Pensionsgruppen meddelade häromdagen att de nu är överens om att pensionsåldern ska höjas även om de ännu inte är överens om med hur mycket. Åldern för tidigast möjliga uttag ska höjas från dagens 61 år till 62 eller 63 år och åldern för hur länge en anställd har rätt att vara kvar på arbetsplatsen ska höjas från dagens 67 år till 68 eller 69 år. Anledningen är att Pensionsgruppen oroar sig för att pensionsnivåerna är allt för låga.
Vi delar oron över att pensionerna, med en ökande medellivslängd och oförändrad pensionsålder, redan är allt för låga och att det är mycket viktigt att se över olika åtgärder som kan förbättra möjligheterna för människor att jobba ihop en bra pension. Vi anser dock att det är olyckligt att Pensionsgruppen begränsar sig till att enbart föreslå ändringar i de åldersgränser som finns i pensionssystemet. Åtgärderna måste istället vara inriktade på att få fler än idag att orka jobba till i vart fall 65 år och ännu hellre 67 år eftersom det är arbete till 67 år som krävs för att få en pension i nivå med vad som förväntades när dagens pensionssystem infördes. Det torde vara mer samhällsekonomiskt lönsamt än åtgärder inriktade på att få dem som redan idag kan jobba till 67 år att jobba ännu längre.
Enbart höjda åldersgränser kommer inte göra det möjligt för dem som jobbar i ett LO-yrke att orka arbeta längre. Det är inte 67-årsgränsen i LAS som hindrar dem från att arbeta ihop en bra pension idag. Det som behövs är istället bra arbetsmiljö, trygga anställningsvillkor, möjlighet till heltid och utbildning i arbetet. På dessa områden föreslår Pensionsgruppen tyvärr inga åtgärder. För att vi ska kunna acceptera en höjning av den lägsta åldern för uttag av pension kräver vi mer kraftfulla insatser på dessa områden och ser fram emot samtal om detta.
Dessa åtgärder kommer kunna ge effekt på den faktiska pensionsåldern på lång sikt. Men som ett komplement till detta krävs även insatser på kort sikt för att säkerställa en pension för dem som pensioneras idag i nivå med det som förväntades när dagens pensionssystem infördes. Så länge utträdesåldern för LO-grupperna är lägre, kommer de att få lägre pensioner i och med att den genomsnittliga livslängden ökar. Ett sätt att mildra denna effekt är att göra det enklare för den som efter ett långt yrkesliv inte orkar arbeta att få sjukersättning de sista åren, eftersom sjukersättning ger nästan samma pensionsavsättning som fortsatt arbete. Vi kräver därför att reglerna för att få sjukersättning återställs, så att större individuell hänsyn kan göras i bedömningarna och så att det inte krävs livsvariga sjukdomstillstånd för beviljandet. Rätten till sjukersättning måste också förlängas till 67 år så att uttaget av allmän pension kan skjutas upp.
Vi anser också, liksom vid den förra höjningen av LAS-åldern, att detta är ett område som ska regleras av parterna på arbetsmarknaden och därför är förslaget om en höjning av den övre åldern ett intrång i den fria förhandlingsrätten. Vi anser dock att frågan om en anpassning av den övre åldersgränsen till medellivslängden och därmed förändringar i LAS, skulle kunna diskuteras i trepartssamtal. Sådana samtal måste då i så fall även innehålla mer konkreta förslag för att förbättra arbetslivets villkor.
Pensionsgruppens uppdrag är att förvalta och utveckla pensionssystemet. Men i och med livsinkomstprincipen, som är fundamental i pensionssystemet, så är pensionen en spegel av det arbetsliv som människor haft. Högre pensioner, som Pensionsgruppen nu efterfrågar, kräver därför ett bredare angreppssätt.
