Kom-ihåg-lapp om Attendo-skandalen

”Vi skulle ju aldrig låta dem brinna upp där inne? Men att se den här febern sprida sig över en avdelning och skörda det ena offret efter det andra. Det är precis samma sak.”

Vårdbiträdet Stine Christophersen berättade för Expressen i maj förra året om missförhållanden på äldreboendet Sabbatsbergsbyn i Stockholm, drivet av vårdbolaget Attendo. Hon beskrev hur hon kunde stå inne på ett rum och ta hand om en smittad person när hon hörde larmet och insåg att en frisk äldre hade vaknat och kunde vara på väg in till en smittad. Då tvingades hon till avvägningen: att sprita av sig slarvigt och hinna fram i tid eller att sprita av sig ordentligt men inte hinna. I artikeln vittnar även en sjuksköterska anonymt om att hon påtalat för cheferna att det inte gick att arbeta smittsäkert eftersom det inte fanns tillräckligt med personal. Attendo blånekade och allt fortsatte på samma sätt.  

Häromveckan kom P1 dokumentären Det illojala vårdbiträdet där vi får veta vad som hände efter publiceringen. Stine Christophersen kallades till Attendos huvudkontor. Där blev hon utskälld för att ha agerat illojalt och skadat företaget. Cheferna uppmanade henne att skriva på en erinran. Om det här händer igen kan det bli avsked, sa cheferna, och föreslog att hon kunde jobba någon annanstans. Stine spelade i hemlighet in samtalet på sin mobiltelefon. I dokumentären får vi även höra en inspelning från ett personalmöte där enhetschefen säger att nej, på demensavdelningarna går det inte att bedriva kohortvård, där friska och sjuka hålls isär. Fast företaget hade informerat de anhöriga om att det var så de jobbade.

Sen dokumentären sändes har skandalen växt. Aftonbladet avslöjade att Coronastöd gått till bonusar och höga VD-löner i stället för att bemanna upp verksamheterna för att klara pandemin, fler anställda som tystats när de larmat om missförhållanden har trätt fram, förundersökning är inledd för Attendos hantering av visselblåsare.

Attendoskandalen pekar på flera av effekterna av marknadsexperiment och privatisering av välfärden. När den blåst över behöver vi komma ihåg åtminstone tre punkter om vad som har blivit fel i äldreomsorgen:

1. Den alltför låga bemanningen. I personalintensiv verksamhet, som äldreomsorg, är det enklaste sättet att minska kostnaderna att dra ned på personalen. Kommunal har visat att det är vad privata äldreomsorgsföretag gör. I sin försvarsdebattartikel ber Attendos koncernchef Martin Tivéus om ursäkt till visselblåsarna men nämner inte den otillräckliga bemanningen. Trots att detta var huvudproblemet som omöjliggjorde kohortvård, finns inga löften om bättring. Endast kommunikationen med anhöriga och chefers hantering av meddelarskyddet ska bli bättre.
2. Bristen på insyn. Den erinran Stine Christophersen får för att hon berättade om missförhållanden i media var fel. Det verkar även Attendo hålla med om, men det var först när Sveriges Radio meddelar att Stine har spelat in mötet med cheferna som Attendo tog tillbaka den. Det finns fler exempel på bristande insyn. I försvarsdebattartikeln hävdar koncernchefen att Attendos egna analyser visar att de har lägre mortalitet än andra boenden. En uppgift som ingen kan verifiera eller falsifiera eftersom statistik på enhetsnivå inom privat äldreomsorg är affärshemligheter. Coronakommissionen efterlyste just dessa data för att kunna analysera vilket arbetssätt som fungerat bra respektive dåligt. Kommer Attendo skicka sin statistik till kommissionen?
3. Effekterna på demokratin. I ekonomiska rapporter resonerar välfärdsföretag om ”politisk risk”. Attendos årsredovisning 2020 beskriver ”politisk risk” som risk att politiska beslut leder till förändringar i regelverk eller förändrad politisk vilja att anlita privata aktörer. Detta kan ha ”betydande påverkan på Attendos verksamhet och finansiella resultat.” Denna risk hanterar Attendo genom att noga följa den politiska utvecklingen och samarbeta med branschorgan, till exempel Vårdföretagarna. Investmentbolaget ABG Sundal Collier, som rekommenderar köp av aktier i koncerner som verkar på den svenska skolmarknaden, är krassare och tydligare. De skriver att ju större andel av sektorn som ”penetreras” av de privata skolföretagen desto mindre blir den politiska risken. För oss som är mer intresserade av en välfärd med hög kvalitet som fördelas efter behov än av aktiekurser är förhållandet omvänt – den politiska risken att vi förlorar den jämlika välfärd som Sverige har byggt upp ökar ju starkare de privata välfärdsföretagen blir. Det kan få långtgående konsekvenser, som Karin Pettersson skriver i Aftonbladet:
   ”När det gemensamma försvinner och vi står kvar med bara marknaden och oss själva för att förklara allt större orättvisor så är det inte, som statsvetaren Wendy Brown påpekat, så konstigt om vreden växer. Det är kanske inte marknadsförespråkarnas och välfärdsoligarkernas avsikt, men det blir konsekvensen.”

Vi ska också minnas hur äldreomsorgens styrka lyser igenom skandalen: personalens kompetens, engagemang och mod. De anhöriga som intervjuas i dokumentären vittnar om förtroendet för de anställda som ger god omsorg trots dåliga förutsättningar. I en intervju i Arbetet säger Stine Christophersen att hon varit rädd men ändå tänker jobba kvar:

”Jag har jobbat där längre, innan Attendo tog över. Boendet är allas, det tillhör de som bor där och oss som jobbar där. Det tillhör skattebetalarna. Jag har haft ett jättestort stöd från kolleger, det har varit det viktigaste.”