Det hörs direkt på min pappa om en av dem som kan jobbet har hjälpt honom upp på morgonen. Han uppskattar särskilt en man, vi kan kalla honom Milos, som har jobbat i närmare trettio år i äldreomsorgen. Pappa beskriver hur det går lätt, lite som en dans, när Milos hjälper honom utan att slita och dra. Med rätt stöd för stela ben och leder kommer pappa upp ur sängen och över till rullstolen. Pappa har frågat Milos hur han gör, hur han kommer ihåg var pappa har ont. ”Jag har allt inprogrammerat häruppe”, svarar Milos och pekar på sitt huvud.
Andra dagar är pappa arg. En oerfaren person som pappa inte känner igen har slitit och dragit upp honom. Det gör ont och tar lång tid. Jag tror inte pappa tidigare har tänkt på vilken förmåga och kunskap som behövs för att ge omsorg till en person med stora hjälpbehov. Nu är det helt centralt i hans liv. ”De borde gå i skola hos Milos”, säger pappa om de oerfarna. Jag håller med, men vet att det inte finns resurser till att låta de nya gå bredvid. Och att den kunskap Milos besitter inte är tillräckligt värderad för att tid ska avsättas till att lära ut den.
I dokumentärfilmen De omätbara. Utan omsorg stannar allt, som gick upp på bio hösten 2024 och sedan i våras finns i en kortare version på SVT Play, får vi följa en undersköterska som hjälper en gammal man med många krämpor att ta sig upp på morgonen. På frågan hur hon har lärt sig att göra så att det går lätt svarar hon att hon inte riktigt vet. Kanske genom att se hur andra gör och tänka hur hon själv vill ha det. Senare i filmen berättar hon om hur svårt det är att ta rast när de äldre behöver hjälp och kollegorna är få, och om när hon fick en black-out på väg hem från jobbet.
Hon är inte ensam om att både vara engagerad och att bli sjuk av äldreomsorgsjobbet. I Socialstyrelsens rapport, Personalen i äldreomsorgen, som kom i våras, konstateras att arbete i vård och omsorg ligger i topp i meningsfullhet och sjukfall. Tre av fyra anser att arbetet är meningsfullt. Undersköterskor i äldreomsorgen är sjukskrivna dubbelt så ofta och dubbelt så länge som andra yrkesgrupper på arbetsmarknaden. En slutsats i rapporten är att arbetsmiljön behöver förbättras och att hela organisationen måste engageras i detta, även de delar som ansvarar för resurstilldelning. Andra slutsatser är att fler måste få fasta heltidsjobb och cheferna få ansvar för färre än 48 medarbetare som är genomsnittet i dag.
Allt detta kräver resurser. Resurser som kanske skulle ”betala sig” med lägre sjuktal, men ändå inte verkar gå att få fram.
I De omätbara varvas fler fina filmsekvenser av omsorgsarbete med berättelser från omsorgsarbetare som inte får ihop det. En kvinna minns en tid då det var fyra pedagoger på tolv barn i förskolegruppen i stället för dagens tre pedagoger på sexton barn, varav flera med särskilda behov. En annan när hemtjänstpersonalen inte hade över tjugo vårdtagare på en dag.
Det offentliga politiska samtalet i dag handlar inte alls om omsorgsarbete, men diskussionen om omsorg verkar pågå någon annanstans. Filmen De omätbara har setts av nära 30 000 personer på bio, ofta med ett samtal efteråt, och streamats 250 000 gånger. I podden Pengar och politik berättar den danska författaren Emma Holten att hennes bok på samma tema, Underskott. Omsorgens ekonomiska värde, är en storsäljare i Danmark och har översatts till tolv språk.
Det finns en efterfrågan på förändring, men den politiska debatten har drabbats av en fantasikollaps, säger Emma Holten i podden. Våra välfärdsstater skulle aldrig ha byggts ut om den tidens politiker hade agerat som dagens. Kraven på kontroll och utvärdering i kombination med svårigheten att sätta pris på och mäta effekter av omsorg har fått politiken att ge upp tanken på att fatta genomgripande politiska beslut. Det ser alltid mer ansvarsfullt ut att inte göra något. I boken Underskott skriver Holten:
Den enda ”rätten” som politikern kan skydda med ”precision” är vår rätt att köpa mer på marknaden – för där går det att mäta resultatet. Därför blir politikens syfte att höja den siffran. Det som borde vara medlet för vår glädje – pengar – blir själva målet. Det kommer inte på fråga att ge oss rätten till mer av allt det som vi inte kan ange i siffror: lediga dagar, omsorg om kropp och själ, utbildning, kanske ett samhälle där inga barn är fattiga. (s. 227)
De skandinaviska välfärdsstater brukar kallas för humlor – stora och feta av välfärd och ingen begriper hur de kan flyga. Men ändå flyger vi, skriver Emma Holten, för ”värde gror på en massa ställen där det inte går att räkna eller mäta det” (s. 226). Kan vi få en politik som vågar tro på det igen?
Det är av vikt. Att man har rätt människosyn. Rätt värderingar av medmänniskor. När man skall ta hand om deras vardag. Utan invandrare inom hemtjänsten. Skulle Sverige inte klara av sitt uppdrag/ arbete.
Usch ja! Det här är alltför välbekant.Det beror i grunden på ett virus, som kallas NPM, New Public Management, en kusin till nyliberalismen. Det tvingade alla till ett överdrivet dokumenterande, som numera slukar det mesta av arbetstiden. Det gjorde också att det blev fler chefer, och färre av de, som faktiskt utför något produktivt. Att våra politiker inte ingripit under de fyra decennier, som har passerat, är för mig helt obegripligt.
När jag praktiserade på långvården som det hette då i mitten av 70talet var meddelandet till oss som jobbade där att vi kom in i patientens hem och skulle uppföra oss där efter. Vi fick en rapport var morgon innan natten gick hem alla patienter var uppdaterade. Det gjorde att arbetet gick bra. Alla patienter blev omhändertagna och det fanns möjlighet att komma ut bemanningen var hög nog till omsorg i arbetet.
Idag är personalen så nedskuren att omsorg inte är möjlig och arbetet är så tungt och intensivt att mycket få orkar stanna kvar. Personalomsättningen är för hög för att personalen ska hinna lära sig konsten av omsorg.
Min tanke är att den äldre gruppen av undersköterskor som jobbat 10-15 år ska få en mer arbetsledande funktion och fungera som mentor för ny personal om dom går med på det och få löneförhöjningar i motsvarande grad
Ulrika Lorentzsons beskrivning av den politiska fantasikolappsen visar att det finns ett stort behov av att förbättra arbetsmiljön, kompetensutveckla och förbättra arbetsvillkoren för personalen.
Peder Hjorth har alldeles rätt. Så fungerar det i skolan också, och antagligen i all offentlig verksamhet. Mer tid går åt till att dokumentera hur man arbetar än till att arbeta.
Gemensam Välfärd i Stockholm arrangerade ett möte nån gång på 10-talet med Stockholms politiker, och jag frågade om man inte kunde ta bort lite av all den där dokumentationen som i alla fall ingen frågade efter. Politikern, om det nu var ett borgarråd eller skolstyrelsens ordförande, sa att Jo, det skulle vi gärna men vi får inte för förvaltningen.
Så jag undrar vem som egentligen bestämmer.
På ett annat Gemensam Välfärd-evenemang berättades om en föreståndare för – jag minns inte om det var ett dagis eller ett äldreboende, i Köpenhamn som helt sonika struntade i all dokumentation utom den nödvändiga eller traditionella. Hon förklarade att hon inte hade tid med sånt. Och blev folkhjälte!
Efter några månader förklarade Köpenhamns kommun att denna onödiga dokumentation nu hade avskaffats.
Jag tror att man skulle kunna avskaffa den även i Sverige om personalen genomför en punktstrejk emot den med sin fackliga organisations stöd. Var står LO i den frågan?
Toppentext som alltid Ulrika