En majoritet av dom politiska partierna i Sverige har nu kommit överens om ett balansmål för statens finanser. Ett balansmål som riskerar att dra åt snaran ännu hårdare kring halsen om vår välfärd.
Sverige står inför enorma utmaningar som kräver massiva investeringar. Genom att fokusera på att hålla budgeten i balans, riskerar man att förlänga och permanenta de strukturella problem som landet redan står inför, snarare än att åtgärda dem. Sverige behöver en tydlig investeringsstrategi, inte nedskärningar eller ekonomisk åtstramning som kväver framtida tillväxt och välstånd.
Vi har redan sett hur Sveriges infrastruktur förfaller. Vägarna är i dåligt skick, järnvägarna är opålitliga och vår vattenförsörjning är så gammal att vi redan nu står inför drastiskt höjda priser på dricksvatten i många kommuner. Dessutom är bostadsbristen ett allvarligt problem som bidrar till både ojämlikhet och sociala spänningar. Genom att införa ett balansmål som begränsar statens möjligheter att investera i dessa områden, bidrar man till att befästa dessa brister och skjuta dem på framtiden.
Vården är i kris med långa vårdköer och personal som går på knäna. Skolorna misslyckas med sitt grundläggande uppdrag att ge barnen en stark bas i läsning, skrivning och matematik. Samtidigt ökar arbetslösheten och riskerar att bli permanent. Vi behöver alltså reformer och investeringar för att säkra framtida generationers utbildning och välmående, inte budgetåtstramningar som sätter en bromskloss för nödvändiga åtgärder.
Att dessutom kombinera detta med en massiv militär upprustning innebär att andra samhällsområden prioriteras ner ännu mer. Självklart är säkerhetspolitiken viktig, men att rusta upp militären samtidigt som vi håller tillbaka investeringar i det civila samhället riskerar att skapa ett land där människor får välja mellan trygghet och välfärd. Det borde inte vara antingen eller, vi måste kunna göra både och.
I ett läge där Sveriges ekonomi visserligen påverkas av omvärldens oro, men där räntorna fortfarande är relativt låga, borde staten utnyttja detta för att göra långsiktiga investeringar. Att sätta ett strikt balansmål när vi står inför dessa enorma utmaningar är kortsiktigt och oklokt. Vill vi ha ett Sverige som fortsätter att lida av massarbetslöshet, undermålig utbildning, vårdköer, usel infrastruktur och en bostadsmarknad i kris, då är detta rätt väg att gå. Men om vi vill bygga ett land där människor har arbete, där barn får den utbildning de behöver, där vi har en hållbar infrastruktur och en välfungerande vård, då måste vi våga satsa.
Politikerna behöver tänka om. Vi behöver ett nytt tänkesätt där investeringar i det svenska samhället prioriteras. Inte fler kompromisser som leder till fortsatt nedmontering av vår välfärd.
