Hela året har klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari hänvisat till regeringens klimathandlingsplan när någon har frågat hur Sverige ska klara klimatomställningen trots att regeringens politik hela tiden gått i motsatt riktning.
Idag kom till slut klimathandlingsplanen. Inte heller nu ger Tidöpartierna några svar på hur Sveriges utsläpp ska minska så snabbt som det behövs. Regeringen drar stora växlar på att alla partier är överens om 2045-målet men det hjälper inte när man inte kan säga något om hur utsläppen ska minska till 2030. Som journalisterna på pressträffen fick erfara går det inte ens att få svar på en rak fråga om när utsläppen ska börja minska igen.
Statsministern inledde pressträffen med att säga att stark svensk konkurrenskraft och folklig förankring ska vara två bärande delar av svensk klimatpolitik. Det tycker LO också. Det tråkiga är ju att det inte räcker att säga att saker är viktiga, man måste ha en politik för det också. Och där brister klimathandlingsplanen igen.
Bland det allra viktigaste för att bibehålla och stärka svensk konkurrenskraft är att se till att vi bygger ut elproduktionen tillräckligt snabbt för att elektrifiera industrin och transporterna. Regeringen fokuserar helt på kärnkraften, trots att alla experter är överens om att ny kärnkraft inte kommer att ge ny el förrän efter 2035. Om vi ska vänta på kärnkraften är risken stor att industrins investeringar hamnar i ett annat land med högre tempo i utbyggnaden av fossilfri el. Klimathandlingsplanen innehåller inga förslag för att snabba på utbyggnaden av landbaserad vindkraft, som är det kraftslag som kan ge ny el tillräckligt snabbt. Själv får jag ont i magen av att tänka på hur otillräcklig svensk energipolitik är just nu och vad det kan komma att kosta oss i form av förlorade arbetstillfällen. Det här är ingen liten fråga, utan helt centralt för Sveriges framtid.
Nästa avgörande fråga för Sveriges konkurrenskraft är att säkra kompetensförsörjningen för klimatomställningen. Det finns skrivningar i klimathandlingsplanen om det, men de är långt ifrån tillräckliga. Till exempel står det inte ett ord om den aktiva arbetsmarknadspolitiken, fast det är en avgörande komponent i alla strukturomvandlingar inklusive klimatomställningen. Arbetsförmedlingen behöver få ett uppdrag att analysera vilken kompetens klimatomställningen kommer att kräva och arbetsmarknadsutbildningen behöver anpassas till det. Och många fler behöver delta i utbildningen. Det är också intressant att regeringen nämner omställningsstudiestödet som en viktig pusselbit för att klara klimatomställningens kompetensförsörjning. Samtidigt som man inte tillsätter resurser för att få stödet att funka i praktiken.
Hur är det ställt med den folkliga förankringen då? Regeringens enda svar på hur det ska vara möjligt för alla att ställa om, oavsett var man bor eller vad man tjänar, verkar vara skrotningspremien. Men att få lite pengar för sin gamla bil när man köper en ny elbil kommer inte göra att fler får råd att köpa elbil. Här behövs helt andra satsningar.
Det är också svårt att få till en folklig förankring av klimatpolitiken om resten av politiken går i motsatt riktning. Forskning visar att klimatomställningen blir svårare att genomföra när ojämlikheten ökar och tilliten till samhället minskar. För att säkerställa det som regeringen säger att de vill ha, nämligen en klimatomställning som alla kan acceptera, så behövs en samlad politik för att minska klyftorna och förbättra välfärden. Det behövs också ett ökat fokus på investeringar och stöd som möjliggör för hushåll med olika ekonomiska förutsättningar att ställa om till en hanterbar kostnad.
Nästa klimathandlingsplan kommer först om fyra år. Då kommer det att vara försent. Vi kan inte vänta om vi ska klara klimatmålen och säkra Sveriges konkurrenskraft.
