I måndags släppte Oxfam nya siffor på hur ojämlik klimatkrisen är, också i Sverige. År 2019 orsakade den översta 1 procenten av svenskarna genom sin konsumtion utsläpp av i genomsnitt 42 ton koldioxid per person. Det är 10 gånger högre än genomsnittet för de 50 procent av befolkningen med lägst inkomster vars konsumtion ledde till utsläpp av 4 ton per person.
Den goda nyheten är att alla inkomstgrupper har minskat sina utsläpp. Men de med lägst inkomster har minskat sina utsläpp mest.
Om världens befolkning delar lika på den återstående globala koldioxidbudgeten, det vill säga utsläppsutrymmet som finns för att nå Parisavtalets mål om högst 1,5 °C uppvärmning, måste utsläppen minska till 2,8 ton koldioxid per person och år. Det betyder att alla svenskar måste minska sina utsläpp, men de med högst inkomster måste minska sina utsläpp allra mest. Den översta procenten måste minska sina utsläpp med 93 procent på bara sju år. Det är svårt att se hur det skulle gå till utan kraftfulla politiska åtgärder.
Ett tydligt exempel på hur de rika konsumerar som om det inte fanns någon morgondag är privatflyget. Utsläppen från privatflyg i Sverige har ökat nästan sju gånger mellan 2020 och 2022.
Ändå är frågan om hur vi minskar de rikas utsläpp fortfarande frånvarande både i debatten och i politiken. En orsak kan ju vara att de som bestämmer tillhör de som har högst utsläpp. Oxfam pekar till exempel på att alla statsråd i den svenska regeringen har så höga inkomster att de tillhör topp 1-procenten.
Att de som sitter på olika beslutsfattande positioner har höga inkomster visar också LOs rapport Makteliten. Maktelitens genomsnittliga inkomst i relation till industriarbetarlönen är nu på den högsta nivå som uppmätts under de drygt 70 år som LOs undersökning genomförts. Den genomsnittliga inkomsten för den grupp vi kallar den ekonomiska eliten – vd:arna på 50 av de största svenska företagen – motsvarade år 2021 69,3 industriarbetarlöner.
Ojämlikheten har ökat under lång tid och fortsätter att eskalera. På 1980-talet var inkomsterna för Sveriges befolkning bland de mest jämlikt fördelade i världen. Sedan 1980-talet har inkomstskillnaderna ökat i nästan alla länder, inte minst i de rikare delarna av världen. Men i Sverige har de ökat snabbare än i något annat OECD-land.
Det går inte att bortse från detta i klimatpolitiken. Ojämlikheten påverkar klimatkrisen och klimatomställningen på flera sätt. Förutom att de rika släpper ut allra mest är det också de rika som drabbas minst av klimatförändringarnas konsekvenser. Dessutom har svenskarna med lägst inkomster mycket små ekonomiska marginaler, och därmed inte råd att minska sina utsläpp genom att köpa en elbil eller isolera sin bostad.
Ökningen av inkomstskillnaderna innebär att behovet av politik för att möjliggöra omställningen har ökat, så att alla har möjlighet att ställa om oavsett inkomst.
De stora inkomstskillnaderna gör också att det är bråttom med en politik som gör att höginkomsttagarnas utsläpp minskar snabbt. Oxfams siffror visar tydligt att de rika inte klarar detta på egen hand.
Källor:
Oxfams rapport Sveriges väg till en jämlik och rättvis klimatomställning
