Det regnar i Manchester. Jag sitter i hotellets frukostmatsal och brer franskt finsmör ur guldigt prasselpapper på brödskivan. Och tänker att det här med Brexit blir svårt både i samhällsekonomiska och vardagliga termer. Det franska smöret byts kanske snart ut mot inhemskt som följd av tullar och stigande priser. En ersättningsprodukt och begränsad smäll vi hotellgäster kan ta. Men på det större planet är riskerna för utrikeshandeln framöver betydligt svårare att smälta än brittiskt smör.
Ungefär hälften av Storbritanniens handel bedrivs idag med övriga EU. Drygt tre miljoner jobb är direkt eller indirekt beroende av utbytet. Sysselsättningen och dess inverkan på ekonomin kan alltså påverkas kraftigt beroende på vilken typ av avtal EU och Storbritannien lyckas förhandla fram. Just nu går det kärvt och tiden är knapp.
Trade Union Confederation, TUC, håller sin kongress i samma stad som första gången för 150 år sedan. Under några dagar diskuteras bland annat osäkra anställningsvillkor, näringspolitik och Brexit. I Storbritannien råder en rovdrift på arbetarklassen som för tankarna tillbaka till den tid då den fackliga organiseringen tog sin början: arbetande fattigdom, stagnerade reallöner, osäkra anställningar och inslag av ren misär som följd.
De 10 procent av befolkningen med lägst disponibel inkomst har det inte bättre idag än vad de hade det för 20 år sedan. Fackfientlig politik har lett till en genomklappning för kollektivavtalens täckningsgrad, som har sjunkit med drygt 60 procentenheter på tre decennier. Osäkerhet utnyttjas för att disciplinera arbetskraften, med anställningar som vare sig garanterar arbetstimmar, sjukförsäkring eller betald semester. I ljuset av det här förstår man den dokumenterade känslan av oro för att ens barn inte ska få det bättre än en själv. Det är ett historiskt avbräck i utveckling i den meningen att nästa generation alltid har fått det åtminstone lite bättre än den föregående.
Undra på att TUC känner oro för ett dåligt utträdesavtal. Redan idag, med draghjälp från EUs regler om grundläggande rättigheter för arbetstagare (betald föräldraledighet, jämställda löner, pensionsrätt för deltidsarbete mm) är det illa nog ställt. Det kommer krävas än mer av den nationella arbetarrörelsen för att flytta fram positionerna, utanför EUs samarbete och sociala dialog.
Men man får inte glömma hur det kom sig att britterna röstade för att lämna EU. Rättigheter till trots, finns rovdriften även där. Inom vissa sektorer mer än andra, framstår EU som en accelerator för marknadskrafter där vinst är grejen, oaktat de sociala kostnaderna för dem som ska utföra jobbet. Über och Amazon är två tydliga exempel på internationellt verksamma företag som sick-sackar mellan det lagliga och moraliska. Det försvårar de facto människors möjligheter till trygga jobb och inkomster. Svaret att lämna samarbetet för att EU inte effektivt nog motverkar osund konkurrens, är ur den aspekten möjligen begripligt om än inte särskilt konstruktivt.
Polarisering och tydlig uppdelning av människor i fattiga och rika, i uppgivna och dem som tar sig och får rättigheter, är en farlig uppdelning för demokratiska samhällen. EU måste vara en tydligt sammanhållande demokratisk kraft.
Ju högre facklig organisering desto mer jämlika och inkluderande samhällen. Därför måste en del av framgångsreceptet vara att politiken understödjer nödvändiga strukturer för just det. Och de redan priviligierade måste hacka i sig att det är dags att ta tag i ansvaret för den långsiktiga avkastningen – för det finns inga fria luncher. En blygsam början från näringsliv och politik, vore att tillåta att facket kommer till arbetsplatserna för att upplysa de anställda om sina rättigheter. Tyvärr och skrämmande nog är inte ens det en självklarhet.
Minskad splittring är inte bara en utmaning som bör förena arbetarrörelsen, utan alla demokratiska krafter i Europa. Den som vill att EU ska hålla ihop måste bidra till att få bort de orimliga följderna EUs inre marknad ibland har för levnadsvillkoren för ”vanligt” folk. Handel måste ske på sunda sociala villkor. Tack vare EU har vi i många avseenden flyttat fram positionerna för både ekonomi och sysselsättning. Det viktigaste unionen har att göra nu, är att påvisa ett faktiskt samband mellan tillväxt och förbättrad levnadsstandard. Det sambandet är tydligt försvagat för många människor idag.
