Idag släppte Klimatpolitiska rådet sin årsrapport för 2026, som utvärderar regeringens samlade politik under 2025 i förhållande till klimatmålen. Ingen som hängt med någorlunda i den politiska debatten är förvånad över att regeringen återigen fick svidande kritik. Rådet konstaterar att klimatmålen inte nås, och att gapen till målen har ökat under den här mandatperioden. Den kritik som borde svida mest för den här regeringen – som upprepat kostnadseffektivitet som ett mantra under hela mandatperioden – är att kostnadseffektiviteten i klimatpolitiken har minskat. Vi har alltså fått en både dyrare och sämre klimatpolitik sen 2022.
Tidö-regeringens undermåliga politik har också ökat pressen på nästa regering. Klimatpolitiska rådet konstaterar att utrymmet att skjuta beslut på framtiden är uttömt. Nu krävs handling.
Det är mycket som står på spel. Klimatförändringarnas kostnader blir allt högre, i Europa orsakade extremväder och klimatförändringar ekonomiska förluster på 162 miljarder euro under perioden 2021–2023. Facken inom industrin ser att 160 000 svenska industrijobb riskerar att försvinna om inte klimatomställningen genomförs tillräckligt snabbt.
Rådsledamoten Mattias Fridahl konstaterade på dagens rapportsläpp att det vi har att välja mellan är en ordnad klimatomställning nu som säkrar Sveriges välstånd eller dyra panikåtgärder senare.
De goda nyheterna är att det går att nå klimatmålen och säkra svenska jobb och konkurrenskraft. Analyserna är gjorda sedan länge och vi vet vad vi behöver göra. Åtgärderna finns och de flesta är redan utredda. Det som saknas är politisk handlingskraft och genomförandeförmåga.
Nästa regering har ett stort jobb framför sig. Det är bara en mandatperiod till 2030, då Sverige ska ha nått både våra egna etappmål och våra EU-åtaganden. Och bara fem mandatperioder till 2045, då Sverige ska ha nettonoll-utsläpp, vilket innebär att fossila bränslen i stort sett ska ha fasats ut.
För att klara det här uppmanar jag att särskilt ta fasta på en av Klimatpolitiska rådets rekommendationer till nästa regering: att fördjupa samverkan med samhällets aktörer, bland annat fackföreningar. Vi som jobbar fackligt med de här frågorna vet att fackligt inflytande är nyckeln till att få klimatomställningen att hända.
Det är på landets alla arbetsplatser som en stor del av omställningen sker. Arbetarna och facket är därmed omställningens motor. Omställningen fungerar bara om arbetarna får vara delaktiga.
Arbetsmarknadens parter kan skapa trygghet i förändring. Det vet vi eftersom vi gjort det förr. Den svenska modellen har gett oss trygghet genom tidigare strukturomvandlingar och kan – med rätt förutsättningar – göra det genom klimatomställningen. På så sätt skapar vi den stabilitet i omställningen som behövs för att säkra långsiktiga politiska beslut och investeringar. När vi möter klimatfrågan som en facklig fråga ser vi vägar framåt. Vi vet ju att genom facket är förändring möjlig, eftersom vi har gjort det förr.
Klimatpolitiska rådets årsrapport finns att läsa här.
Facken inom Industrins debattartikel om att Sverige riskerar att förlora 160 000 jobb finns att läsa här.
Att vi har en klimatkris anser jag vara en etablerad sanning och att i den situationen inte ha en framåtlutad inställning till det problemet är i min bok ett oacceptabelt och oansvarigt beteende
Den teknologi som behövs och behöver utvecklas innebär nyckeln till vår framtida trygghet