Inte latast i världen

Det har gått drygt femtio år sedan Sverige införde 40-timmarsveckan. Sedan dess har arbetsmarknaden förändrats i grunden. Produktiviteten har fördubblats samtidigt som vi är fler som jobbar heltid och dessutom jobbar allt högre upp i åldrarna. Vi har, precis som SCB konstaterade förra året, blivit fler som jobbar mer.

Våra jobb har blivit allt mer stressande och i höstas rapporterade Försäkringskassan (igen) om rekordmånga stressrelaterade sjukskrivningar. Många heltidsanställda uppger att de vill gå ner i tid även om det skulle innebära lägre lön, men samtidigt får deltidsanställda inte jobba så mycket som de hade velat. I takt med att riktåldern för pension höjs är det dessutom många som undrar vad konceptet ”hållbart arbetsliv” egentligen kommer innebära, och hur man kommer orka jobba ända till pensionen.

Givet detta är en förkortning av normalarbetstiden en rimlig väg framåt. Men för att prata om en arbetstidsförkortning behöver vi först göra upp med myten om att svenskar jobbar lite.

En felaktig bild

Svenskt Näringsliv har i decennier hävdat att vi i Sverige jobbar mindre än andra. Som huvudsakligt argument används måttet på hur mycket en genomsnittlig sysselsatt person arbetar. Men det är ett mått som säger ganska lite om hur mycket vi faktiskt jobbar som land.

Anledningen till det är att i länder där många äldre och kvinnor arbetar är snittet på arbetade timmar per sysselsatt ofta lägre (se bild nedan). En förklaring är att äldre och kvinnor ofta jobbar deltid och är frånvarande i högre grad, till exempel för att ta hand om barn. Så varje småbarnsförälder som jobbar deltid istället för att vara hemma helt och hållet, eller varje jobbonär som jobbar några timmar i veckan istället för att helt gå i pension, drar alltså ner snittet på hur mycket ett land jobbar om man bara tittar på måttet arbetade timmar per sysselsatt.

Källa: Eurostat (lfsa_ewhais och lfsi_emp_a)

Att Sverige har ett relativt lågt utfall i arbetade timmar per sysselsatt betyder alltså inte att vi jobbar lite. Snarare handlar det om motsatsen: vi har en inkluderande och flexibel arbetsmarknad där många är med och bidrar. Sveriges sysselsättningsgrad är precis som kartan visar en av de högsta. Våra arbetsliv förväntas vara näst längst i EU och andelen heltidsanställda ligger långt över både OECD- och EU-snitt.

Vi är alltså ovanligt många som jobbar ovanligt länge och ovanligt mycket.

Vad visar statistiken egentligen?

I LO-rapporten Sverige arbetar mycket har vi gjort något så enkelt som att dela antalet faktiskt arbetade timmar i nationalräkenskaperna på antalet personer mellan 15 och 79. Vi har alltså tittat på faktiskt arbetade timmar per capita, det vill säga hur mycket befolkningen jobbar i genomsnitt.

Enligt arbetsgivarsidan blir det missvisande att jämföra Sverige med de länder som har lägst arbetstid per sysselsatt och konstatera att vi jobbar mer än dem. Det är synd, eftersom det är just länderna med hög sysselsättningsgrad som liknar oss, och dessa länder jobbar som sagt oftast färre timmar per sysselsatt. Men att jämföra oss med de länder som toppar OECD:s lista, som främst ligger i Latinamerika och Östeuropa, blir också konstigt, eftersom våra länder skiljer sig så mycket åt.

Vår lösning i rapporten är att jämföra även med länder i Sydeuropa som ofta används i internationella jämförelser. Därför inkluderar vi förutom Danmark, Norge, Finland, Tyskland, Nederländerna och Österrike även Frankrike, Italien, Belgien och Spanien. Om man jämför med dessa länder jobbar svenskar mest sett till befolkningen.

Eftersom måttet utgår från faktiskt arbetad tid ska man också komma ihåg att all frånvaro är inräknad i antalet timmar. Det gör att skillnader som skulle kunna bero på sjukfrånvaro, tjänstledigheter, semester eller röda dagar räknas in i måttet. Så trots våra klämdagar och långa föräldraledigheter (som för övrigt inte borde kallas för ledigheter) jobbar vi alltså mer.

En tjatig diskussion

Den här diskussionen är inte ny. Redan på 90-talet publicerade LO och TCO en gemensam rapport med titeln ”Är svensken latast och sjukast i världen?”. Då var slutsatsen samma som vi drar idag: nej, vi är inte lata – vi är bara många som jobbar.

Så varför fortsätter myten att leva kvar? Kanske för att det finns de som vinner på bilden av att svensken är lat. Men i ett läge där produktiviteten ökat dramatiskt, där fler än någonsin är med och bidrar, men där samtidigt allt fler sjukskrivs på grund av stress, måste vi våga ställa en annan fråga: Varför jobbar vi mer än våra grannländer – och vad får vi ut av det?

Det är hög tid att uppdatera bilden av hur mycket vi jobbar. Sverige är inte latast i världen. Vi är tvärtom ett land där ovanligt många jobbar ovanligt mycket. Därför är det rimligt att börja prata om att anpassa arbetstiden till det samhälle vi lever i idag.

//Klara Gullström, LO-ekonom

P.S. Läs vår senaste delrapport Arbetstidsförkortning, produktivitet och sysselsättning