Vi behöver en ny riktning för Sverige, sa Magdalena Andersson i sitt Almedalstal. Den samhällsförändring hon talar om kräver att vi ”område för område, sektor för sektor, gör upp med de marknadsmisslyckanden som präglar vårt land”. Ett exempel som hon tog upp är en marknadsskola som sviker de unga:
”När våra skattepengar läcker iväg till privata vinster och skatteparadis;
När det systematiserade betygsfifflet blir vardagsmat.
När skolsystemet driver segregation och orättvisa – istället för att motverka det.
Det finns inget intellektuellt hållbart argument för att låta det här fortsätta.”
Hennes poäng var att för att kunna bygga en skola där varje elev får förutsättningar att klara sig hela vägen från förskolan till gymnasiet måste politiken ta tillbaka kontrollen. Här och nu måste vi dra i nödbromsen för etableringen av nya vinstdrivande friskolor för att i nästa steg helt avskaffa marknadsskolan.
Men vad betyder det, att avskaffa marknadsskolan? Och att göra upp med marknadsmisslyckanden område för område? Hur gör vi det? Går det att ”avmarknadisera”?
I Almedalen bjöd LO in personer från olika delar av politiken och välfärden till ett rundabordssamtal med syfte att testa och utveckla en workshop om marknadisering och avmarknadisering. Workshopen har utvecklats och leddes av forskaren Jesper Meijling, som har skrivit en avhandling om marknadisering av järnväg och sjukvård i Sverige.
Numera är flera delar av skattefinansierad verksamhet helt eller delvis organiserade som om de var en marknad. Så har det inte alltid varit. För att göra upp med detta behöver vi en förståelse av vad marknadiseringen består av. Vi kan även lära oss av hur de som arbetade för marknadisering gick till väga. Marknadiseringen är ett exempel på ett mycket framgångsrikt långsiktigt samhällsförändrande arbete.
Marknadiseringens idé
Marknadiseringens idé består, enligt Jesper Meijling, av tre komponenter:
- Skilj på marknadssfären och det offentliga systemet. Alla offentliga system beskrivs som ineffektiva, medan alla former av marknad beskrivs som effektiva och innovativa.
- Organisera om offentliga system som om de vore marknader och öppna upp dem för privata företag.
- Individualism som metod. I stället för att se verksamheterna, till exempel vård, skola, omsorg eller järnväg, som komplexa system med flera mål både för individen och för samhället läggs fokus på frikopplade individer.
Olika offentliga verksamheter har olika logik, men genom marknadisering stöps de om utifrån en och samma idé. En marknadiserare lägger på ett lager av regleringar som skapar en marknadsstyrning. Det handlar bland annat om att dela upp verksamheten i mindre delar där det kan uppstå konkurrens och att fokusera på det som är enkelt mätbart.
När marknadiserare började titta på skolan som om den var en marknad såg de inte en kollektiv verksamhet utan individuella elever som kunde bli både ”kunder” och ”produkter”. Genom att finansieringen följer eleven så konkurrerar skolorna om att attrahera elever. Den skola som kan fylla sina klassrum får högst ersättning. Om skolan kan visa upp kundnöjdhet och höga betyg, mätbara resultat, kan de attrahera nya elever och fortsatt få hög ersättning och, om det är en vinstdriven skola, göra vinst.
Konsekvenser av marknadsskolan är det som Magdalena Andersson talade om – ökad segregation av elever och betygsinflation. Marknadiseringen styr bort från det breda uppdrag som skolan har, enligt skollagen.
Syftet med en offentligt finansierad skola är att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden, att främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt att förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och grundläggande demokratiska värderingar. För att uppnå detta behöver vi en verksamhet med egenskaper och funktioner som stöder syftet. För skolans del är handlar det om egenskaper som kontinuitet, kunskapsdelning, samarbete och samhällskontakt. Och förstås att alla skolor är bra skolor. Egenskaper som inte alls stöds av det marknadiseringslager som lagts på skolan.
Deltagarna runt bordet på workshopen kände igen sig i problembeskrivningen av vad marknadiseringen är och hur det döljer syftet med välfärdsverksamheterna. Några av politikerna menade att de försöker styra utifrån syftet men möter både ett samhälle och en förvaltning som är skolade i marknadslösningarna.
Vad är lösningen? Ketchupen är ute ur flaskan. Går den att få tillbaka? En deltagare konstaterade att den som går runt på olika välfärdsföretagarmingel i Almedalen ser ett problem med att ketchupen är ute – det finns starka ekonomiska intressen bakom marknadiseringen. Men andra pekade på öppningar. Det finns ett starkt folkligt stöd. ”Folk är trötta på skiten”, som en deltagare sa. Coronapandemin gjorde fler medvetna om problemen med uppsplittrad vård och omsorg. Inom politiken finns en allt större enighet om avarterna, inte minst med marknadsskolan.
Det viktiga nu är att inte låta sig luras en gång till och gå på defensiven. Deltagarna var eniga om att vi behöver genomskåda marknadiserarna och utveckla egna förslag som får offentlig verksamhet att fungera som den ska.
Glöm inte den girighet som stimulerades genom jobbskatteavdragen.
Det som är grunden som moderaterna har byggt sitt splittrande av det en gång så homogena samhälle som till hög grad fanns före -90 talets kollaps.
Som ligger som grund för det marknadsekonomiska experimentet som gett den ”on demand” system som gjorde vårt samhälle skört för kriser.
Det marknadsekonomiska systemet där det lägsta anbudet har gjort skurkaktiga företagare vinnare av det offentligas arbeten . Där laglydiga företagare tvingas in i konkurs.
Det är obegripligt hur så många, över hela det politiska spektrat, kunde gå den här befängda nyliberala tanken om effektivitet genom marknadisering av den offentliga verksamheten. Mål och metoder hänger helt enkelt inte ihop. Som Ulrika skriver i punkt 3 ovan handlar det här, det offentliga, om komplexa system som inte kan ha ekonomisk vinst som styrmedel.