2020 har minst sagt varit ett intensivt, otroligt jobbigt, prövande, arbetsamt, sorgligt men även ögonöppnande år.
2020 var året då alla svenskar borde förstått att utan arbetare stannar Sverige. Det var LO.s medlemmar som såg till att samhället rullade trots pandemin och det är fortfarande LO:s medlemmar som går till jobbet när andra jobbar på sina hemmakontor.
Vi arbetare har kanske inte alltid det perfekta akademiska språket med oss, men vi har så mycket mer med oss än fina ord, vi har erfarenheten av att vara arbetare i Sverige. Den erfarenheten behövs – framförallt inom politiken.
Lyssna på undersköterskan eller IVA-assistenten, lika mycket, eller kanske till och med mer, än du lyssnar på direktören om hur arbetssituationen ser ut på sjukhusen. Det är bara personalen som gör jobbet som verkligen kan säga något om hur nära bristningsgränsen man befinner sig.
Endast vi arbetare bär med oss insikten om hur det är att vara arbetare i Sverige. Och vi behöver faktiskt bli lyssnade på i samhället. Vi behöver gemensamt ta mer plats och aktivera oss inom politiken. Vi behöver inte minst bli fler arbetare på ledande poster inom Socialdemokraterna för att få verkligt inflytande på samhällsutvecklingen. Och det viktigaste av allt är att busschauffören eller verkstadsarbetaren alltid ska höras och berätta hur de politiska besluten påverkar arbetarna.
