När arbetslöshetsförsäkringen debatteras handlar det ofta om att ett lågt ersättningstak leder till att alltför få kan få ut 80 procent av lönen i ersättning vid arbetslöshet. Det är en viktig fråga men i diskussionen om urholkningen av den ersättning arbetslösa får har en ganska teknisk, men viktig, detalj hamnat i skymundan.
När högern vann makten och fick igenom sin budget för år 2007 ändrade de hur ersättningen vid arbetslöshet beräknades. Från att den ersättningsgrundande inkomsten beräknades på de senaste sex månaderna som föregick arbetslösheten så beräknas den nu i stället utifrån tolv månader. Det innebär att personer som är nyetablerade, eller återetablerar sig, på arbetsmarknaden har ett väldigt svagt inkomstskydd vid arbetslöshet.
En person som erbjuds ett heltidsvikariat på sex månader med 22 000 kronor i lön kan efter att vikariatet avslutats förvänta sig en ersättning på 5 600 kronor i månaden om denne inte är medlem i en a-kassa och 8 800 kronor om den har varit medlem i en a-kassa under minst 12 månader. Båda ersättningarna är så pass låga att det kommer krävas annat stöd från samhället (försörjningsstöd när det är möjligt) eller att familjen tvingas täcka upp. Ersättningen samt skillnaden i ersättning vid arbetslöshet för den som är medlem respektive inte är medlem i en a-kassa blir därmed så liten att värdet av att gå med i en a-kassa blir alltför lågt. Hade den ersättningsgrundande inkomsten baserats på de senaste sex månadernas arbete i stället för de senaste tolv månaderna hade ersättningen för en icke-medlem varit 11 200 kronor per månad och ersättningen för en medlem i a-kassan skulle bli 17 600 kronor per månad, vid en lön på 22 000 kronor. Det skulle öka värdet av att gå med i en a-kassa och ge löntagaren bättre inkomsttrygghet och starkare förhandlingsposition gentemot arbetsgivare.
En individ som etablerar sig på arbetsmarknaden kommer i många fall starta med någon typ av otrygg anställning. Det kan vara en deltidsanställning med löfte om heltid ifall arbetet utförs väl. Det kan vara en ”timanställning” på ett fåtal timmar i veckan, där arbetsgivaren vid behov kallar in den anställde för att arbeta mer och löntagaren har en förhoppning om att det kan leda till en tillsvidareanställning, eller åtminstone fler timmar. Detta är otrygga former av anställningar, som vi givetvis vill komma ifrån, men som blir än otryggare av att det dröjer så länge innan ersättningen från a-kassan vid arbetslöshet hamnar på en nivå som försäkrar den faktiska inkomsten – beroendet av arbetsgivaren blir därmed ännu större. En löntagare som inleder etableringen på arbetsmarknaden med en halvtidsanställning och efter sex månader går över till heltid kommer efter ett års arbete endast få ut 60 procent av lönen i ersättning, i stället för 80 procent, givet en heltidslön på 22 000 kronor per månad.
Sverige har i ett europeiskt perspektiv en hög andel tidsbegränsat anställda. Enligt en undersökning av perioden 1992–2010 var ungefär 35 procent av individerna som hade en tidsbegränsad anställning vid utgångspunkten för mätningen fortfarande tidsbegränsat anställda två år senare. Ungefär 25 procent av personerna som hade tidsbegränsad anställning i början av mätperioden var utan arbete (arbetslös, ej i arbetskraften) två år senare.1 60 procent av de med tidsbegränsad anställning var alltså kvar i en otrygg arbetsmarknadssituation två år efter första mätpunkten i studien.
En hög sannolikhet för att anställningen övergått till arbetslöshet kort tid efter en tidsbegränsad anställning påbörjats parat med att normalarbetstiden beräknas på tolv månader minskar det beräknade värdet av att bli medlem i en a-kassa. Likt fallet som beskrivs ovan finns risken att medlemsavgift betalas, men att ersättningen ändå blir så pass låg att den blir omöjlig att leva på. Utan ordentligt inkomstskydd blir positionen på arbetsmarknaden än mer utsatt för dessa individer och sannolikheten för att fastna i otrygga anställningar riskerar därmed att öka.
När Socialdemokraterna och Miljöpartiet påbörjade en utredning med syfte att reformera arbetslöshetsförsäkringen var det med det explicita målet att de med atypiska anlitandeformer och de som håller på att etablera sig på arbetsmarknaden ska omfattas i större utsträckning än i dag. För att lyckas med detta är det av vikt att dessa löntagare ser framför sig att de kommer att få ut en ersättning vid arbetslöshet som ligger förhållandevis nära den lön de tjänat. Givet att normalarbetstiden fortsatt beräknas på tolv månader kommer detta bli svårt att uppnå.
1 Berglund, Thomas, Kristina Håkansson, Tommy Isidorsson, Johan Alfonsson. 2017. Tidsbegränsat anställdas framtida arbetsmarknadssituation, Arbetsmarknad & Arbetsliv, volym 23, nummer 2, 2017.
Vad är det för utredande som behövs? Ska regeln ändras till 6 månader eller behövs det 10 år till av utredande innan regeln ändras till 6 månader. Förstår mig inte på regeringens agerande med utredningar om självklarheter.
Försäkringen har blivit försämrad på. Flera sätt
Hej
Det här är ännu ett exempel på hur det borgerliga förtrycket finns kvar i byråkratin och av någon anledning så blir dessa skapelser inte avlägsnade ur byråkratin. Jag kan fråga mig själv varför är det så?
Är det så att den efterföljande regimen inte uppfattat problemet eller finns det inte en vilja att göra det. Alltså intelligens eller illvilja. Ingen av anledningarna är goda. Denna effekt och det språk som förändrades under det borgerliga styret där försäkringsskydd blev bidrag för att man skulle skämmas för att komma i den situationen att behöva ersättning av försäkringskassan till exempel.
Katastrof! Det ska gälla politikerna också för att förstå. Varför ska de inte få 80% av sina inkomster när de blir arebetslösa även om de har så höga inkomster?
Det har blivit så stora kasskilnader i Sverige. Rika blir rikare och fattiga blir fattigare.