Det finns en paradox i valrörelser. I enkäter om väljarnas viktigaste frågor toppar vård och skola, men välfärdsfrågorna får sällan stort utrymme i debatten. Vad beror det på? Det diskuterades på seminariet ”Vi som jobbar i välfärden kan avgöra valet”, anordnat av Facken i Välfärden, en sammanslutning av de fem fackförbunden Akademikerförbundet SSR, Sveriges Lärare, Vision, Kommunal och Vårdförbundet.
Kanske tar vi välfärden för given, sa Annie Reuterskiöld, politikkommentator på Dagens Nyheter. Vård och skola är som mamma och pappa för ett barn – självklart viktigast men de ska bara finnas. Hon trodde även att väljarna kan ha svårt att se skillnaderna mellan partierna. Och att både medier och politik agerar utifrån samma logik. Man skriver och pratar mer om det som blir läst och välfärdsfrågorna verkar inte ge många klick.
Leonidas Aretakis, chefredaktör på Flamman, menade tvärtom att det finns explosivitet i de här frågorna, men då måste berättelser komma fram. Människor från golvet som beskriver hur vården, omsorgen och skolan har förändrats. Han tog som exempel en intervju med han gjort med sin egen mamma, som jobbat i femtio år som sjuksköterska. Hennes berättelse om hur man blir närmast idiotförklarad om man stannar inom sjukvården väckte ett enormt gensvar.
Den medlemsundersökning av Indikator Opinion, gjord på uppdrag av Facken i Välfärden, som presenterades på seminariet innehöll inga målande beskrivningar av hur det är att jobba i välfärden, men flera resultat som visar att vård, skola och omsorg behöver bli stora valfrågor. Bland annat detta:
- Drygt hälften av välfärdsfackens medlemmar svarar att deras arbetsbelastning är för hög.
- För drygt en tredjedel är arbetsbelastningen så hög att de minst någon gång i veckan inte kan utföra sitt arbete på ett säkert och riskfritt sätt.
- Fler än två tredjedelar svarar att deras arbetsbelastning har ökat under de senaste fyra åren.
- Nästan sju av tio, 68 procent, svarar att de någon eller flera gånger under det senaste året övervägt att lämna sin nuvarande tjänst. Bland dem som övervägt att sluta svarar 83 procent att de också övervägt att lämna yrket helt. De vanligaste anledningarna till att vilja lämna är dålig lön, att resurserna inte är tillräckliga för verksamhetens behov och dålig arbetsmiljö.
- Hälften, 49 procent, upplever att deras arbetsplats saknar tillräcklig finansiering för att utföra sitt uppdrag.
Välfärdspersonalen betalar resursbristen med sin egen hälsa. Kommunals ordförande Malin Ragnegård beskrev att hennes medlemmar toppar sjukskrivningarna och att 42 000 undersköterskor redan har lämnat yrket och arbetar i andra branscher.
Efter pandemin, och den uppmärksamhet som inte minst äldreomsorgen fick, fanns en förhoppning om att välfärden skulle bli en stor fråga i valet 2022 men i stället handlade valrörelsen om bensinpriset.
Behöver vi en ny skandal för att välfärden ska bli en stor fråga? Annie Reuterskiöld menade att politiker övervärderar skandaler, bland annat att högersidan nu sätter alltför stort hopp till att Richard Jomsofs kommande bok om islam ska dra i gång en islamdebatt som slår ut alla andra frågor. Hon tyckte att partierna borde satsa på att själva lyfta frågorna, men hon ser inte att till exempel Socialdemokraterna tar upp välfärden, utan att partiet mest triangulerar högerns frågor.
Kanske är det inte så svårt? Verkliga människor som berättar hur det ser ut i välfärden behöver kombineras med resultaten från Facken i Välfärdens rapport (och flera andra rapporter som forskningsrapporten Allt fler vill sluta i äldreomsorgen – varför och vad kan göras? och Socialstyrelsens rapport Personalen i äldreomsorgen 2026 – Lägesbild med statistik) och beräkningar om vad som har hänt med resurserna till välfärden, till exempel LOs rapport Välfärdsgapet 2025.
Den som läser LOs rapport Välfärdsgapet 2025 blir inte förvånad över att fler än två tredjedelar av välfärdsarbetarna svarar att deras arbetsbelastning har ökat under de senaste fyra åren. Under 2024 gjorde kommuner och regioner nedskärningar motsvarande cirka 10 miljarder kronor för att hålla budget. I Välfärdsgapet visas att högerregeringen inte har höjt statsbidragen i nivå med ökande behov. Om det inte tas nya beslut om ökade statsbidrag kommer statens andel av finansieringen av välfärden minska från ungefär 24 procent år 2024 till 20 procent år 2028.
Rösta på leverans och inte tomma löften, sa Heike Erkers, ordförande i Akademikerförbundet SSR. Höstens val avgör om vi fortsatt kan ha en välfärd där människor orkar och vill arbeta. Då behöver väljarna veta vilka partier som kommer säkra de resurser som behövs.
