1800 fackliga delegater från mer än 130 länder packar i detta nu halsduk, långkalsonger och kampanda. Världsfackets kongress i Köpenhamn börjar söndag 2 december och där ska man i nära sex dagar diskutera och dra upp färdplanen för bland annat arbetsvillkor, jämlikhet och demokratiskt inflytande.
Kongressens ledord är ”Förändra spelreglerna”. För många – alltför många – av organisationens 207 miljoner medlemmar världen över, handlar vardagsliv och arbetsliv mer om att överleva än att leva. Politiska åskådningar om att hungriga vargar jagar bäst, och otillräckligt reglerad internationell och finansialiserad ekonomi, gör det nödvändigt för facken att samordna sina krav på global nivå. När kapital kan flyttas på ett ögonblick och arbetsvillkor är något att köpslå om i konkurrensen om investeringarna, då måste arbetskraften hålla ihop och hålla tätt bakåt.
Det är inte rimligt att själva meningen med hög avkastning och ekonomisk tillväxt skulle vara att åtta människor på vårt jordklot ska ha det riktigt gott. Vi ska självfallet vara noga med att vara effektiva och lönsamma både på jobbet och i ekonomin som helhet (obs, innan du mailar: ja, det finns för all del vissa undantag från denna princip, t ex vid arbetsträning/-introduktion).
Det är däremot mer än rimligt att de människor som släpar sig iväg till jobbet, knotar, sliter, sliter ut sig, biter ihop, ställer upp, bidrar till produktutvecklingen, utbildar sig och kommer med smarta lösningar på problem, också får en anständig del av den kaka de är med och möjliggör. Kunskaperna om de villkor som idag råder i de internationella värdekedjorna visar att spelreglerna måste ändras, för det mer än rimliga är långtifrån självklart.
Världsfackets samling handlar dock inte bara om att ringa in problem och ställa krav, utan också om att måla upp visioner och tända hopp om framtiden. Tillsammans går det att påverka och förändra världen till något bättre och vackrare. Och med ”tillsammans” menas både fackföreningar emellan, såväl som fack, arbetsgivare och politik. Det som brukar kallas den svenska modellen, dvs att arbetsmarknadens parter tar ett stort ansvar för effektivitet och villkor via avtal istället för lagstiftning, är ett tydligt exempel på hur schysta spelregler också gynnar jobb, tillväxt och stabilitet. Vi har något som framstår som utopiskt för många av världens länder.
Jag brukar behöva behärska mig i internationella sammanhang för att inte ösa på om vilken överlägsen arbetsmarknadsmodell vi har i Norden. Det har vi! Men det är en synd att förhäva sig, och hur attraktivt det är när någon bara pratar om sig själv på en dejt, ja det vet man ju. Så min taktik i Köpenhamn blir att portionera ut stoltheten: någon oskyldig kommentar till bänkgrannen om hur effektivt det är att försöka komma överens med arbetsgivarna. En pytteliten utvikning om fördelen med höga lägstalöner i fikapausen. En förlupen reflektion om livslångt lärande och omställningsförmåga under det bilaterala mötet med en intet ont anande systerorganisation.
Även om det lätt framstår som abstrakt och spretigt jämfört med det nationella perspektivet, går det att forma utvecklingen på global nivå. Vägen går via organisering, tydliga krav och gränser, tålamod och samarbete.
Texten är även publicerad i Östra Småland 181128.
