-årig planperiod och sätter de ekonomiska ramarna för den nationella planen, där man slår fast vilka underhållsinsatser och nyinvesteringar som ska göras i vår transportinfrastruktur under perioden.
Förutom de ekonomiska ramarna ska propositionen också slå fast inriktningen och målsättningarna för infrastrukturpolitiken. Det handlar så klart främst om restider och tillgänglighet i hela landet, men pekar också på viktiga aspekter som är relaterade till vårt sätt att transportera oss, såsom trafiksäkerhet, klimatomställning, folkhälsa eller stadsmiljö.
Nedan tänkte jag dock lämna detta åt sidan för att kort kommentera storleken på regeringens infrastrukturproposition.
De statliga ramarna uppgår till 799 miljarder kronor (i 2021 års penningvärde). Till detta kommer medfinansiering av olika slag (t.ex. kommuner) om 77 miljarder så att de totala planerade infrastrukturinvesteringarna sammantaget uppgår till 876 miljarder kronor.
Sådana här stora belopp är ju svåra att förhålla sig till. Är det här mycket eller inte?
I det här fallet får man nog säga att det inte bara låter som mycket pengar. Det är mycket pengar.
Om man jämför den här propositionen med tidigare propositioner så är ju så klart beloppen högre. Så brukar det alltid vara. Ekonomin växer och priserna stiger. Men tittar man på de planerade infrastrukturinvesteringarnas andel av ekonomin så står sig regeringens infrastrukturproposition, relativt starkt.
Infrapropositionernas anslagsnivå, jämförelse
Miljarder kronor
Under de senaste fyra infrastrukturpropositionerna har anslagen till infrastruktur som andel av ekonomin vuxit stadigt. I förra veckans förslag är det framförallt järnvägsunderhållet och nyinvesteringarna som växer i förhållande till ekonomin, medan vägunderhållet håller jämna steg med BNP-utvecklingen.
Men är det tillräckligt mycket?
I sitt underlag till regeringen pekade Trafikverket tydligt på att anslagen behövde öka med 20% om man skulle klara att göra de investeringar man planerat sedan tidigare, beta av på underhållsskulden och ändå få något över till nya investeringar. 20% är nästan precis den ökning som regeringen nu föreslår – så i detta avseende får man anses möta upp myndighetens anspråk.
Investeringarna kan lyfta ekonomin
Investeringarna behövs först och främst för att transportsystemet ska fungera väl för människor och företag. Men investeringar kan också på ett bredare sätt bidra till att höja trycket i den svenska ekonomin, stärka framtidsutsikterna och pressa ner den svenska arbetslösheten.
Det här handlar inte om en konjunkturbalanserande stimulans för att återställa ekonomin efter coronakrisen. Infrastrukturinvesteringar är tröga, planeringshorisonten är lång, och antalet ”spadfärdiga projekt” som kan sättas i gång direkt vid ett positivt besked om finansiering är få. Extra resurser till infrastrukturen skulle inte nå ut i den svenska ekonomin på flera år. Men det gör inte dessa satsningars mindre relevanta för att öka efterfrågan i ekonomin. Sverige har under flera decennier haft alldeles för hög arbetslöshet – även under högkonjunktur har arbetslösheten inte kommit under 6 procent sedan innan 1990-tals krisen. Tanken på att använda infrastrukturinvesteringarna för att skruva upp trycket i ekonomin bygger på en mer investeringsdriven syn på den ekonomiska utvecklingen och en tro på att vi har ett större problem med latent låg efterfrågan i ekonomin (en tanke som bland annat framförts av amerikanska ekonomer som Larry Summers eller Jason Furman). Dessa idéer är högst relevanta även för Sverige.
Riktningen i propositionen är den rätta. Huruvida man spänt bågen hårt nog kräver vidare analys.
Men för bästa utfall krävs ordning och reda på arbetsmarknaden
De ekonomiska effekterna är självklart inte bara beroende av hur mycket som investeras, utan även under vilka former de investeras.
Om utlovad exploatering i anslutning till de nya förbindelserna från företag eller kommuner uteblir kommer regeringens anslag till infrastrukturen inte skapa de ringar på vattnet som många hoppas på.
Om allt arbete utförs av gästarbetare till låga löner som efter avslutat arbete återvänder till sitt hemland blir följdverkningarna i den svenska ekonomin av de extra investeringarna likaså mindre. Krav om arbetstillstånd, kollektivavtalsenliga löner eller skattskyldighet i Sverige liksom kontroller och kraftfulla sanktioner mot fuskande arbetsgivare, är inte bara viktiga för att skydda arbetstagarnas villkor och svenska skatteintäkter. De är också viktiga för att ge svenska företag och arbetare en juste möjlighet att konkurrera på lika villkor och på så sätt säkerställa att en större del av det välstånd som skapas i arbetet med att bygga nya vägar och järnvägar kommer den svenska ekonomin till del.
I propositionen nämns ”ordning och reda i bygg- och anläggningsbranschen” som något att värna. Nu måste regeringen också ställa hårda krav på Trafikverket som upphandlande myndighet att leverera på det målet.
Det är samma tillnärmelse LO och S och regeringen ska använda när det gäller infrastrukturpengarna genom EU till framförallt länder som lever upp till EUs mål och värderingar. Det handlar om hur investeringarna leder till bättre livsvillkor och inte prisstegringar som i politisk terminologi kallas värdestegring på mark och fastigheter, som berikar en minoritet. Inflationsrisken kommer inte från löneökningar utan från kostnadsökningar som beror på tröghet i besluts och genomförande processer och bristande transparens på flera marknader.