Regeringen hävdar gärna att deras skattesänkningar ska få igång ekonomin, men skattesänkningar är sällan rätt verktyg för detta. Skattesänkningar för de rikaste, som konsumerar en mycket mindre del av sina extra inkomster, är särskilt dåligt om tanken är att få snurr på de ekonomiska hjulen.
Konjunkturinstitutet har räknat på effekterna av olika finanspolitiska stimulanser på arbetslösheten och BNP, så kallade multiplikatorer. Det visar sig att det allra bästa är att stimulera ekonomin via offentlig konsumtion och offentliga investeringar. Att sänka skatten på kapital eller arbetsgivaravgifterna, ger sämst resultat. En finanspolitisk stimulans på en procent av BNP kommer att minska arbetslösheten med drygt en procentenhet (eller 63 000 personer) om det går till offentliga investeringar, men endast 0,3 procentenheter (eller 17 000 personer) om det går till skattesänkningar på arbetsinkomster.
Det kan vara värt att notera att uträkningen ovan utgår ifrån att Riksbanken kommer att höja räntan något som reaktion på en mer expansiv finanspolitik. Det innebär att i dagens läge, när det naturliga är att penningpolitiken och finanspolitiken drar åt samma håll, så kommer en finanspolitisk stimulans att ha större effekt på BNP och arbetslösheten.
Regeringens budget innehåller en marginalskattesänkning på löner över 64 000 kronor i månaden till en kostnad av 4,7 miljarder kronor, sänkt skatt på kapital till en kostnad av 4,4 miljarder kronor och sänkt bensin- och flygskatt till en kostnad av 4 miljarder kronor. Enligt Konjunkturinstitutets multiplikatorer för skatt på arbete, kapital och konsumtion kommer dessa skattesänkningar att skapa färre än 1 700 jobb. Hade dessa drygt 13 miljarder kronor av budgeten i stället lagts på offentlig konsumtion hade drygt 13 200 jobb skapats.
Om vi därtill gör det rimliga antagandet att Riksbanken inte kommer att reagera på en finanspolitisk stimulans med stramare penningpolitik hade drygt 18 000 jobb skapats om pengarna hade gått till vår gemensamma välfärd.1 Regeringens skattesänkningar skulle fortsatt generera strax under 1 700 jobb. Nettoförlusten av jobb, på grund av regerings fokus på skattesänkningar framför välfärden, blir nästan 16 400 med det här sättet att räkna.2 16 400 jobb låter möjligen lite i regeringens öron, men motsvarar alla i åldersspannet 18 till 69 år i till exempel Kiruna, Härnösand, Söderhamn, Oskarshamn eller Vetlanda.
1 Givet att multiplikatorn för arbetslösheten hade ökat i samma proportion som multiplikatorn för BNP vid en passiv penningpolitik, se sidan 17 i Konjunkturinstitutets rapport.
2 Siffrorna är avrundade till närmaste hundratal, de exakta siffrorna i uträkningen är 1 662 jobb med regeringens skattesänkningar, 18 040 jobb om pengarna i stället hade gått till offentlig konsumtion, med en skillnad på 16 378 jobb. Ekonomiska samband är ofta osäkra och kontextberoende. Därför ska alla siffror tolkas med försiktighet. Däremot kan vi vara helt säkra på att det inte kan vara Sveriges ekonomi eller arbetslinjen som regeringen värnar om när den sänker skatten för de som tjänar mest.
