Så är då dagen här. Skilsmässan mellan EU och Storbritannien är ett faktum.
Sillen satte sig på tvären i magen den där ödesdigra midsommardagen 2016, då britterna röstade för att lämna den Europeiska Unionen. Ett inte osannolikt scenario hade realiserats. Men hoppet om att rim och reson ändå ska segra, fanns nog hos många av oss, och förvåning blandades med besvikelse.
Den brittiske författaren David Cornwell, känd som John Le Carré, deklarerade i ett anförande i samband med att han tog emot Olof Palmepriset 2020, att han var en “remainer”. Valresultatet berodde enligt honom på frånvaron av tydlig politisk linje från dem som ville stanna i EU, och populister både i Storbritannien och USA med målet att göra Europa mindre. Han beskrev situationen som att råttorna hade tagit över hans skepp, och att det krossade hans hjärta.
Vad får man för EU-medlemskapet? Tja, hela Brexit-processen har ironiskt nog blivit ett ganska tydligt exempel på det: gemensamma kontroller och tullfrihet ger säkra och billigare produkter, fri rörlighet för företag och arbetskraft ger investeringar, jobb och tillgång av arbetskraft, gemensamma demokratiska processer och beslut gör oss effektiva och ger oss en styrka globalt. Brexit kommer kosta i termer av allt det här. Det blir inte minst svårare och dyrare för arbetskraft och företag att röra sig mellan Storbritannien och EU, vilket innebär färre jobb och högre priser för båda parter.
Även om de absolut viktigaste styrmedlen för samhällets inriktning är nationella, är den besvikelse som många britter har känt med EUs leverans, till viss del befogad. EU har lämnat alldeles för fria boliner till kapital och näringsliv, till en hög social kostnad. För att låta företagens rätt till fri rörlighet väga tyngre än löntagarnas rättigheter, är att hålla tillbaka medborgarnas livskvalitet. Och EU måste rimligen handla om mer än bokslut. EU-kommissionen snappade upp den tydliga signalen från britterna, och inledde klokt nog en undanmanöver. Idag är levnadsvillkor för medborgarna högst upp på agendan via EUs nya sociala dimension. Bättre sent än aldrig/inget ont som inte för något gott med sig.
Tack och lov blev det inte en så kallad hård Brexit, utan ett reglerat och ordnat utträde, vilket skademinimerar och räddar tusentals från att annars drabbas av arbetslöshet. Men oro är befogad inte bara kring handelspolitiska förluster och arbetstillfällen, utan också på vilka villkor Storbritannien kommer att konkurrera framöver. Skilsmässan är klar – men det är inte sagt än vem som får med sig brödrosten och vem som tar linnedukarna.
Löntagarnas trygghet i form av lön och anställningsformer urlakas redan idag som ett kortsiktigt och inhumant smörjmedel i den brittiska ekonomin. Förra premiärminister May hintade om skattekonkurrens för att attrahera kapitalinvesteringar och företagsetablering. Vad som står i det numer obligatoriska hållbarhetskapitlet i ett framtida handelsavtal mellan EU och Storbritannien, är ytterst viktigt för att upprätthålla ett utbyte till schysta villkor för människor, miljö och näringsliv. Här har EU aviserat att högsta standard ska gälla avseende miljö och arbetsvillkor.
Det har varit en del velande under åren som gått; hur skulle man göra, vem skulle göra och när? Inget annat medlemsland har lämnat förut. Det avtal som efter många vändor och intensiva debatter i brittiska parlamentet äntligen godkändes i december 2019, tog drygt två år att förhandla fram. Och det är inte ett slutligt avtal, utan övergångsbestämmelser i väntan på att ett permanent avtal ska bli klart. Det lär kräva sin tid innan vi vet vad den framtida relationen mellan EU och UK hängs upp på, och det är osäkert om det dryga år som man nu har på sig att förhandla klart verkligen räcker. Hur som helst, vinner alla på att det blir ett så bra avtal som möjligt och att goda relationer underhålls.
För Sverige innebär Brexit en förlorad kompis i laget. För även om våra två länder är mycket olika sinsemellan, har vi ändå ofta landat samma slutsatser i EU-sammanhang. Som litet icke-euroland har Sverige kunnat gömma sig lite bakom Storbritannien, till exempel när man har diskuterat en djupare samordning inom EU/EMU, och när Storbritannien dragit näven i bordet och sagt nej till större utgifter och förhandlat om rabatter, och i principdiskussioner om internationell handel, eller respekt för demokratiska rättigheter. En viktig allianspartner faller bort, och vi kommer behöva hitta nya sätt för stärkt inflytande.
Dear UK, you will be missed. Please, don’t be a stranger. For old sake, we might consider leaving you the toaster.
