Riksbankens direktion har beslutat att höja den svenska styrräntan med 0,75 procent; från 1,75 procent till 2,50 procent. Jag anser att Riksbankens räntehöjning skadar svensk ekonomi.
Dagens inflation drivs framför allt av el- och bränslepriser, både direkt och indirekt. Riksbankens räntepolitik har i det närmaste ingen påverkan på energipriserna och är därför verkningslös mot inflationens huvudorsak. Däremot är skadeverkningarna på ekonomin och arbetsmarknaden stora.
Att genom höjda räntor pressa ned den generella efterfrågan i ekonomin för att på så sätt dämpa inflationstendenser kan vara motiverat om efterfrågetrycket i ekonomin är alltför starkt. Men det är inte vad Riksbankens egna analyser säger. Enligt Riksbanken beskrivs 2022 som en måttlig högkonjunktur och för 2023 förutspås en måttlig lågkonjunktur. Trycket i svensk ekonomi var enligt Riksbanken ungefär lika högt 2018 utan att det varken påkallade räntehöjningar eller ledde till någon inflation att tala om. Att svensk ekonomi fortfarande har lediga resurser framgår också av att arbetslösheten måste anses vara hög och ännu inte har återhämtat sig fullt ut efter pandemin.
Dagens räntebeslut är problematiskt då räntevapnet är långt starkare idag än det har varit historiskt. En räntehöjning på 2,5 procent idag motsvarar för hushållen en räntehöjning på 6-8 procent på 1990-talet enligt LO-ekonomernas analyser. Allt fler äger sitt boende idag eftersom stora delar av hyresbeståndet har ombildats. Sänkta skatter på ägt boende, kombinerat med en lång period av mycket låga räntor, har också drivit upp bostadspriserna så att skuldkvoten idag är mer än dubbelt så hög som 1995. Kortare bindningstider för bolån gör också att Riksbankens räntehöjningar slår igenom snabbare idag än på 1990-talet. Sverige är bland de mest räntekänsliga OECD-länderna med en hög andel rörliga boräntor i kombination med en hög skuldkvot hos hushållen, visar OECD i sin senaste Economic Outlook:
I sina försök att agera kraftfullt höjer Riksbanken räntan långt innan man har fått en klar uppfattning om tidigare räntehöjningars effekter på ekonomin. Detta är inte en ansvarsfull politik.
Det tyska finanspolitiska rådet påpekade att en ekonomisk politik som minskar kostnadstrycket för hushållen också minskar risken för en löne-pris-spiral. Deras bedömning är att arbetskraftens behov av att kräva kompensation för stigande levnadsomkostnader stiger ju kraftigare kostnadstrycket blir. Med dagens besked från Riksbanken ökar snarare kostnadstrycket. Den nuvarande prischocken förklaras av internationellt satta energipriser. Det enda sätt som denna prischock kan resultera i en varaktig inflation är genom att påverka lönebildningen varaktigt. Den risken stiger idag på grund av Riksbankens agerande.
Jag är ingen ekonom men tänker så här:
Om de flesta människor har gott om pengar och därför ökar efterfrågan på framför allt mat, el och drivmedel i snabbare takt än produktionen kan öka, så ökar också priserna på det mesta i samhället. Vi får då en efterfrågedriven inflation.
Genom att öka räntan kan man i en sådan situation minska efterfrågan eftersom människor får mindre pengar att handla för. Efterfrågan minskar då, vilket i sin tur bromsar inflationen.
Den situation vi nu befinner oss i är annorlunda. Det är inte efterfrågan på mat, el och drivmedel som ökar. Det är produktionen som av olika skäl drastiskt minskar och inte längre motsvarar efterfrågan/behov och priserna därför ökat dramatiskt.
Ökningen är så kraftig att en mycket stor andel av hushållen inte klarar av att parera det med att minska sin efterfrågan, speciellt inte när det gäller mat och uppvärmning. Vi har då fått, vad jag skulle vilja kalla en kostnadsdriven inflation, då ökade priser på mat, el och drivmedel slår igenom på i stort sett alla andra varor och tjänster.
Att då ytterligare spä på hushållens kostnader med höjda räntekostnader kan visserligen för dem som fortfarande har gott om pengar fungera efterfrågedämpande, men för alla dem som inte kan minska sin konsumtion ytterligare återstår ju bara ekonomisk misär.
Minskar efterfrågan på varor och tjänster i stort, ökar ju också risken för arbetslöshet och därav ytterligare minskad efterfrågan och slutligen sitter vi där med en tuff lågkonjunktur.
Riksbankens okänsliga och dogmatiska användning av styrräntan för att bromsa denna, av konstnadschocker drivna inflation, är därför för mig helt obegriplig.
Penningpolitiken har varit skadlig i decennier. Den har medverkat till ojämlikheten i högsta grad hållit tillbaka tillväxten, strukturomvandling och omfördelning av relativa löner kräver en inflationstakt på ca 3 procent inom EU, det klargjorde industriledare och ekonomer redan när Maastrichts kriterier infördes.
Är det möjligt att ens rätta till fastighetsmarknaden utan en långsiktig höjning av räntenivån om inte bostadslånen omstruktureras. Vill banker binda lånen om räntehöjning är i sikte?
min åsikt är att inflationen bygger på behovet av lönneökningar när sedan höjerräntan inebär det att lågavlönade har det än svårare sitts man skall få ner konsumtionen så att efterfrågan minskar men när det eloch oljeprodukter som ökar på infationen när man hör hur dom stora matkjedornas vinster sker nu så kan man fråga sig skall det vara i stirt fura matkjedjo är inte det en monopolställning var är konkoransen när dessa i stort har all försäljning i landet