Arbetsmarknadspolitik är vaccinet mot massarbetslöshet

Äntligen börjar arbetslösheten få det stora utrymme i den offentliga debatten som den förtjänar. Allt fler politiker, organisationer och opinionsbildare verkar ha fått upp ögonen för situationen på arbetsmarknaden och det sker inte en dag för sent.

För även om allt fler företag och verksamheter nu ser ljuset i tunneln och arbetslösheten försiktigt minskar i takt med att vaccinationer mot covid-19 rullas ut bland befolkningen, så finns det orosmoln som bekymrar. Jag tänker förstås på långtidsarbetslösheten som på kort tid har ökat till historiska rekordnivåer, från en nivå som var oacceptabelt hög redan före pandemin.

Enligt Arbetsförmedlingens senaste statistik har 187 400 personer varit inskrivna hos myndigheten längre än 12 månader. Denna grupp kommer med stor sannolikhet att öka kraftigt de kommande månaderna, eftersom närmare 100 000 har varit inskrivna mellan 6 och 12 månader, vilket går att räkna ut från diagrammet nedan. Långtidsarbetslösheten riskerar att bli den högsta som uppmätts i modern tid.

Långa tider utan arbete har flera negativa konsekvenser för både individer och samhället i stort. Förutom en försvagad situation ekonomiskt, förlorade kontaktytor och rutiner i vardagen och påfrestningen av att leva med ovisshet samt därigenom ökad risk för psykisk ohälsa, kan långtidsarbetslöshet föra med sig socialt utanförskap, ökad ojämlikhet och i vissa fall även missbruk och kriminalitet. De som står långt bak i arbetslöshetskön knuffas ännu längre bort när nya grupper blir arbetslösa. Vi vet från tidigare lågkonjunkturer att många därför slås ut från arbetsmarknaden och aldrig riktigt lyckas få fotfäste igen.

Långtidsarbetslösheten måste bekämpas här och nu och det måste ske med historisk kraft. Alternativet är både värre och dyrare.

Den socialdemokratiskt ledda regeringen har lyckats förhandla fram kloka åtgärder i samarbetet med Centerpartiet och Liberalerna. Systemet för korttidspermitteringar har exempelvis räddat tiotusentals jobb och företag, en reform som saknades helt och hållet när Reinfeldt-regeringen försökte tackla arbetslösheten som ökade i spåren av finanskrisen 2008–09. Under dessa år valde Alliansen att skära på a-kassan, medan nuvarande regering snabbt insåg att en generös a-kassa fungerar som en automatisk stabilisator i kris och gör att köpkraften i ekonomin kan upprätthållas. Därför genomförde regeringen viktiga förstärkningar av ersättningsnivåerna och ändrade kvalificeringsreglerna så att det ska bli enklare att bli medlem och få ersättning. Utan regeringens åtgärder hade arbetslösheten troligtvis varit dubbelt så hög som den är idag.

Men trots detta är arbetsmarknadspolitiken underfinansierad. På grund av Moderaternas och Kristdemokraternas budget för 2019 med historiskt feltajmade nedskärningar tvingades Arbetsförmedlingen säga upp flera tusen medarbetare och lägga ned kontor runtom i landet. Antalet deltagare i arbetsmarknadspolitiska insatser störtdök under året, vilket resulterade i att tiderna i arbetslöshet ökade för många människor. Nedskärningarna gjorde att myndigheten stod sämre rustad än någonsin för att hantera ett stort inflöde av arbetslösa.

Men även regeringen har misskött politikområdet, inte minst eftersom man valde att inte återföra de resurser som behövdes utan i stället låta huvuddelen av nedskärningarna vara kvar. Dessutom har man gett Centerpartiet alldeles för mycket utrymme att experimentera med sina nyliberala privatiseringsfantasier. Arbetsförmedlingens reformering har inte stoppats, eller ens pausats, under coronapandemin, utan förändringsarbetet har löpt på som om ingenting har hänt. Självklart gör det att personella och ekonomiska resurser tas i anspråk, detta i en tid när myndigheten behöver arbetsro och fokusera på insatser som vi vet fungerar väl.

Tillskottet i vårändringsbudgeten häromveckan med cirka en halv miljard kronor till extratjänster och upphandlade matchningsinsatser är löjeväckande när Arbetsförmedlingen på grund av sin svaga beslutskapacitet lämnar tillbaka över 6 miljarder avsedda för arbetsmarknadspolitiska program och insatser för 2020 (slår man ihop outnyttjade medel för anslag 1:3 Kostnader för arbetsmarknadspolitiska program och insatser, 1:4 Lönebidrag och Samhall m.m. och 1:12 Nystartsjobb och stöd för yrkesintroduktionsanställningar blir summan hela 6,1 miljarder, eller en femtedel av de 30 miljarder som anslagits).

Bara för anslaget 1:3 Kostnader för arbetsmarknadspolitiska program och insatser återlämnades 3,5 miljarder kronor till staten (anslaget rymmer bland annat kostnaderna för extratjänster, introduktionsjobb, arbetsmarknadsutbildningar och upphandlade matchningstjänster). Det gör att anslagets utfall för 2020 blev 7,3 miljarder. Från diagrammet nedan går att utläsa att det nästintill är en halvering jämfört med de 13 miljarder som Arbetsförmedlingen använde år 2018. I sammanhanget bör tilläggas att arbetslösheten låg på drygt 6 procent under 2018, vilket kan jämföras med de 8–9 procent som vi hade 2020.

Och Arbetsförmedlingens anvisningskapacitet kommer inte att bli bättre efter nedskärningarna på förvaltningsanslaget som planeras 2022–23, vilket diagrammet också illustrerar (Arbetsförmedlingens förvaltningsanslag täcker kostnaderna för myndighetens personal, lokaler och utrustning).

Det är i tider som dessa man behöver storsatsa på Arbetsförmedlingen så att arbetsförmedlarna kan leverera utbildningsinsatser och andra arbetsmarknadspolitiska insatser. Ytterligare nedskärningar borde vara uteslutet. När konjunkturen är svag och efterfrågan på arbetskraft är låg finns en ypperlig chans att rusta de arbetssökande för jobb som kommer att växa fram när konjunkturen vänder upp igen.

Det är hög tid att inse att arbetsmarknadspolitiken är det mest effektiva vaccinet vi har mot massarbetslöshet.