LO och fackföreningsrörelsen har i sitt DNA att arbeta för ökad ekonomisk jämlikhet. Att klyftorna ska vara små och att de flesta människor ska kunna leva relativt gott på sin lön.
Statens uppgift är att överföra medel från skattepengar som kommer in från konsumtion och inkomster till de som är sjuka, äldre eller arbetslösa. Om nivån på dessa överföringar är tillräckligt hög så ökar jämlikheten och människor slipper bli fattigpensionärer eller söka socialhjälp när man blivit långtidssjukskriven, de fortsätter istället att konsumera och kan fortsätta leva relativt gott på sina inkomster.
Allt det där är självklart för oss inom arbetarrörelsen.
Men jämlikhet är inte bara något som går att räkna hem. Det är också något som känns. Jag fick lite ord på den tanken genom att lyssna på Filosofiska rummet i P1 (grymt bra sällskap på lunchpromenaden). Där pratade de om filosofen Elisabeth Andersons bok Vad är poängen med jämlikhet?
En av tankarna är att segregerade samhällen lider av bristande jämlikhet. Där skapar själva åtskillnaden mellan en majoritet och en marginaliserad grupp ojämlikhet, även om de materiella förutsättningarna är liknande.
Det innebär att främlingsfientlighet, homofobi, sexism eller annat strukturellt förtryck manifesterar ojämlikheten i samhället. Men också hur olika vi behandlar människor som gör sina jobb. När cykelbud, personal i kollektivtrafiken eller andra med lågstatusyrken blir illa behandlade på grund av sitt yrke är det en manifestation av ojämlikheten.
I boken Vi som arbetar med våra kroppar berättar till exempel Amirah Ambuterak om hur hon utsätts för rasistiska trakasserier på grund av sin slöja av kunder i butiken där hon jobbar.
När vi inte möter varandra som medmänniskor – på samma nivå – blir ojämlikheten inte längre något abstrakt i en inkomsttabell utan en del av vardagen. När en del kallt räknar med privilegier som tjänstebil och längre semester är det svårt att möta de som kanske inte ens har ett jobb att gå till.
Det här innebär alltså att all politik som ställer grupp mot grupp är en politik för ökad ojämlikhet. Att SD vill höja pensioner hjälper inte så länge de pekar ut invandrare som något annat än infödda.
Den stora faran med bristande jämlikhet är alltså inte orättvisan med inkomstklyftor. Det är att vi tappar synen på människors lika värde. Att risken finns är uppenbar när Amazons grundare Jeff Bezos i runda slängar tjänar lika mycket som 1500 arbetare med minimilön på sina lager gör tillsammans. Vi ser det också i den allt hårdare tonen i debatten om invandring och integration.
Så jämlikhet är inte bara ett krav för ekonomisk rättvisa, det är också en förutsättning för demokrati, mänskliga rättigheter och frihet från förtryck. Därför är LOs krav på jämlikhet inte bara självklara. De är nödvändiga.
