Idag presenterade LO-ekonomerna våra Ekonomiska utsikter (hösten 2021) där vi bland annat diskuterar behovet av en ny balanspunkt mellan finans- och penningpolitiken.
Ekonomisk politik kan delas upp i två grenar; finanspolitiken respektive penningpolitiken. Båda grenarna försöker påverka den ekonomiska aktiviteten i ekonomin, men på lite olika sätt.
Finanspolitiken kan öka aktiviteten genom att höja utgifter eller sänka skatter. På så sätt får hushåll och företag mer resurser att konsumera eller investera. På samma sätt kan Riksbanken öka aktiviteten genom att sänka räntan för att på så sätt göra det billigare för företagen att låna till investeringar och minska hushållens räntebetalningar så att de har större utrymme att konsumera varor och tjänster. Både finans- och penningpolitiken har alltså möjlighet att gasa och bromsa. Gasar man för mycket riskerar efterfrågan i ekonomin överstiga ekonomins förmåga att producera varor och tjänster. Då uppstår bristsituationer som resulterar i stigande priser. Bromsar man för mycket blir efterfrågan i ekonomin otillräcklig för att det ska finnas arbetstillfällen till alla som vill arbeta och priserna riskerar att sjunka eller stiga långsammare än önskvärt.
För att hantera detta dubbelkommando mellan penning- och finanspolitik krävs en ansvarsfördelning som gör att hela den ekonomiska politiken styr åt samma håll. Sedan 90-talskrisen har ansvarsuppdelningen mellan finans- och penningpolitiken styrts av den så kallade normpolitiken. Tanken var att finanspolitiken skulle inrikta sig på att få intäkter och utgifter att gå ihop så att de offentliga finanserna var stabila (det offentliga skulle till och med ta ut mer i skatt än man behövde för att finansiera utgifterna så att man varje år gick med överskott). Riksbanken skulle å sin sida fokusera på att försöka balansera ekonomin så att efterfrågan i ekonomin var tillräcklig för att ge en inflationen runt två procent. Detta är så klart en förenklad bild av verkligheten. Även finanspolitiken gavs visst spelrum att stimulera eller strama åt ekonomin över en konjunkturcykel men över tid var överskott i de offentliga finanserna styrande.
Resultatet av normpolitiken har varit blandat. Den nya ansvarsuppdelningen sammanföll visserligen med att inflationen begränsades samtidigt som offentliga finanser blev allt starkare. Men detta skedde till priset av en alltför låg efterfrågan i ekonomin och därmed en alltför hög arbetslöshet och för låg inflation. Under det senaste decenniet har därför frågeställningen snarast blivit hur den ekonomiska aktiviteten ska kunna öka.
Nytt läge kräver nytt synsätt
I sina försök att få upp den ekonomiska aktiviteten har Riksbanken (liksom andra centralbanker) successivt sänkt styrräntan och vi har nu haft noll-ränta (eller till och med negativ ränta) i drygt 7 år. Noll-räntan medför flera problem. Tydligast är stigande priser på fastigheter och finansiella tillgångar. När bolåneräntorna sjunker från fem till en procent kostar det lika mycket att låna fem miljoner som det tidigare kostade att låna en miljon. Det är därför inte konstigt att priset på exempelvis en fastighet då också stiger kraftigt. Detta får stora fördelningsmässiga effekter när alla som sitter på stora tillgångar ser dessa rusa i värde medan de utan stora tillgångar får allt svårare att komma ikapp.
Riksbankens försök att stimulera ekonomin har försvårats av att finanspolitiken under samma period dämpat den ekonomiska aktiviteten genom att begränsa de offentliga utgifterna och ta resurser ur ekonomin för att amortera på statsskulden. Sedan Riksbanken sänkte räntan till noll procent 2014 har den offentliga bruttoskulden minskat med nästan 10 procent av BNP (och då har vi hanterat en av de största ekonomiska kriserna på generationer). Finans- och penningpolitik har därmed dragit åt olika håll. Penningpolitiken har gasat och finanspolitiken bromsat.
LO-ekonomerna har länge påpekat att vi behöver en generell förstärkning av efterfrågan i ekonomin för att pressa ner arbetslösheten och få upp inflationen i linje med inflationsmålet. Nu senast diskuterar vi frågan i våra ekonomiska utsikter. Denna ökade efterfrågan måste komma från finanspolitiken genom att man lämnar överskottsmålet. Konjunkturinstitutets senaste skattning av de finanspolitiska multiplikatorerna pekar fortsatt på att viss finanspolitik (då särskilt offentliga investeringar och offentlig konsumtion) är mycket potent i att öka den ekonomiska aktiviteten i ekonomin.
Utöver att förstärka efterfrågan i ekonomin skulle också en mer expansiv finanspolitik möjliggöra en förändrad policymix (blandning av penning- och finanspolitik). Om Riksbanken ska kunna höja räntan och därmed börja slira på bromsen krävs att finanspolitiken först börjar agera draglok och ersätter den efterfrågan i ekonomin som kommer att falla bort när räntan stiger och hushåll och företag minskar sina investeringar och sin konsumtion. Annars blir bara resultatet en lägre inflation och en högre arbetslöshet. Mycket pekar mot att en annan policymix hade varit bättre för den svenska ekonomin, med högre sysselsättning, lägre arbetslöshet och minskad förmögenhetskoncentration som resultat, men normpolitiken ger oss ingen vägledning om hur vi skiftar policymixen. Här krävs ett nytt synsätt.
Allt fler ekonomer verkar nu också se den här utmaningen. I ett tal den 8 december gav vice riksbankschef Per Jansson uttryck för det ömsesidiga beroendet mellan penning- och finanspolitiken när det gäller att hitta balansen i resursutnyttjandet. Jansson lyfte också behovet av att lämna överskottsmålet och föra en mer expansiv finanspolitik. Även Lars Calmfors har under hösten sett behovet av en långsiktigt mer expansiv finanspolitik och Klas Eklund pekade i sitt anförande hos LO tidigare i höstas i samma riktning.
Men frågan är om en mer expansiv finanspolitik är tillräcklig för att lämna nollräntan. Svensk ekonomi är välintegrerad med våra grannländer. Kan pris- och löneutvecklingen avvika från vad vi ser i övriga Europa eller är vi i praktiken utelämnade till ECB och den tyska lönebildningen? Det här är frågor som behöver beläggas teoretiskt men också testas i praktiken.
Förhoppningsvis kan vi snart se tillbaka på hösten 2021 startskottet för en ny ansvarsfördelningen i den ekonomiska politiken. Exakt hur den bör se ut blir en spännande resa.
Jag ser helheten i sociala, ekologiska, tekniska, ekonomiska som behövs i en blandekonomi. Det som är fel i samhället är de det sk, riskakapitalet, vilket inte är en risk, med att plocka hem skattemedel.
Nog kunde ni också diskutera Sveriges beroende av EU, ECB och USA, FED mer än vad ni gör. Vad betyder förändringar i statsskulden för rörligt Kapitals bedömning av Sveriges ekonomi. Minns ni när Göran Persson uttalade sig om den saken mot slutet av 1990 talet. Det sitter i hos Magdalena än i denna dag. Och med Damberg som finansminister undrar jag vem av er som ska ta en dust med honom. Minns att jag hade Arne bakom min rygg.
Penningförvaltare är av naturen hysteriska. Vad vet ni om finansiella investering som görs av utländskt Kapital i Sverige respektive svenskt kapital som investeras finansiellt i andra länder. Den oron sitter nog i varje finansminister. I vilket mån går det att hålla koll på kapitalrörelserna. Vilken roll spelar valutareservens storlek och betalningsbalansen för den ekonomiska politiken och lönepolitiken, konkurrenskraft snackas det om så fort facken talar om lönehöjningar.