Sysselsättningen ökar och arbetslösheten minskar. Men arbetsmarknaden för långtidsarbetslösa har försämrats. Färre av dem med riktigt långa inskrivningstider på Arbetsförmedlingen lämnar arbetslösheten idag jämfört med hur det var före pandemin. Den arbetsmarknad som möter dem med svag förankring på arbetsmarknaden skiljer sig från den som möter dem med starkare förankring. Detta har förstärkts under nuvarande lågkonjunktur.
För dem som hade varit inskrivna på Arbetsförmedlingen i upp till ett halvt år märktes det förbättrade arbetsmarknadsläget år 2021 genom att andelarna av de arbetslösa som fick arbete varje månad var på samma nivåer som under högkonjunkturåret 2018. För dem med ett halvt till ett och ett halvt års arbetslöshet var andelarna som fick arbete till och med högre än då. I dessa grupper är det alltså lika lätt, eller lättare, att få jobb som det var för dem med lika långa inskrivningstider före pandemin. För dem med längre inskrivningstider var andelarna som fick arbete fortfarande lägre än år 2018 och för dem som hade varit arbetslösa i tre till sex år var andelarna som fick arbete fortfarande ungefär lika långa som under år 2020 då pandemin slog till.
Anm: Övergångsfrekvensen är beräknad som antalet arbetslösa (öppet arbetslösa eller i aktivitetsstödsprogram) med en viss inskrivningstid som antingen har lämnat Arbetsförmedlingen för att de har fått arbete eller som fortsätter att vara inskrivna men som har arbete på hel- eller deltid, med eller utan subvention dividerat med antalet arbetslösa med denna inskrivningstid.
I en längre tillbakablick visar det sig att övergångarna till arbete år 2018 var betydligt lägre än under det tidigare högkonjunkturåret 2006. Om de arbetslösas chanser att få ett jobb används som ett mått på hur bra arbetsmarknaden fungerar så har den alltså fungerat bättre än nu, för inte så länge sedan.
De senaste årens utveckling kan jämföras med utvecklingen när 90-talskrisen vände. Redan det år då arbetslösheten på allvar började att sjunka, år 1997, blev andelarna som gick till arbete varje månad högre än år 1996, för alla arbetslösa med inskrivningstider upp till sex år. Övergångarna till arbete förbättrades även år 1998 vilket innebär att arbetsmarknadsläget hade ljusnat väsentligt på två år för alla arbetslösa. Förbättringen var som störst vid arbetslöshetstider på några få månader, följt av den vid arbetslöshetstider på över ett år. Vi ser i diagrammet nedan att övergångsfrekvensen var 2,3–2,6 procentenheter större år 1998 än år 1996 vid inskrivningstider på ett till tre år. Det måste alltså inte vara så att en konjunkturuppgång går dem som har varit arbetslösa riktigt länge obemärkt förbi.
Anm: Övergångsfrekvensen förklaras i anmärkningen till föregående diagram.
Mycket har naturligtvis förändrats på ett kvartssekel avseende vilka jobb som finns att tillgå och hur de passar de arbetslösas kompentens. Det har även skett förändringar i arbetsmarknadens institutioner. En tydlig skillnad som är värd att framhålla är att betydligt mindre resurser, mätt som andel av BNP, satsas på aktiv arbetsmarknadspolitik nu än under 1990-talskrisen.
Trots det är det inte en mindre andel av de arbetslösa som deltar i arbetsmarknadspolitiska program. Men programmens karaktär har förändrats. Den dominerande subventionerade anställningen är nu de rättighetsbaserade nystartsjobben, där man kan befara att fler än i andra typer av subventionerade anställningar skulle ha kunnat få samma jobb utan subventionen (så kallade dödviktseffekter). Andra arbetsmarknadspolitiska program har under senare tid, i betydande utsträckning, bestått av förhållandevis lågintensivt stöd i arbetssökandet. Under 1990-talet förefaller programmen snarare ha bestått av heltidsaktiviteter och enbart vägledningsinsatser utgjorde inte ett program utan gavs till öppet arbetslösa (i sökandekategori 12).
För att de arbetslösa som har den svagaste förankringen på ska kunna vara med och möta den efterfrågan på arbetskraft som finns så måste Arbetsförmedlingen utforma insatser som särskilt riktas till denna grupp. Intensivt stöd i arbetssökandet kombinerat med välriktade kompetenshöjande insatser bör ges till alla arbetslösa som är eller riskerar att bli långtidsarbetslösa. Lärdomar av tidigare insatser finns att dra, inte minns av satsningen Jämställd Etablering, som var riktad till arbetslösa från etableringsprogrammet som hade haft uppehållstillstånd i högst fyra år.
Därtill behöver möjligheterna att använda reguljär utbildning som arbetsmarknadspolitiskt verktyg bli ännu större, både för att ett så stort utbud av yrkesinriktade utbildningar som möjligt ska bli tillgängligt för de arbetslösa och för att generella utbildningar ibland kan ge bättre effekter än yrkesinriktade. Det gällde t.ex., på lång sikt, för kvinnor med kort utbildning som deltog i Kunskapslyftet i slutet av 1990-talet.
Slutligen måste vi förhindra att långtidsarbetslösheten fylls på med nya grupper av arbetslösa. Detta kräver ett högt tryck i ekonomin som säkerställer en god efterfrågan på arbetskraft, men också omfattande arbetsmarknadspolitiska och utbildningspolitiska insatser. Mer om detta finns att läsa i LO-ekonomernas Ekonomiska utsikter våren 2022.
