När jag skriver det här är det dagen efter internationella kvinnodagen. Den första av de 364 dagarna där vi inte särskilt uppmärksammar de strukturella orättvisorna mellan kvinnor och män.
Att jämställdheten är på tillbakagång är inte bara ett ekonomiskt faktum som beror på en ökande ojämlikhet. Eftersom män redan har högre inkomster så ökar skillnaden mellan kvinnor och män när till exempel brytpunkten för statlig skatt höjs.
Tyvärr är det är också en fråga om en tidsanda och en riktigt farlig inställningsfråga inte minst bland unga män. Tyvärr är det alltför vanligt att de tycker att samhället ska vara ojämställt, att skillnaden mellan kvinnor och män ska bestå.
Det här blir i förlängningen en stor utmaning för de fackliga kraven där jämställda löner är en självklar del. På den könsuppdelade arbetsmarknaden i Sverige så ser vi oerhört stora skillnader på inkomster och inte minst arbetsvillkor i kvinnodominerade LO-anslutna branscher jämfört med manligt dominerade branscher.
Den faktiska månadslönen skiljer sig framförallt på grund av att arbetstiden i kvinnodominerade branscher alldeles för sällan är heltid. Det leder till att en kvinna i ett arbetaryrke tjänar i snitt 6500 mindre än en man i ett likande yrke. Det beror både på lägre tjänstgöringsgrad och lägre löner i snitt. (Källa SCB)
Jämför vi med en man i ett tjänstemannayrke är den faktiska månadslönen nästan dubbelt så hög för männen. 23 500 jämfört med 45 500 i Västra Götaland (2021).
Det säger sig självt att procentuella löneökningar över hela arbetsmarknaden inte kommer att utjämna skillnaderna, istället ökar klyftorna. Därför är det nödvändigt för att uppnå jämställda löner att lönerna ökar med fler kronor i de branscher där många kvinnor jobbar än i de där männen jobbar.
Så under de 364 dagar som nu följer där de strukturella och ekonomiska skillnaderna mellan kvinnor och män riskerar att fortsätta att öka, där attityderna kring feminism och jämställdhet riskerar att fortsätta gå åt fel håll med en högerkonservativ regering och där de ekonomiska marginalerna fortsätter att minska för de ensamstående mammorna.
Det är en självklart facklig men även en politisk uppgift att förhindra alla dessa möjliga utvecklingar. För att uppnå ett jämställt samhälle duger det inte idag att bara jobba på som vanligt. LOs krav om rätt till heltid, barnomsorg utanför kontorstid, att göra visstidsanställningar till tillsvidareanställningar är krav som inte kommer att infrias om vi ställer dem en gång om året. Det är först när vi använder de övriga 364 dagarna för att göra jobbet som den internationella kvinnodagen blir en dag att fira istället för att påminna om kampen som fortfarande behöver göras.
