Centralorganisationerna presenterar program mot långtidsarbetslösheten

Efterlängtade semestertider är här. För de allra flesta innebär det utflykter och resor, sol och bad, bokläsning i hängmattan eller annan typ av avkoppling så att batterierna kan laddas upp inför nya tag på jobbet i höst. Men för en hel del människor innebär sommarmånaderna ännu en tid i påfrestande ovisshet om vad framtiden bär med sig. Jag tänker förstås på de 411 000 personerna som är inskrivna vid Arbetsförmedlingen och som varje dag väntar på att bli kallade på arbetsintervju eller på stöd och insatser från sina arbetsförmedlare. Dagarna övergår till månader och vissa fall år. Semester och avkoppling är praktiskt taget omöjligt eftersom arbetslöshetsförsäkringens regelverk kräver tillgänglighet, aktivt jobbsökande och andra aktiviteter som behöver rapporteras i den månadsvisa aktivitetsrapporteringen. Annars hotar sanktioner.

Trots att återhämningen efter coronapandemin i såväl ekonomin som på arbetsmarknaden är i full gång omfattar den inte långtidsarbetslösheten som fortsätter att öka. Antalet långtidsarbetslösa var stort redan före pandemin. Under krisen har situationen förvärrats och antalet långtidsarbetslösa är nu historiskt högt. Närmare 190 000 personer har varit inskrivna vid Arbetsförmedlingen längre än 12 månader. Detta innebär att nästan hälften av de arbetslösa har varit utan arbete i minst ett år – även detta en historiskt hög andel. Allvaret i situationen förstärks av att även antalet personer som i närtid riskerar långtidsarbetslöshet är stort, alltså personer med en arbetslöshetstid på 6-12 månader.

Krisens breda påverkan på arbetsmarknaden illustreras av att antalet långtidsarbetslösa under pandemin har ökat med 30-35 procent bland samtliga fackliga centralorganisationer. Detta visar, till skillnad från hur det sett ut de senaste åren, att bredare grupper drabbats av långtidsarbetslöshet. Längre arbetslöshetsperioder försvårar möjligheterna att komma i arbete bland annat genom förlorad kompetens och missad kompetensutveckling, men också genom förlust av nätverk och kontakter. Risken är också stor att arbetslösa med längre utbildning och färska erfarenheter tränger undan dem som redan före krisen hade en svag ställning på arbetsmarknaden. Forskningen talar för långvariga negativa effekter av den höga långtidsarbetslösheten, i form av en försämrad arbetsmarknad, lägre arbets- och pensionsinkomster, ökad ojämlikhet och försämrad hälsa.

Av dessa anledningar bestämde sig LO, TCO och Saco, vars medlemsförbund organiserar närmare 3,4 miljoner medlemmar, att bilda en expertgrupp som fick i uppdrag att ta fram förslag på åtgärder för att få ner långtidsarbetslösheten snabbare. Förslagen mynnade ut i ett 16-punktsprogram som finns att läsa här. Programmet lämnades över till regeringen igår.

I programmet redogör vi för vår bild av läget på arbetsmarknaden samt för vad forskningen kan lära om verkningsfulla åtgärder. Vi fokuserar på empiri och forskning kring långtidsarbetslöshet samt på vilka åtgärder som är effektiva för att bekämpa densamma. Åtgärderna är så nödvändiga att vi anser att den nytillträdda regeringen bör föra in dem i budgetpropositionen för 2022. Ekot sammanfattade programmet väl i ett inslag tidigare idag (se här), men här presenteras några av förslagen närmare:

Öka Arbetsförmedlingens kapacitet att anvisa arbetslösa till arbetsmarknadspolitiska insatser genom ökade resurser till myndighetens förvaltningsanslag.

De senaste årens minskade anslag till Arbetsförmedlingens förvaltning har nu blivit synliga, dels i form av minskad myndighetsnärvaro lokalt, dels i att tillgänglig personal för att fatta myndighetsbeslut är så låg att det hindrar arbetsmarknadspolitikens effektivitet. Att Arbetsförmedlingen tvingades återlämna över 6 miljarder i programmedel för 2020 förklaras inte bara av ett högt inflöde av arbetslösa i spåren av pandemin och att arbetsgivare inte har kunnat anställa med subventioner, utan även av en för svag anvisningskapacitet inom myndigheten, vilket skulle ha kunnat åtgärdas genom tillskott på förvaltningsanslaget och fler tillgängliga arbetsförmedlare. Att anslagen planeras att minska ytterligare under 2022 och 2023, enligt budgetpropositionen för 2021, begränsar också kraftigt Arbetsförmedlingens möjligheter att nyanställa personal. En kraftigt ökad arbetslöshet motiverar satsningar på Arbetsförmedlingen, inte nedskärningar.

Ge större förutsättningar att på kort tid öka antalet personer som får subventionerad anställning genom ökade anslag och förbättrade förutsättningar för anvisningar.

Subventionerade anställningar är viktiga verktyg i arbetsmarknadspolitiska verktygslådan. En betydande nedgång i antalet personer med stöden noterades under 2020, som en konsekvens av pandemin och det faktum att arbetsgivare har haft svårt att anställa, inte minst företag i kontaktnära branscher såsom handeln och hotell- och restaurangbranschen. Men det finns också branscher som har behövt anställa många nya medarbetare, såsom sjukvården och äldreomsorgen. Behovet av ny arbetskraft i dessa branscher kommer att vara stort framöver. Åtgärder som extratjänster har en viktig roll att fylla för att pressa ned långtidsarbetslösheten och stärka upp bemanningen. Fler anställda med stöd kräver ökade resurser och bättre förutsättningar för anvisningar.

Höj taken för vilka löner som subventioneras fullt ut väsentligt.

Mellan 2,4 och 3,1 procent av landets anställda har haft en subventionerad anställning under de senaste åren, vilket totalt sett utgör en förhållandevis begränsad del av arbetsmarknaden. Men variationen är stor. Subventionerade anställningar är mycket ovanliga i branscher och yrken som kräver längre utbildning, medan de är mycket vanliga i vissa serviceyrken. Närmare en tiondel av samtliga anställda inom hotell- och restaurangbranschen respektive inom lantbruksyrken har under de senaste åren haft någon form av subventionerad anställning. Så pass mycket som en sjättedel av samtliga anställda inom SCB:s yrkesklass nio – det vill säga inom yrken utan eller med låga formella utbildningskrav – har haft en subventionerad anställning.

Fördelningen av subventionerade anställningar till lågkvalificerade och lågavlönade branscher och yrken på arbetsmarknaden kan kopplas till att de lönekostnader som subventioneras fullt ut är mycket låga sett till lönerna på svensk arbetsmarknad. De låga taken för vilka lönekostnader som täcks (20 000 kr/mån) är ett allvarligt hinder för en bredare spridning av de subventionerade anställningarna till fler branscher och yrken. Av dessa anledningar vill LO, TCO och Saco se en väsentlig höjning av taken. Vi menar att koncentrationen till de lägst avlönade näringsgrenarna skulle kunna avvärjas om en större del av arbetsmarknaden skulle öppnas upp för anställningar med stöd. Detta skulle leda till fler arbetstillfällen för långtidsarbetslösa och därigenom stärka förutsättningarna för en effektiv matchning där både arbetslösas möjligheter till varaktig etablering och arbetsgivares behov av arbetskraft går ihop.

Öka satsningarna för att uppnå fler anvisningar till studier, både arbetsmarknadsutbildning och reguljära studier inom samtliga utbildningsnivåer. Det kräver både ökade ekonomiska resurser till och skärpt styrning av Arbetsförmedlingen.

På initiativ från LO, TCO och Saco utvidgade regeringen Arbetsförmedlingens möjligheter att anvisa fler grupper av arbetslösa till reguljära studier från den 1 november 2020. Regeringen skärpte också myndighetens mål i regleringsbrevet för 2021 så att antalet deltagare i arbetsmarknadsutbildningar ökar väsentligt. Trots regeringens åtgärder ges allt för få arbetslösa möjlighet att delta i både arbetsmarknadsutbildningar och reguljära studier. Anvisningarna ligger på blygsamma nivåer och Arbetsförmedlingen har svårt att nå sina mål. LO, TCO och Saco ser ett stort behov att fler långtidsarbetslösa deltar i utbildningsinsatser. Vi vill att fler ska anvisas till studier, både arbetsmarknadsutbildning och reguljära studier inom samtliga utbildningsnivåer. Det kräver både ökade ekonomiska resurser och skärpta mål och uppdrag till Arbetsförmedlingen. Myndighetens anvisningsmöjligheter behöver vidgas ytterligare, så att fler grupper utanför ramprogrammen (jobb- och utvecklingsgarantin och etableringsprogrammet) får möjlighet att anvisas till reguljär utbildning med bibehållen arbetsmarknadspolitisk ersättning.

Permanenta den tillfälliga höjningen av taket på 1 200 kronor i dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen. Indexera taket mot pris- eller inkomstbasbeloppet.

Inkomsttrygghet i form av en inkomstrelaterad arbetslöshetsförsäkring är en viktig del av arbetsmarknadspolitiken med ett stort värde för både individer och samhälle. För individen ger det trygghet, förutsägbarhet och en möjlighet att fokusera på att söka arbeten i paritet med sin utbildning och kompetens, i stället för att oroa sig över en kraschad privatekonomi. För samhället bidrar det till en positiv syn på strukturomvandling och ekonomisk öppenhet. I tider av ekonomisk nedgång dämpar en arbetslöshetsförsäkring med hög ersättning nedgången genom att hushållen inte drastiskt behöver minska sin konsumtion vid arbetslöshet. Den verkar därmed som en automatisk stabilisator vilket är den mest effektiva formen av konjunkturpolitik. Även om det har genomförts vissa tillfälliga förstärkningar av arbetslöshetsförsäkringen är dagens försäkring så svag att den ger ett undermåligt inkomstskydd för individen, underminerar den svenska arbetsmarknadsmodellen och är otillräcklig som automatisk stabilisator vid lågkonjunktur. Ett starkare samhälle kräver en permanent förbättrad arbetslöshetsförsäkring, både vad gäller ersättningsnivå och inkomsttak. Vi menar även att det är viktigt att ersättningsnivåerna följer inkomstutvecklingen. Om ersättningsnivån inte följer inkomstutvecklingen kommer ersättningen med tiden sjunka till ohållbart låga nivåer.